Så intog den unge cellisten Andreas Brantelid scenen för Robert Schumanns Cellokonsert (1850). Han berättade också att eftersom gårdagens framförande tillägnades den nyligen bortgångne Mats Rondins minne, fick dagens framförande bli ett firande av honom med förhoppningen att han lyssnar och ler snett och nöjt. Det blev en god hyllning till en viktig person i svenskt musikliv.
Musiken i den inledande satsen (satserna spelas utan pauser) kan bitvis låta fragmenterad, som att det inte finns några sammanbindande fraser och att takten är oklar, och så lät det även ikväll. Men det överväldigande intrycket var ett gott samspel mellan orkestern och solisten; Brantelid spelade verket ur minnet eller snarare ur hjärtat, som det såg ut, med ledig ekvilibrism och en mycket fin ton. Minnesvärda ögonblick var duetten med förstacellisten och soloinsatsen under orkesterns pizzicatoparti. Det ljuvliga extranumret fick vi inte namnet på, men det lät som en komplex Bach med extra mycket känslor ingjutna.
Efter pausen möttes publiken av ett stridsrop i perfekt unison: George Bizets L’Arlésienne-svit nr 1 och nr 2 (1871-1879), spelade i ett svep. Stråkarna vek snart undan för en insats från träblåset, och de konstellationerna återkom flera gånger i olika former; pampiga, massiva stråkar varvat med träblås, inklusive en uppfriskande vacker soloflöjt, som oftare drog mot det naturlyriska. Under varje växling av stämning, genom alla nyanser och variationer i klang, höll Stutzmann Filharmonikerna i perfekt formation; känslosamma men aldrig spretiga. Bizets verk lät mästerligt och var en bra avslutning på en välgjord konsert. Det spelades också in och kommer att kunna avnjutas i KonserthusetPlay.
kul när man inte alltid behöver lyssna just där och då
SvaraRaderaJa, vilken skatt!
SvaraRadera