Det går att spela klassiska pjäser uppdaterade till modern tid, litet snabbare, litet snärtigare och med ett mer lättflytande språk. Stadsteaterns uppsättning av Othello skakar dock om några ingredienser på vägen så att resultatet blir ojämnt.
Mitt på den kala scenen står ett tält, som under pjäsens gång kommer att ånga av Othellos och Desdemonas kärleksnätter, eller hotas av ett lågt moln av rök som närmar sig. När pjäsen börjar ramlar några nojsande vänner ur tältet; Desdemona, Cassio, Rodrigo och Emilia (Maja Rung, Anders Berg, Kalle Westerdahl, Annika Hallin). Jago (Sven Ahlström) rusar däremot äcklad därifrån, som någon som till hälften inte vill vara med, till hälften inte får vara med i leken. Pressad av de andra häver han ur sig hatfyllda tirader mot kvinnor och mot svarta. Hans ord liknar det som man kan läsa i tidningars kommentarsfält, så vi vet redan att det finns människor som han, men det känns konstigt att höra detta sägas på en teaterscen.
Eftersom det till största delen är Jago vi ser på scenen är det hans karaktär som hinner etableras mest i de snabba scenväxlingarna, och Sven Ahlström gör honom till en pyrande, opålitlig punkt av vrede. Vi får se honom hetsa fram misstankarna hos Othello (Karl Dyall) och sedan låtsas försöka hejda honom på ett sätt som piskar upp hatet ännu mer. Men det gick så snabbt att vända Othellos kärlek till misstro, och det gick ännu snabbare och enklare att skapa intriger ur intet för Cassio och Rodrigo. Den senare är barnsligt otålig, Desdemona ännu mer kvittrande lekfull fram tills anklagelserna börjar skrämma henne, och förutom en bitande monolog om män och kvinnor blir Emilia en osammanhängande och irriterande aktör i dramat - som bäst störande dum, som sämst dödligt passiv.
Klädseln är från en diffus senare halva av 1900-talet, men Jago citerar Baudelaire som om han snappade upp hans nyskrivna dikter igår. Då och då bryts stämningen av ett ironiskt skämt - ibland tyvärr vid helt fel tidpunkt. Att Desdemona sjunger I Will Always Love You verkar först alltför insmickrande; när man sedan tänker sig in i hennes situation och öde blir det djupt gripande; men så förminskas och förstörs det inlevelsefulla sångnumret av att de övriga skådespelarna vandrar in med cigarettändarlågor.
Det vita scengolvet färgas av fler och fler blodfläckar under dramats gång. Det är mycket som är svårt att förlika sig med i Othello: förolämpningarna mot människor av annan hudfärg, utfallen mot kvinnors natur, hur lätt Othello låter sig förledas och hur han blir en otäck, svartsjuk, kontrollerande make. Man kan inte begära att en pjäs skall lösa eller förklara de här problemen, men 2014 års uppsättning på Stadsteatern rör bara om dem och häller ut dem på scenen, och det räcker inte.
Länk till Stadsteaterns sida om Othello
Mitt på den kala scenen står ett tält, som under pjäsens gång kommer att ånga av Othellos och Desdemonas kärleksnätter, eller hotas av ett lågt moln av rök som närmar sig. När pjäsen börjar ramlar några nojsande vänner ur tältet; Desdemona, Cassio, Rodrigo och Emilia (Maja Rung, Anders Berg, Kalle Westerdahl, Annika Hallin). Jago (Sven Ahlström) rusar däremot äcklad därifrån, som någon som till hälften inte vill vara med, till hälften inte får vara med i leken. Pressad av de andra häver han ur sig hatfyllda tirader mot kvinnor och mot svarta. Hans ord liknar det som man kan läsa i tidningars kommentarsfält, så vi vet redan att det finns människor som han, men det känns konstigt att höra detta sägas på en teaterscen.
Eftersom det till största delen är Jago vi ser på scenen är det hans karaktär som hinner etableras mest i de snabba scenväxlingarna, och Sven Ahlström gör honom till en pyrande, opålitlig punkt av vrede. Vi får se honom hetsa fram misstankarna hos Othello (Karl Dyall) och sedan låtsas försöka hejda honom på ett sätt som piskar upp hatet ännu mer. Men det gick så snabbt att vända Othellos kärlek till misstro, och det gick ännu snabbare och enklare att skapa intriger ur intet för Cassio och Rodrigo. Den senare är barnsligt otålig, Desdemona ännu mer kvittrande lekfull fram tills anklagelserna börjar skrämma henne, och förutom en bitande monolog om män och kvinnor blir Emilia en osammanhängande och irriterande aktör i dramat - som bäst störande dum, som sämst dödligt passiv.
Klädseln är från en diffus senare halva av 1900-talet, men Jago citerar Baudelaire som om han snappade upp hans nyskrivna dikter igår. Då och då bryts stämningen av ett ironiskt skämt - ibland tyvärr vid helt fel tidpunkt. Att Desdemona sjunger I Will Always Love You verkar först alltför insmickrande; när man sedan tänker sig in i hennes situation och öde blir det djupt gripande; men så förminskas och förstörs det inlevelsefulla sångnumret av att de övriga skådespelarna vandrar in med cigarettändarlågor.
Det vita scengolvet färgas av fler och fler blodfläckar under dramats gång. Det är mycket som är svårt att förlika sig med i Othello: förolämpningarna mot människor av annan hudfärg, utfallen mot kvinnors natur, hur lätt Othello låter sig förledas och hur han blir en otäck, svartsjuk, kontrollerande make. Man kan inte begära att en pjäs skall lösa eller förklara de här problemen, men 2014 års uppsättning på Stadsteatern rör bara om dem och häller ut dem på scenen, och det räcker inte.
Länk till Stadsteaterns sida om Othello
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar