Förutsättningarna är inte de bästa: Adam har misshandlat sin flickvän Elisabet så att hon blvit hjärnskadad. Det gör honom till en kandidat för ett chip som opereras in i huvudet och dämpar hans impulser att vara våldsam. Det här är något som intresserat mig länge; tekniken i sig liksom alla böcker, filmer och TV-serier som gjorts om det. Skall historian på scenen ta samma väg som Dollhouse med lätt utbytbara identiteter, eller som i The Machine visa hur personligheten kan vittra bort med varje välmenat ingrepp? Till en början verkar musikalen Frankenstein 2.0 ta den enkla vägen, när jag hellre velat se detaljer som går fel, men jag hade inte behövt vara så skeptisk.
Ingreppet tar verkligen bort Adams elaka sida, och förutom att bli TV-soffehjälte och vinna tillbaka Elisabets kärlek, blir han dessutom en omtänksam människa med aptit på ny kunskap. Var kommer det ifrån? Jo, ifrån nanorobotarna som injicerades samtidigt, som strukturerar om och kompletterar Adams hjärnvindlingar, gör honom mer och mer intelligent och till en ny och bättre sorts människa. Vem kan tacka nej till det? Ganska många, samtidigt som andra gärna vill ta del av framstegen. Föreställningen låter opinionen liksom Adam själv bölja fram och tillbaka inför det här raska steget i evolutionen.
I ett intermezzo hamnar frågan om personlighetsförbättringar i åskådarnas knä, då två programledartyper erbjuder publiken att få sina egna problem avhjälpta ögonblickligen. Morgontrötthet? Zzapp! Dåligt minne? Zzapp! För att knyta an till något som dyker upp senare i föreställningen, den fina men litet trötta klichén om att vad vi alla egentligen vill ha är trygghet och kärlek, så var faktiskt en av de nöjda patienterna en kvinna som alltid varit sur och inte hade några vänner. Genom uppgraderingen har hon ju litet större chans att hitta kärlek och gemenskap, för jag tror (men kan ha fel) att gruppen som tycker om ordvitsare är aningen större än gruppen som tycker om misantroper. (Eller?!)
Jonas Nerbe spelar Adam kraftfullt, och Frida Bergh glider skickligt mellan de olika roller som rör sig runt honom och deras personliga sånginsatser. De är uppbackade av ett samspelt band på scenen, och melodierna de sjunger fungerar väl för att låta budskapet gå fram.
Jag är imponerad och glad över att en nyskriven musikal (text och musik av Jan-Erik Sääf) behandlar transhumanismen så seriöst, finner ett trovärdigt scenario och grundar teorin i mänskliga erfarenheter. Jag hoppas att många ser Frankenstein 2.0, reflekterar över budskapet, och om det inte vore värt det att finjustera några detaljer här och där...
Länk till Boulevardteaterns sida om Frankenstein 2.0
Ingreppet tar verkligen bort Adams elaka sida, och förutom att bli TV-soffehjälte och vinna tillbaka Elisabets kärlek, blir han dessutom en omtänksam människa med aptit på ny kunskap. Var kommer det ifrån? Jo, ifrån nanorobotarna som injicerades samtidigt, som strukturerar om och kompletterar Adams hjärnvindlingar, gör honom mer och mer intelligent och till en ny och bättre sorts människa. Vem kan tacka nej till det? Ganska många, samtidigt som andra gärna vill ta del av framstegen. Föreställningen låter opinionen liksom Adam själv bölja fram och tillbaka inför det här raska steget i evolutionen.
I ett intermezzo hamnar frågan om personlighetsförbättringar i åskådarnas knä, då två programledartyper erbjuder publiken att få sina egna problem avhjälpta ögonblickligen. Morgontrötthet? Zzapp! Dåligt minne? Zzapp! För att knyta an till något som dyker upp senare i föreställningen, den fina men litet trötta klichén om att vad vi alla egentligen vill ha är trygghet och kärlek, så var faktiskt en av de nöjda patienterna en kvinna som alltid varit sur och inte hade några vänner. Genom uppgraderingen har hon ju litet större chans att hitta kärlek och gemenskap, för jag tror (men kan ha fel) att gruppen som tycker om ordvitsare är aningen större än gruppen som tycker om misantroper. (Eller?!)
Jonas Nerbe spelar Adam kraftfullt, och Frida Bergh glider skickligt mellan de olika roller som rör sig runt honom och deras personliga sånginsatser. De är uppbackade av ett samspelt band på scenen, och melodierna de sjunger fungerar väl för att låta budskapet gå fram.
Jag är imponerad och glad över att en nyskriven musikal (text och musik av Jan-Erik Sääf) behandlar transhumanismen så seriöst, finner ett trovärdigt scenario och grundar teorin i mänskliga erfarenheter. Jag hoppas att många ser Frankenstein 2.0, reflekterar över budskapet, och om det inte vore värt det att finjustera några detaljer här och där...
Länk till Boulevardteaterns sida om Frankenstein 2.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar