Bokens första kapitel utspelar sig runt hörnet från mig - på Millesgården, sedan på gatorna i Gamla Sta'n. Resten av boken utspelar sig på ett rymdskepp på väg längre och längre bort från jorden. De inledande vandringarna och de återkommande referenserna till specifika platser i Stockholm gör att jag kan leva mig in i astronauternas hemlängtan ännu tydligare. Nej, alla på rymdskeppet är inte svenskar, men eftersom neutrala Sverige utvalts till att leda hela jordens befolkning är svenska det gemensamma språket i den framtid vi läser om. (Boken skrevs 1970, och författaren har danska rötter.)
Skeppet Leonora Christine har en besättning om 25 män och 25 kvinnor, tekniker och vetenskapsmän från olika discipliner, och är på väg mot en stjärna som beräknas ha en planet lämpad för kolonisation. Det är inte meningen att de skall vända tillbaka till jorden, men även om resan går som planerat kommer de heller inte att kunna ta kontakt förrän de är framme. Vid det lager har fem år gått för skeppet men 33 år på jorden, så alla är medvetna om att de bryter alla släkt- och vänskapsband med sin resa. Det är underförstått att de femtio utvalda skall finna varandra i olika konstellationer och hjälpa till att populera den nya världen.
Science fiction-författare från tidigare decennier är inte alltid så skickliga på att tänka ut och beskriva mänskligt beteende, och kapitlen med parbildning, smärtsamma uppbrott och kvinnlig omtänksamhet som tröst för ensamma män är mest pinsamma och onödiga. Förutom några omnämnda fester, som trettondagsafton och midsommarfirande, är detta de enda rapporterna om interaktionen mellan besättningsmedlemmarna. Men nu är ju inte den sociala biten det viktiga, i vad som James Blish kallar "the ultimate hard science fiction novel".
På mindre än tvåhundra sidor hinner Anderson förmedla en känsla av svindel i både tid och rum. Noggrant beskriver han principen för hur skeppet drivs, men man behöver inte förstå varenda formel för att förstå driften: Leonora Christine accelererar halva vägen av sin resa, och därefter decelererar hon tills hon når sitt mål. Det är endast under acceleration och deceleration som skeppet och dess besättning är skyddat från yttre krafter. Så när kretsarna för decelerationsdriften förstörs under en färd genom ett stoftmoln, blir det omöjligt för skeppet att hinna bromsa i tid för att komma till sitt beräknade mål. Enda möjligheten är att fortsätta accelerera, och ta sig utanför galaxen för att försöka reparera decelerationsdriften.
När jag ser visualiseringar av avstånden i rymden, till exempel den här (som är fantastisk) får jag svindel av att försöka förstå de enorma avstånden. Det är vad besättningen på Leonora Christine har att anpassa sig till, när sträckan de behöver färdas skalas upp gång på gång - ut ur galaxen, in i nästa galax, ännu längre bort. På samma gång börjar tiden rusa omkring dem, eller rättare sagt, det som känns som normal tid inuti skeppet motsvaras av tjugotusen år i universum utanför dem. Det är inte bara ens vänner på jorden som har dött, det är deras barnbarn i flera led och kanske hela mänskligheten? Och frågan är om man ens kommer att kunna reparera decelerationsdriften, eller om man kommer att behöva rusa framåt för alltid. Frustrationen inne i skeppet är påtaglig och viljan att leva vidare instängda i en plåthylsa, ensam med 49 andra, vacklar för en del.
Tau Zero kastar upp enorma perspektiv som både skrämmer och lockar. Det är bra att boken är kort, för spänningen stiger med de krympande (eller växande) alternativen och jag vill gärna veta hur det skall sluta. Skulle jag vilja ta plats bland de femtio utvalda passagerarna? Den begränsade sociala scenen avskräcker mig, men min nyfikenhet på universums beskaffning får det ändå att pirra i magen.
Skeppet Leonora Christine har en besättning om 25 män och 25 kvinnor, tekniker och vetenskapsmän från olika discipliner, och är på väg mot en stjärna som beräknas ha en planet lämpad för kolonisation. Det är inte meningen att de skall vända tillbaka till jorden, men även om resan går som planerat kommer de heller inte att kunna ta kontakt förrän de är framme. Vid det lager har fem år gått för skeppet men 33 år på jorden, så alla är medvetna om att de bryter alla släkt- och vänskapsband med sin resa. Det är underförstått att de femtio utvalda skall finna varandra i olika konstellationer och hjälpa till att populera den nya världen.
Science fiction-författare från tidigare decennier är inte alltid så skickliga på att tänka ut och beskriva mänskligt beteende, och kapitlen med parbildning, smärtsamma uppbrott och kvinnlig omtänksamhet som tröst för ensamma män är mest pinsamma och onödiga. Förutom några omnämnda fester, som trettondagsafton och midsommarfirande, är detta de enda rapporterna om interaktionen mellan besättningsmedlemmarna. Men nu är ju inte den sociala biten det viktiga, i vad som James Blish kallar "the ultimate hard science fiction novel".
På mindre än tvåhundra sidor hinner Anderson förmedla en känsla av svindel i både tid och rum. Noggrant beskriver han principen för hur skeppet drivs, men man behöver inte förstå varenda formel för att förstå driften: Leonora Christine accelererar halva vägen av sin resa, och därefter decelererar hon tills hon når sitt mål. Det är endast under acceleration och deceleration som skeppet och dess besättning är skyddat från yttre krafter. Så när kretsarna för decelerationsdriften förstörs under en färd genom ett stoftmoln, blir det omöjligt för skeppet att hinna bromsa i tid för att komma till sitt beräknade mål. Enda möjligheten är att fortsätta accelerera, och ta sig utanför galaxen för att försöka reparera decelerationsdriften.
När jag ser visualiseringar av avstånden i rymden, till exempel den här (som är fantastisk) får jag svindel av att försöka förstå de enorma avstånden. Det är vad besättningen på Leonora Christine har att anpassa sig till, när sträckan de behöver färdas skalas upp gång på gång - ut ur galaxen, in i nästa galax, ännu längre bort. På samma gång börjar tiden rusa omkring dem, eller rättare sagt, det som känns som normal tid inuti skeppet motsvaras av tjugotusen år i universum utanför dem. Det är inte bara ens vänner på jorden som har dött, det är deras barnbarn i flera led och kanske hela mänskligheten? Och frågan är om man ens kommer att kunna reparera decelerationsdriften, eller om man kommer att behöva rusa framåt för alltid. Frustrationen inne i skeppet är påtaglig och viljan att leva vidare instängda i en plåthylsa, ensam med 49 andra, vacklar för en del.
Tau Zero kastar upp enorma perspektiv som både skrämmer och lockar. Det är bra att boken är kort, för spänningen stiger med de krympande (eller växande) alternativen och jag vill gärna veta hur det skall sluta. Skulle jag vilja ta plats bland de femtio utvalda passagerarna? Den begränsade sociala scenen avskräcker mig, men min nyfikenhet på universums beskaffning får det ändå att pirra i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar