onsdag 17 september 2014

Brahmsfestival I i Konserthuset

Fler än jag måtte älska Brahms musik, för Konserthuset var fullsatt inför den första konserten i september månads Brahmsfestival. Tänk om den gode Johannes Brahms hade vetat det när han levde - då kanske han inte tvivlat så på sin förmåga! I skuggan av den store Beethoven dröjde det länge innan Brahms skrev någon symfoni. Innan han gjorde det komponerade han den symfoniliknande Pianokonsert nr 1 i B-dur (1881) som inledde festivalen.

Maestoso är beteckningen på första satsen, och det är dramatiska toner som hörs under orkesterns långa inledning och under pianosolistens insatser. Pianisten Steven Osborne gör en fin, energisk insats trots att han halkar på några toner, och kraften får några av hans partier att likna smärre vredesutbrott. Kanske hade första satsen vunnit på att spelas ännu mer majestätiskt, för nu låter den återhållet seriös, nästan spänd. Allvaret håller i sig i nästa sats, Adagio, men börjar lättas upp, och på samma sätt i sista satsen, Rondo, Allegro non troppo: efter några stelare växlingar mellan orkester och solist spricker Osborne ut i ett känslostarkt soloparti som drar med hela orkestern till större dynamik och en antydan till glädje som gör finalen njutbar.

Efter den kraftfulla insatsen vid flygeln ger Osborne oss ännu mer Brahms, och så innerligt vackert: ett Intermezzo från Op. 117. Det visar skickligheten och nyansrikedomen hos såväl Steven Osborne som Johannes Brahms, och ger mig mersmak för dem båda.


Det är en bra idé att inte kombinera första pianokonserten i samma program som första symfonin, ett annat verk som satt långt inne för Brahms att komponera. Istället får vi Symfoni nr 2 i D-dur (1877) som porlade fram ur Brahms penna bara året efter den första symfonin. Det märks att kompositören fått mer vana och självförtroende, och kan släppa fram lättare och lekfullare harmonier. De första satserna låter närmast pastorala och övergår ofta i dansanta partier, för att inte tala om att man lämnar lokalen nynnande på de mest sångbara styckena. Kungliga Filharmonikerna lever upp tillsammans med musiken, i starka och rika klanger. Med den energin startar Brahmsfestivalen på bästa sätt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar