På programmet för 2014 års andra sommarkonsert stod tre verk som hade länkar till varandra. I det första, Till Eulenspiegels lustige Streiche (1895) låter Richard Strauss Till Eulenspiegels lockande melodislinga leka sig igenom olika instrument, rytmer och nyanser. Det är ett varierat och spännande verk, som kanske blev litet för ostrukturerat i de kraftigaste nyanserna under dirigent Rafael Payares ledning.
Till nästa verk samlades tre begåvningar: pianosolisten Ivana Gavric, Sergej Rachmaninov och Niccoló Paganini, i Rapsodi över ett tema av Paganini för piano och orkester (1934). Nu lät orkestern lätt och luftig i den inledande presentationen av temat, och Gavric lutade sig över pianot, som en erfaren kock som med kännarmin provar olika variationer på kända ingredienser. De tjugofyra korta variationerna är alla annorlunda och fascinerande, och Gavric spelade dem mycket väl. Kan man välja ut en favorit? Det är i alla fall ljuvligt att få andas ut i den pastoralt romantiska artonde variationen.
Sjostakovitjs ungdomsverk, Symfoni nr 1 i f-moll (1925), sägs bland annat vara inspirerat av kvällens första verk: en lekfull fras lik den i Till Eulenspiegel dyker upp i symfonin. Förutom i de allra första tonerna uppfattar jag den inte fastän jag kanske borde, men symfonin är fascinerande i sig själv; i strukturen och de moderna och traditionella klangerna som varvas med varandra. Även här skrällde det litet väl mycket i de mest högljudda partierna, men de var ändå en härlig avslutning på en fin konsert.
Till nästa verk samlades tre begåvningar: pianosolisten Ivana Gavric, Sergej Rachmaninov och Niccoló Paganini, i Rapsodi över ett tema av Paganini för piano och orkester (1934). Nu lät orkestern lätt och luftig i den inledande presentationen av temat, och Gavric lutade sig över pianot, som en erfaren kock som med kännarmin provar olika variationer på kända ingredienser. De tjugofyra korta variationerna är alla annorlunda och fascinerande, och Gavric spelade dem mycket väl. Kan man välja ut en favorit? Det är i alla fall ljuvligt att få andas ut i den pastoralt romantiska artonde variationen.
Sjostakovitjs ungdomsverk, Symfoni nr 1 i f-moll (1925), sägs bland annat vara inspirerat av kvällens första verk: en lekfull fras lik den i Till Eulenspiegel dyker upp i symfonin. Förutom i de allra första tonerna uppfattar jag den inte fastän jag kanske borde, men symfonin är fascinerande i sig själv; i strukturen och de moderna och traditionella klangerna som varvas med varandra. Även här skrällde det litet väl mycket i de mest högljudda partierna, men de var ändå en härlig avslutning på en fin konsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar