Gangsters av Klas Östergren

Boken Gentlemen var inte en så stor läsupplevelse för mig som den tycks ha varit för många andra sedan den skrevs på 1980-talet. Framför allt ryste jag inte åt förvecklingarna med vapensmuggling, sammansvärjningar och utpressning i det svenska näringslivet. Med det i bakhuvudet började jag läsa uppdateringen Gangsters ännu mer uppmärksamt. Som bekant innehåller den korrigeringar till den första historien, närmare bestämt hur den skrevs om efter påtryckningar för att inte komma sanningen för nära.

Kanske var det förklaringen till att jag inte fallit för vapenhistorien i första boken; att allt brännande sållats bort ur den? Men nej, det är inte svaret, för konspirationerna och hemligheterna i denna den andra boken är lika litet engagerande. Det beror på att berättaren/författaren beskriver varje scen i överdriven detalj, så att all spänning pratas bort i ord som inte förtydligar utan förtunnar.

Jag vill ge ett neutralt exempel, en uppgift att beskriva en ros som berättaren/författaren återkommer till senare i historien. Tydligen talar orden till andra läsare, men för mig stimulerar de varken intellektet eller sinnena:

Den uppgift jag förelagt mig var att beskriva denna blomma utan att tillgripa botaniska termer eller typiskt blomsterspråk, att uppnå största möjliga saklighet inför denna stora skönhet, ett kallsinne och en redighet som i sig skulle spegla det djupt gröna i bladverket, en grönska som, när en vindil drog genom snåret och fick bladen att skälva, gav upphov till en silverglans, en effekt av ljus och rörelse som inte varade mer än i korta stunder men som ändå tillhörde rosens väsen, liksom färgen i blommorna som kunde variera från stund till stund, alltifrån deras första stadier som knopp, över den fulla praktens djupt rosa hjärtblad till vissnandet då det röda lakades ur och blev blekt ett tag och sedan vitt tills den första strimman av brunt infann sig som en frans på ett av de yttre bladen, allt i en takt och ett tempo som gav iakttagaren och beundraren tid att tillgodogöra sig varje fas, uppfatta varenda nyans och hinna förbereda sig inför nästa och till slut bli beredd att acceptera det oundvikliga slutet, förgängligheten, som i ett välskrivet drama, eller en roman som förstår att förvalta ett öde.

Inte sällan sker de här utvikningarna även i situationer som inte har större betydelse för handlingen - en gång ägnas en halv sida åt att beskriva en ej namngiven författare som ser dum ut inför sin hänförda publik, ett onödigt tjuvnyp, hur väl än kollegan i fråga förtjänar det. Alldeles för ofta inbegriper de ett ospecificerat gnäll på samhällsutvecklingen, till exempel att man numera kan äta sig mätt även emellan de stipulerade lunch- och middagstiderna. De innehåller också filosofiska utsagor av kategoriska generaliseringar. Mot slutet är jag riktigt trött på den överlägsna tonen hos berättaren/författaren. Inte heller har någon av huvudpersonerna något större djup, utan används som spelpjäser eller som språkrör för långa berättelser-i-berättelsen. Historiens omsvärmade kvinna Maud har ingen sammanhängande personlighet utan beter sig si eller så för att driva handlingen vidare.

Nu skall historien bli film, och jag har fortfarande förhoppning om att den skall kunna bli bra. En regissör med rätt fingertoppskänsla kan skala ned, fokusera och fylla  handlingen och personerna med livet jag inte finner i prosan.

Fler böcker av Klas Östergren:
Gentlemen