Det är inte tidsfördriv eller verklighetsflykt att drömma om något bättre, större, om nya världar långt bort från vår egen. Det är drömmarna om något bättre som driver utvecklingen och som kan hitta en nödvändig räddning. Christopher Nolans film Interstellar illustrerar det på två sätt: först (hoppas jag) i att den väcker lusten att bli ingenjör, forskare och pionjär, och tydligast i huvudpersonen Cooper.
Jorden är döende; livsnödvändiga grödor dör ut en i taget, torka och sandstormar förstör det som växer och de få kvarvarande kämpar hårt med att bruka jorden. Inte att undra på att bönderna ses som hjältar, men vad värre är är att inget annat än odling prioriteras och all annan forskning och teknologi avfärdas som slöseri med resurser. Människorna har reducerat sig själva till caretakers, slarvigt översatt till "arbetare" men snarare "förvaltare", i hopp om att framtida generationer skall få det bättre. Det duger inte för Cooper (Matthew McConaughey), ingenjör och före detta astronaut, som inte resignerat. Tioåriga dottern Murphy har ärvt hans iver att analysera problem och hitta lösningar och genombrott.
Filmen Interstellar är nästan tre timmar lång. Det är kortare tid det tar mig att läsa en genomsnittlig science fiction-bok, men den har samma ambitioner att berätta en historia med komplexa vetenskapliga teorier, hisnande perspektiv samt mänskliga reaktioner inför ett stort, kallt universum. Att den är lång beror inte på att den drar ut på scener för länge, tvärtom; överlagrat med Coopers motvilliga avsked till familjen ligger nedräkningen för raketen som skall ta honom och några andra genom ett maskhål till en annan del av universum där mänskligheten skulle kunna finna ett nytt hem.
Filmen har fått en del kritik, och det är klart att det går att hitta logiska misstag och orimligheter. Men de som klagar på new age-flummighet har, i mina ögon, hängt upp sig för hårt på några meningar om kärlek som i filmen uttalas under hård press, möter mothugg och inte tas upp vidare. Under den första halvtimmen var jag själv orolig för flum av andra skäl: fluktuationer i gravitationen? Högre varelser som byggt ett maskhål till oss - ska vi inte ifrågasätta om det verkligen är för att vara snälla mot oss? Men Nolan går inte new age-vägen, utan knyter samman berättelsen inom vad som är vetenskapligt tänkbart. Det är jag glad för, och därför blir meningarna om kärlek korta påminnelser om att livet inte bara är att överleva på gränsen, utan behöver ett innehåll.
Riktigt bra SF-böcker presenterar inte bara avancerade teoribyggen utan visar även människors reaktioner i extrema situationer. Hur känns det att se dina barn bli äldre och riskera att kvävas på en döende jord medan du själv hålls ung i ett framrusande rymdskepp? Hur känns det att chansa på att planeten du landar på kan ge näring åt en ny befolkning, och om det är så så kanske du får sällskap om tiotals år? När besättningen landar på de funna planeterna är det spännande och skrämmande på samma gång. Cooper är, föga förvånande, en man som trivs under press. På jorden var han sliten och bitter, men de nya utmaningarna under färden får honom att fokusera och tydligt må bättre.
Förutom allt detta ger oss Interstellar också det som film är bäst på: mäktiga vyer av små skepp i en stor rymd; andäktiga, ljudlösa scener där en dockning måste ske helt korrekt; fantasieggande blickar in i maskhål och svarta hål. Många SF-filmer levererar inte mycket mer än detta, och ibland är det gott nog. Men Christopher Nolans Interstellar har högre ambitioner och ger oss en fullödig, genomtänkt berättelse om några människors liv som banar väg för hela mänsklighetens överlevnad.
Jorden är döende; livsnödvändiga grödor dör ut en i taget, torka och sandstormar förstör det som växer och de få kvarvarande kämpar hårt med att bruka jorden. Inte att undra på att bönderna ses som hjältar, men vad värre är är att inget annat än odling prioriteras och all annan forskning och teknologi avfärdas som slöseri med resurser. Människorna har reducerat sig själva till caretakers, slarvigt översatt till "arbetare" men snarare "förvaltare", i hopp om att framtida generationer skall få det bättre. Det duger inte för Cooper (Matthew McConaughey), ingenjör och före detta astronaut, som inte resignerat. Tioåriga dottern Murphy har ärvt hans iver att analysera problem och hitta lösningar och genombrott.
Filmen Interstellar är nästan tre timmar lång. Det är kortare tid det tar mig att läsa en genomsnittlig science fiction-bok, men den har samma ambitioner att berätta en historia med komplexa vetenskapliga teorier, hisnande perspektiv samt mänskliga reaktioner inför ett stort, kallt universum. Att den är lång beror inte på att den drar ut på scener för länge, tvärtom; överlagrat med Coopers motvilliga avsked till familjen ligger nedräkningen för raketen som skall ta honom och några andra genom ett maskhål till en annan del av universum där mänskligheten skulle kunna finna ett nytt hem.
Filmen har fått en del kritik, och det är klart att det går att hitta logiska misstag och orimligheter. Men de som klagar på new age-flummighet har, i mina ögon, hängt upp sig för hårt på några meningar om kärlek som i filmen uttalas under hård press, möter mothugg och inte tas upp vidare. Under den första halvtimmen var jag själv orolig för flum av andra skäl: fluktuationer i gravitationen? Högre varelser som byggt ett maskhål till oss - ska vi inte ifrågasätta om det verkligen är för att vara snälla mot oss? Men Nolan går inte new age-vägen, utan knyter samman berättelsen inom vad som är vetenskapligt tänkbart. Det är jag glad för, och därför blir meningarna om kärlek korta påminnelser om att livet inte bara är att överleva på gränsen, utan behöver ett innehåll.
Riktigt bra SF-böcker presenterar inte bara avancerade teoribyggen utan visar även människors reaktioner i extrema situationer. Hur känns det att se dina barn bli äldre och riskera att kvävas på en döende jord medan du själv hålls ung i ett framrusande rymdskepp? Hur känns det att chansa på att planeten du landar på kan ge näring åt en ny befolkning, och om det är så så kanske du får sällskap om tiotals år? När besättningen landar på de funna planeterna är det spännande och skrämmande på samma gång. Cooper är, föga förvånande, en man som trivs under press. På jorden var han sliten och bitter, men de nya utmaningarna under färden får honom att fokusera och tydligt må bättre.
Förutom allt detta ger oss Interstellar också det som film är bäst på: mäktiga vyer av små skepp i en stor rymd; andäktiga, ljudlösa scener där en dockning måste ske helt korrekt; fantasieggande blickar in i maskhål och svarta hål. Många SF-filmer levererar inte mycket mer än detta, och ibland är det gott nog. Men Christopher Nolans Interstellar har högre ambitioner och ger oss en fullödig, genomtänkt berättelse om några människors liv som banar väg för hela mänsklighetens överlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar