Marias väg

Det är inte lätt att vara tonåring. Det är svårt att hitta sin väg balanserande mellan förväntningarna från skolan, klasskamraterna och familjen och de egna önskningarna. I Marias fall finns även de stränga förmaningarna från församlingen att ta hänsyn till, och framför allt hökblicken från den explosiva mamman.

Filmen berättar fram en vecka ur Marias liv som en parallell till stationerna i Korsvägsandakten, de fjorton viktiga händelserna i Jesu Kristi väg till döden på korset, men varje rubrik är förvrängd till nästan sin raka motsats. Varje kapitel är en tablå med en nästan stillastående kamera; en bred bild som ger scenerna en stiliserad skönhet som står i motsats till det som utspelas mellan ramarna.

Den första scenen är ett möte för de sex ungdomar, inklusive Maria, som skall konfirmeras en vecka senare. Den karismatiske prästen talar med dem om hur de måste kämpa mot frestelser, vara Kristi soldater i vardagen och ge upp privata nöjen som ett offer till Gud. Vi är många katoliker i världen som hör samma uppmaningar och följer dem mer eller mindre slarvigt, men i Marias församling, som förkastar Andra Vatikankonciliet som en kil inslagen av djävulen, inskärps i barnen att de måste följa påbuden till sitt yttersta.

Så mycket musik är byggd på sataniska rytmer, till och med soul och gospel. Maria får gympaläraren att stänga av Roxette under klasskamraternas klagan. Den söte Christian i parallellklassen försöker ändå prata med henne och bjuda med henne till sin kör, som sjunger Bachkoraler och kanske ännu fler gregorianska sånger om de frågar efter det.

Det vore så fint om Maria fick ha den här ende vännen. Men pressen på henne är hård, och varje fåfång tanke blir en synd som tynger på hennes samvete. Vad värre är; de får den oberäkneliga modern att flyga ut i fula raseriutbrott där minsta ord vänds mot Maria i elaka anklagelser hon inte kan värja sig mot. Alltför många tyska barndomsskildringar (ett exempel är förra årets Lore) berättar om ett letande efter syndabockar godtyckliga bestraffningar. Marias mamma är en av de skuldbeläggande föräldrarna, förstärkt av en sjuklig ilska och kyrkans påbud. Inför hennes humörväxlingar är den övriga familjen tyst och hunsad.

Kraven från alla sidor, även inifrån henne själv, driver Maria till en plågsam självspäkning. Vill man kan man se filmen som ett inlägg mot all religion. Men Marias familj hör till en extrem sekt som förkastar den övriga katolicismen, vilken ändå finns representerad av goda människor i Marias omkrets; skolkamraten Christopher och barnflickan Bernadette. De och även andra i hennes närhet tar sig viss tid att diskutera sin tro och Guds vilja med Maria. Om de hade fått diskutera ännu mer skulle Maria kanske kunna rucka på några av de många oförenliga kraven och ifrågasätta sina och andras tolkningar av dem, och så skulle hon kunna lära sig att leva med moraliska paradoxer som så många andra av oss gör. Men jag tycker om att berättelsen  går nära intill Maria och visar våndor. Filmen är som en sympatihandling med alla som är i liknande situationer.