När man skrattar åt eländiga typer som råkar ännu värre ut hjälper det att inte se dem som människor med känslor, utan typer. Det funkar i komediserier där en kan förlora huset första kvarten och skratta menande åt det andra kvarten. Mark Roberts har skrivit för den sortens TV-serier, och ordvändningarna känns igen. Men i hans whitetrash-komedi ... och sen dör man för scenen finns Rallis (Thomas Hedengran), en bräcklig man som blir förkrossad när hans fru vill skiljas. Polaren Kennie (Donald Högberg) försöker banka vett i honom efter att ha hittat honom med uppskurna handleder. Men Rallis hjärta har brustit och lagas varken av sprit eller någon ny kvinna.
Det är intressant att se den här känsligare människan stötas mot två mer hårdhudade typer, Kennie och (ex)frun Sussie (Pia Oscarsson). Vi har väl alla fått höra och kanske själva gett skämtsamma och burdusa råd om hur män/kvinnor är och hur man kommer över ett krossat hjärta. För en del räcker det att inte se sig tillbaka utan kasta sig vidare, men för andra går känslorna djupare och kan inte glömmas eller bytas ut så lätt.
En fjärde person i dramat är Maggie (Kristina Rådström), en till
synes försynt hemmadotter med fjorton katter. Men trots att hon inte är
lika rå som Kennie och Sussie är hon inte heller någon förskrämd
stackare att köra med. Bland de vulgära grannarna har hon en helt egen
nisch.
De trashiga karaktärerna på scenen är burdusa men vältaliga, och deras käftande och intrigerande ger en hel del skratt. Skådespelarna och regin har hittat rätt ton. Pjäsen ... och sen dör man är avskräckande och underhållande på samma gång.
Länk till Playhouse teaters sida om ... och sen dör man
Det är intressant att se den här känsligare människan stötas mot två mer hårdhudade typer, Kennie och (ex)frun Sussie (Pia Oscarsson). Vi har väl alla fått höra och kanske själva gett skämtsamma och burdusa råd om hur män/kvinnor är och hur man kommer över ett krossat hjärta. För en del räcker det att inte se sig tillbaka utan kasta sig vidare, men för andra går känslorna djupare och kan inte glömmas eller bytas ut så lätt.
 |
| Foto: Viktor Kjellberg |
De trashiga karaktärerna på scenen är burdusa men vältaliga, och deras käftande och intrigerande ger en hel del skratt. Skådespelarna och regin har hittat rätt ton. Pjäsen ... och sen dör man är avskräckande och underhållande på samma gång.
Länk till Playhouse teaters sida om ... och sen dör man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar