Det börjar bra: stylade kvinnor och män dansar in med stolar till ett soundtrack som från en glad jetsetfilm från sextiotalet. Replikskiftena är rappa och stämningen är lätt som luft kring huvudpersonen Marguerite (Helena Bergström), Marilyn-stylad i blonda lockar och gnistrande halsband. Hon är inte ung längre borde tänka på sin framtid och liera sig med den förmögne bankiren Varville (Sven Ahlström). Men där kommer den unge Armand (Simon J Berger), vacker och lockande med äkta kärlek för Marguerite, som alltid har lekt sig fram med män som kan betala räkningarna.
Den lekfulla sextiotalsstämningen verkade som en bra idé, och den passar ju Helena Bergströms hejiga spelstil. Men den gör att allvarliga situationer, som den våldsamme bankirens otäckheter, sopas undan med ett skratt. Inte heller får vi tid att förstå hur Marguerite övertygas om den äkta kärleken, och vad hon har att förlora när hon väljer den. En del roller blir rena karikatyrer, som Margureites stelt förbiknatande niece eller den uppskruvade salongsdamen Prudence (Annika Hallin). Skådespelarna med mer nedtonade karaktärer klarar sig aningen bättre.
Det som känns mest är ändå smärtan över den påtvingade brytningen mellan Marguerite och Armand i den sista akten. Det borde räcka för att bära pjäsen till sitt sorgliga slut, men då lyckas regin bli ännu taffligare i sega, förvirrade scener som irriterar mer än de ger stämning och kontext. Kameliadamen på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen hade kunnat vara bra, men för många halvstora brister gör den dålig och litet jobbig.
Länk till Stadsteaterns sida om Kameliadamen
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar