Still Life

Det finns så många saker att bli sorgsen av i filmen Still Life: Människorna som dör i ensamhet, utan någon familj eller vän att kontakta. De skärvor ur livet som kommuntjänstemannen John May lyckas få fram av vad han hittar i deras lägenheter. Begravningsgudstjänsterna när prästen läser upp de få spåren för den ende närvarande, John May. Och så att John May verkar vara lika ensam som människorna som han lotsar till sin sista vila.

Tack och lov spelar filmen inte upp känslorna; då skulle den halvannan timmen bli en gråtfest och nyanser skulle gå förlorade. Stämningen hålls allvarlig men lugn av John Mays närvaro i de tomma, slitna lägenheterna: allvarlig, noggrann och med respekt för den döde, hur jobbig hen än verkat vara i sitt liv. Under de långa, mestadels tysta scenerna hinner man tänka på de döda och vilket liv de kan ha levt. Ofta finns foton av dem leende tillsammans med andra människor; någon gång måste de ha varit glada, någon måste ha tagit kortet, men på något sätt slutade de sina liv isolerade från andra. Då är det fint att se hur någon ändå söker efter möjliga vänner eller efterlevande, pusslar ihop de få ledtrådarna och följer dem till slutet.

Det som kommer att bli John Mays sista fall berör honom mer än de andra; Billy Stoke bodde i lägenheten mitt emot hans egen. Medan May utforskar de ledtrådar han kommer på, smyger sig detaljer ur Stokes liv in i hans eget. Kanske är en alkoholiserad bråkmakare inte den bästa förebilden, men som åskådare unnar man John May vad som helst som kan skapa variation och glädje i hans stillsamma liv.

Jag sade att filmen inte spelade på känslosträngarna, men det är inte sant. Lugnt håller i sig fram till slutet, då det inte går att värja sig för sorgen över de döda människorna. Hela dagen sedan jag såg filmen har mina tankar vänt tillbaka till de ensamma liven som vi vet finns mitt bland oss. Jag är glad att Still Life ger de människorna ett ansikte. Jag önskar att vi skall se dem och sträcka ut vår vänskap och gemenskap till att omfatta dem också.