Med så många äventyr som det finns i Tolkiens bok om Bilbo hade det faktiskt varit tråkigare att stryka några eller pressa in dem i en enda film, än som nu när de fått fylla tre långa filmer. Att handlingen för den sista filmen bara tar sjuttio sidor att beskriva är inte heller någon nackdel när det handlar om händelser som gör sig bättre på film än på boksidor; människornas kamp mot draken Smaug, och så den stora slutstriden.
Smaugs attack på staden och invånarnas försvar är utbroderat och dramatiserat, och det är bra. Så spännande att få se Smaug svepa över husen och spruta eld på dem, och få se hur liten den modige bågskytten Bard är gentemot den retfulla draken när han skall skjuta sitt livs viktigaste pil! Efter det känns tyvärr människornas gnabb futtigt, speciellt som man får se dem i starkt dagsljus med många vardagliga detaljer och mycket som händer i hela rutan. Det är då som 3D HFR fungerar som sämst, och får allt att se billigt ut. Men efter det följer flera pampigare scener med imponerande vyer av det stora dvärgpalatset i berget, och förstås av de enorma härarna som drar ut i strid mot varandra.
Dvärgarna har nått sitt mål. De har återtagit sin släkts tronrum och de högar av guld som Smaug stulit från dem (och andra). Att människornas by bränts sönder av drake de jagade ut bekommer inte kung Thorin, som blivit förtrollad av guldhavet i grottorna. Det är nu som Richard Armitages skicklighet tas i bruk: det är inte vilken skådespelare som helst hade kunnat gestalta Thorins guldsukt, paranoia, ilska och vånda så väl som han.
Utanför porten bakom vilken dvärgarna förskansat sig samlas inte bara de hungriga människorna utan även alverna och deras kung Thranduil, som också har anspråk på skatten. Alverna är inte hjälpsamma av snällhet utan stolta, högdragna och beredda på krig. (Efter det här är det lättare att se vilken stor gärning det var att sätta samman en grupp från de olika folkslagen för uppdraget i Sagan om Ringen.) Men dessa är nu inte de enda som drar mot Ensamma Berget; horder av blodtörstiga orcher med förstärkning av stora, krigiska varelser närmar sig.
Femhäraslaget blir långt och svårt, och visas i såväl stora bataljscener som i dueller där styrka och skicklighet måste balanseras med hämndlystnad. Jag, som är förtjust i action, håller inte med dem som tycker att stridsscenen blir för lång. Det är mycket som måste hända för att alla problem skall lösas, och det presenteras så att det spänningen är hög, med korta pauser för humor, och tyvärr, kärlek. Det jag tyckte minst om i filmen var den påklistrade kärlekssagan mellan dvärgen Kili och den nyuppfunna alven Tauriel, men det var tillräckligt kort för att ha överseende med. Litet fånigt var också hur Legolas stridskonst vid ett tillfälle blev än mer dataspelslikt än i förra filmen, när han sprang uppför fallande klippblock. Nåja, alver är ju unikt lätta om fötterna så om någon skall klara det är det han.
Inflikat i filmen finns något som i boken bara nämns i en mening av Gandalf i efterhand. Nu får vi se Gandalf, Radagast, Saruman, Elrond och Galadriel kämpa mot the Necromancer, som senare skall komma tillbaka som Sauron. Det är förstås ett tillfälle att få se några kända ansikten från Sagan om Ringen-filmerna utföra hjältedåd, men vävs också samman med Gandalfs långsiktiga planer så att han inte bara skickar iväg Bilbo och dvärgarna, lämnar dem när det blir krångligt och kommer tillbaka mot slutet.
Är det ett slut? Med tre filmer i rad har man vant sig vid att släppas ut från bion med en längtan efter nästa film. Visst får Bilbos äventyr en upplösning, och den lille hoben får komma hem till sig, men vi vet ju att det kommer att hända ännu mer. Tur att det redan finns tre filmer till att försjunka i.
Smaugs attack på staden och invånarnas försvar är utbroderat och dramatiserat, och det är bra. Så spännande att få se Smaug svepa över husen och spruta eld på dem, och få se hur liten den modige bågskytten Bard är gentemot den retfulla draken när han skall skjuta sitt livs viktigaste pil! Efter det känns tyvärr människornas gnabb futtigt, speciellt som man får se dem i starkt dagsljus med många vardagliga detaljer och mycket som händer i hela rutan. Det är då som 3D HFR fungerar som sämst, och får allt att se billigt ut. Men efter det följer flera pampigare scener med imponerande vyer av det stora dvärgpalatset i berget, och förstås av de enorma härarna som drar ut i strid mot varandra.
Dvärgarna har nått sitt mål. De har återtagit sin släkts tronrum och de högar av guld som Smaug stulit från dem (och andra). Att människornas by bränts sönder av drake de jagade ut bekommer inte kung Thorin, som blivit förtrollad av guldhavet i grottorna. Det är nu som Richard Armitages skicklighet tas i bruk: det är inte vilken skådespelare som helst hade kunnat gestalta Thorins guldsukt, paranoia, ilska och vånda så väl som han.
Utanför porten bakom vilken dvärgarna förskansat sig samlas inte bara de hungriga människorna utan även alverna och deras kung Thranduil, som också har anspråk på skatten. Alverna är inte hjälpsamma av snällhet utan stolta, högdragna och beredda på krig. (Efter det här är det lättare att se vilken stor gärning det var att sätta samman en grupp från de olika folkslagen för uppdraget i Sagan om Ringen.) Men dessa är nu inte de enda som drar mot Ensamma Berget; horder av blodtörstiga orcher med förstärkning av stora, krigiska varelser närmar sig.
Femhäraslaget blir långt och svårt, och visas i såväl stora bataljscener som i dueller där styrka och skicklighet måste balanseras med hämndlystnad. Jag, som är förtjust i action, håller inte med dem som tycker att stridsscenen blir för lång. Det är mycket som måste hända för att alla problem skall lösas, och det presenteras så att det spänningen är hög, med korta pauser för humor, och tyvärr, kärlek. Det jag tyckte minst om i filmen var den påklistrade kärlekssagan mellan dvärgen Kili och den nyuppfunna alven Tauriel, men det var tillräckligt kort för att ha överseende med. Litet fånigt var också hur Legolas stridskonst vid ett tillfälle blev än mer dataspelslikt än i förra filmen, när han sprang uppför fallande klippblock. Nåja, alver är ju unikt lätta om fötterna så om någon skall klara det är det han.
Inflikat i filmen finns något som i boken bara nämns i en mening av Gandalf i efterhand. Nu får vi se Gandalf, Radagast, Saruman, Elrond och Galadriel kämpa mot the Necromancer, som senare skall komma tillbaka som Sauron. Det är förstås ett tillfälle att få se några kända ansikten från Sagan om Ringen-filmerna utföra hjältedåd, men vävs också samman med Gandalfs långsiktiga planer så att han inte bara skickar iväg Bilbo och dvärgarna, lämnar dem när det blir krångligt och kommer tillbaka mot slutet.
Är det ett slut? Med tre filmer i rad har man vant sig vid att släppas ut från bion med en längtan efter nästa film. Visst får Bilbos äventyr en upplösning, och den lille hoben får komma hem till sig, men vi vet ju att det kommer att hända ännu mer. Tur att det redan finns tre filmer till att försjunka i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar