Det är sommar, och Trent tar med sin dotter Steph, Pam, hans flickvän sedan ett år tillbaka och hennes son Duncan, till familjens semesterhus i Hamptons. I huset intill bor Trents syster Betty med sina två barn. Sommarlov! Tillsammans med sina andra grannar och goda vänner skakar de vuxna loss. Det går att sympatisera med deras attityd, och det är fint att se nykomlingen Pam släppa garden. Men tonårsbarnen är mindre roade, speciellt den tafatte Duncan, som redan känner sig illa till mods av Trents nedvärderande kommentarer.
De övriga barnen i sällskapet hanterar semesterlivet och de påträngande vuxna på olika sätt; Steph som en snobbig strand-bitch, Bettys lille son Peter med rolig men också hjärtskärande tuffhet mot sin fräcka mamma. 14-årige Duncan, jättefint spelad av Liam James, har inget sådant försvar. Kroppshållningen och minerna visar någon som inte är hemma i sin egen kropp och försöker hålla sig så osynlig som möjligt.
I de bästa fallen kan en annan människa hjälpa ett ensamt, bortkommet barn till rätta bara genom att se det och ge uppmuntran. Den turen har Duncan, när han träffar Owen och följer honom till vattenleklandet Water Wizz. Owen lever litet väl högt på sin tur och karisma, och egentligen är han inte riktigt så ansvarsfull som han borde vara. Men skillnaden från Trents tillrättavisningar är att Owen, hur påflugen han än är, ser Duncan som en hel människa och tror på honom. För Duncan är gänget på Water Wizz den utmaning och det stöd han behöver för att blomma upp.
Utan att förlora allvaret och sympatierna med den fumlige Duncan håller filmen en lätt ton, där många kan känna igen sig i det som skaver mitt i drömsemestern. Rollistan är full av bra skådespelare som fyller sina roller på pricken: Steve Carrell, Toni Collette, Allison Janney, Sam Rockwell, för att inte tala om barnskådespelarna. Manusförfattarna till den överraskande fina The Descendants, Jim Rash och Nat Faxon, har även skrivit The Way Way Back, regisserat den och satt sig själva i mindre roller. Jim Rash har redan charmat mig i Community, och jag hoppas på att få se många fler filmer från de båda männen.
De övriga barnen i sällskapet hanterar semesterlivet och de påträngande vuxna på olika sätt; Steph som en snobbig strand-bitch, Bettys lille son Peter med rolig men också hjärtskärande tuffhet mot sin fräcka mamma. 14-årige Duncan, jättefint spelad av Liam James, har inget sådant försvar. Kroppshållningen och minerna visar någon som inte är hemma i sin egen kropp och försöker hålla sig så osynlig som möjligt.
I de bästa fallen kan en annan människa hjälpa ett ensamt, bortkommet barn till rätta bara genom att se det och ge uppmuntran. Den turen har Duncan, när han träffar Owen och följer honom till vattenleklandet Water Wizz. Owen lever litet väl högt på sin tur och karisma, och egentligen är han inte riktigt så ansvarsfull som han borde vara. Men skillnaden från Trents tillrättavisningar är att Owen, hur påflugen han än är, ser Duncan som en hel människa och tror på honom. För Duncan är gänget på Water Wizz den utmaning och det stöd han behöver för att blomma upp.
Utan att förlora allvaret och sympatierna med den fumlige Duncan håller filmen en lätt ton, där många kan känna igen sig i det som skaver mitt i drömsemestern. Rollistan är full av bra skådespelare som fyller sina roller på pricken: Steve Carrell, Toni Collette, Allison Janney, Sam Rockwell, för att inte tala om barnskådespelarna. Manusförfattarna till den överraskande fina The Descendants, Jim Rash och Nat Faxon, har även skrivit The Way Way Back, regisserat den och satt sig själva i mindre roller. Jim Rash har redan charmat mig i Community, och jag hoppas på att få se många fler filmer från de båda männen.
En charmig film, skön sommarkänsla och lite allvar också.
SvaraRadera