The Blue World av Jack Vance

Planeten är helt täckt av vatten, åtminstone så långt som människorna har utforskat den. De lever på stora, stadiga blad som flyter på vattenytan, vars stammar de har följt så långt de kan nedåt havsdjupet utan att hitta någon botten. De är ättlingar till dem som kom med ett rymdskepp från the Outer Worlds, och har delat in sig i skrån som har namn av ursprungsmänniskorna - Anarchists, Procurers, Bezzlers, Larceners, Advertisermen - men har gett namnen nytt innehåll.

I vattnet lever varelser som de kallar kragen (kanske efter kraken). De är mörka, avlånga som cigarrer, med fyra ögon på en utbuktning ovanpå huvudet, och växer sig större och större ju mer svamp de äter. Det är förstås irriterande för människorna när en kragen kommer glidande och förser sig av svamparna de odlat för eget bruk. Den (tveksamma) lösningen på problemet är King Kragen, den extra stora kragen som får äta fritt av svampodlingarna, underförstått att han håller andra kragen borta från människornas samhälle.

Det mest spännande med boken är beskrivningen av den blå planeten och hur människorna håller sig vid liv där, och för min del hade historien gärna fått innehålla mer av det. Mindre intressant för mig är formalia i samhällets styrelseskick och maktkampen som utlöses mellan två grupper med olika intressen. (Den sortens maktspel är bättre och mer spännande beskriven i Chris Becketts utmärkta bok Dark Eden, som jag ofta tänker tillbaka till.) Jag hade också gärna läst mer om uttydningen av de första bosättarnas dagböcker, och om hur de började experimentera för att få fram nya material och tekniker. Men nu håller sig boken på under tvåhundra sidor, och hinner ändå måla upp en litet skrämmande och ändå lockande värld med helt annorlunda förutsättningar än vår, och det är inspirerande för fantasin.