 |
| Blauwe Vitrage |
I Kristina Wikströms utställning på Galleri Olsson refererar verken till varandra. Blauwe Vitrage visar ett motiv av veck och skuggor i en gardin som upprepas och bryts. Den gardinen återkommer, genomlyst och i svartvitt, i ett senare verk där tyget halvt döljer en skräpig utomhusmiljö, en utsikt man kanske inte önskar sig från sin balkong. Förhoppningsvis är gardinen bara minnets raster över en ihågkommen passage.
 |
| Metron |
Över en stiliserad barnsilhuett återkommer gardinens mönster, liksom några svårdefinierade fläckar. Det verket heter Det man kallar minnen / porträtt av en pojke. Porträttet återkommer i ett annat motiv. Men Kristina Wikströms minnen är inte mina minnen, och med så få och kryptiska verk för handen har jag svårt att ta mig in i hennes värld. Men jag har sett och hört andra fascineras av de blanka tavlorna, så jag sluter mig till att de talar på en våglängd som andra än jag kan uppfatta.
Länk till Galleri Olssons sida om Kristina Wikström
 |
| Det man kallar minnen / porträtt av en pojke |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar