Det är en jättefin och normal familj vi ser i Ruben Östlunds film Turist: mamma, pappa, flicka, pojke, i Alperna på skidsemester. Barnen gnäller ibland men föräldrarna tröstar dem med vuxnas tålamod; borstar tänderna sida vid sida under tystnad, och verkar allmänt nöjda med skidresan som bekräftelse på ett gott liv tillsammans.
Tagningarna är ofta långa och tysta. Många visar alplandskapets skönhet, ibland med en underton av hot. Andra sceners lösryckta meningar eller ingående diskussioner låter personerna visa delar av sina sinnestillstånd och funderingar. Vet man vad filmen skall handla om är det lätt att få en obehagskänsla av tanken på vad som skall komma: den avvärjda katastrofen som skall komma att visa sprickor i familjens gemenskap.
Lunchgästerna på restaurangen vid bergstoppen blir mer och mer oroliga ju närmre lavinen kommer. Snöröken virvlar in över borden, och när vitheten tätnar ser man skuggor av vad som händer: pappan flyr för sitt liv medan mamman hukar med armarna om barnen. Men katastrofen inträffar aldrig; den vita dimman lättar och matgästerna kommer tillbaka och fortsätter sin lunch med litet ansträngd lättnad. Var det en katastrof? Inget hände ju? Alla låtsas som inget. På ytan är ingen rädd eller ledsen.
Hur skall man tänka och känna om det som hände? Händelsen har ändå skakat om människorna och lämnat dem med känslor och frågor. I familjen är det först barnen som märker av och lever ut den ökade spänningen. De vuxna försöker hålla masken, men likt ett par Martha och George sipprar känslorna fram i sällskap med andra och några glas rött.
Hur reagerar man vid en katastrof? Man vill gärna tro att man skulle vara en hjälte, men innan man varit i situationen kan man absolut inte veta. Vännerna försöker förklara pappans själviska beteende, vilket lämnar mamman inte bara med minnet av sin skräck och att hon blev övergiven i farans stund, utan också med det dubbla sveket av en man som försöker släta över och snacka bort vad han gjorde. Det där andra är det värsta, för vilka fler svek kan man vänta sig av någon som inte ens vill erkänna sitt fel?
Ruben Östlund har hittat en perfekt ton och psykologiskt djup för att skildra den här händelsen och vad det gör med människorna som upplevde den. Några enstaka, välkomnade anledningar till skratt kan inte skingra den tryckta stämningen, men det milda obehaget är en viktig del av den här fascinerande och mycket sevärda filmen.
**** SPOILERVARNING *********
Jag måste ändå säga att jag är väldigt besviken på filmens upplösning. I en lång scen gråter pappan och erkänner att han är en dålig människa - men det känns inte äkta. Det är som att han använder sitt erkännande för att vända fokus på sig själv och hur synd det är om honom. (Say after me, Adolf: "I am a victim too.") Det blir ännu tydligare när han sjunker ihop i en snyftande hög och omfamnas av de oroliga barnen som drar med sin ovilliga mamma. Det efterföljande hjältescenariot och den avslutande scenen är så overkliga att jag på allvar tror att det är pappans dagdrömmar och att det riktiga slutet skall komma snart, men så är det inte. Det får mig att undra vad jag skall tro om handlingen - är pappans status återupprättad? Jag hoppas på att få diskutera det med andra.
Tagningarna är ofta långa och tysta. Många visar alplandskapets skönhet, ibland med en underton av hot. Andra sceners lösryckta meningar eller ingående diskussioner låter personerna visa delar av sina sinnestillstånd och funderingar. Vet man vad filmen skall handla om är det lätt att få en obehagskänsla av tanken på vad som skall komma: den avvärjda katastrofen som skall komma att visa sprickor i familjens gemenskap.
Lunchgästerna på restaurangen vid bergstoppen blir mer och mer oroliga ju närmre lavinen kommer. Snöröken virvlar in över borden, och när vitheten tätnar ser man skuggor av vad som händer: pappan flyr för sitt liv medan mamman hukar med armarna om barnen. Men katastrofen inträffar aldrig; den vita dimman lättar och matgästerna kommer tillbaka och fortsätter sin lunch med litet ansträngd lättnad. Var det en katastrof? Inget hände ju? Alla låtsas som inget. På ytan är ingen rädd eller ledsen.
Hur skall man tänka och känna om det som hände? Händelsen har ändå skakat om människorna och lämnat dem med känslor och frågor. I familjen är det först barnen som märker av och lever ut den ökade spänningen. De vuxna försöker hålla masken, men likt ett par Martha och George sipprar känslorna fram i sällskap med andra och några glas rött.
Hur reagerar man vid en katastrof? Man vill gärna tro att man skulle vara en hjälte, men innan man varit i situationen kan man absolut inte veta. Vännerna försöker förklara pappans själviska beteende, vilket lämnar mamman inte bara med minnet av sin skräck och att hon blev övergiven i farans stund, utan också med det dubbla sveket av en man som försöker släta över och snacka bort vad han gjorde. Det där andra är det värsta, för vilka fler svek kan man vänta sig av någon som inte ens vill erkänna sitt fel?
Ruben Östlund har hittat en perfekt ton och psykologiskt djup för att skildra den här händelsen och vad det gör med människorna som upplevde den. Några enstaka, välkomnade anledningar till skratt kan inte skingra den tryckta stämningen, men det milda obehaget är en viktig del av den här fascinerande och mycket sevärda filmen.
**** SPOILERVARNING *********
Jag måste ändå säga att jag är väldigt besviken på filmens upplösning. I en lång scen gråter pappan och erkänner att han är en dålig människa - men det känns inte äkta. Det är som att han använder sitt erkännande för att vända fokus på sig själv och hur synd det är om honom. (Say after me, Adolf: "I am a victim too.") Det blir ännu tydligare när han sjunker ihop i en snyftande hög och omfamnas av de oroliga barnen som drar med sin ovilliga mamma. Det efterföljande hjältescenariot och den avslutande scenen är så overkliga att jag på allvar tror att det är pappans dagdrömmar och att det riktiga slutet skall komma snart, men så är det inte. Det får mig att undra vad jag skall tro om handlingen - är pappans status återupprättad? Jag hoppas på att få diskutera det med andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar