Boyhood

Richard Linklater är regissör och författare med ett speciellt sinne för känslan att vara ung. I filmer som Slacker och Dazed and Confused har han visat barn och ungdomar som skapar egen logik i en omvärld som verkar ologisk - fast som oftast är ute efter att ha roligt och festa. I Boyhood följer han en pojke i över tio år, från det att han är sex år tills han börjar på college. Men det är ingen dokumentärfilm han gjort, utan en berättelse efter manus som spelats in med samma skådespelare under några dagar varje år. Huvudpersonen Mason och hans syster Samantha växer upp inför våra ögon.

 Barnens föräldrar, som spelas av Patricia Arquette och Ethan Hawke, har redan gått skilda vägar när filmen börjar. Snart kommer filmens första flytt, när mamman bestämmer sig för att börja plugga för att kunna ge sin familj ett bättre liv. Fastän det är Mason som är huvudpersonen, kan vi pussla ihop hennes liv genom scenerna på filmen. Det känns bra att mitt i uppväxthistorierna få ett nyanserat porträtt av en vuxen; en som kan fatta både bra och dåliga beslut, men som i grund och botten är en bra person och någon att lita på. Pappan är inte lika närvarande, men är heller inte en dålig människa, och vi får se honom växa in i sin roll som ansvarstagande man. Det är faktiskt inspirerande att se de två föräldrarna förändra sig över tiden.

 Andra personer kan vara viktiga ett år och borta ett annat, eller komma tillbaka flera år senare. Redan när barndomslivet är mestadels harmoniskt är filmen underhållande; kanske behövs inga konflikter för att det skall fortsätta vara intressant? Men få liv löper problemfritt, och även i Masons liv sker skrämmande och omtumlande saker. Och ändå går livet vidare. Jag upplever det inte som fusk att vissa viktiga händelser sker "utanför bild". Istället blir det bara ännu tydligare att vi är summan av våra liv, men att inte alla minnen finns i fokus hela tiden. Och Richard Linklaters sympatiska, avslappnade attityd gör resan med Mason till en skön upplevelse.