Superhjältefilmerna blir fler och fler, och superhjältarna måste hela tiden bli starkare för att möta allt ondare skurkar. Så vilka är då Galaxens Väktare, Guardians of the Galaxy? Jo, en lönnmördare, ett muskelberg, en fräck småtjuv, en tvättbjörn och ett träd! Det är kanske inte vad man förväntar sig av det imponerande namnet. Visst har de special-krafter och bra utrustning, men det är inte råstyrka som ger succé i kampen mot de mäktiga fienderna, utan list, smarta planer, några ess i rockärmen, envishet och ett ganska osannolikt samarbete mellan de rejält olika figurerna.
Vi får se glimtar av ett universum myllrande av liv. Livet på Xandar verkar lyckligt, med en härlig mångfald av humanoider med varierande hår- och ögonfärg. Men Xandar och Nova Corps hotas av Ronan och hans armé, som vill utplåna planeten och alla dess invånare. Rymdstationen Knowhere befinner sig i resterna av ett gigantiskt huvud av en himmelsk varelse - vem högg av det en gång? Där lever bland annat den mystiske The Collector, den som startade hela jakten när han önskade sig en speciell artefakt, en kraftfull sten som Peter Quill stal och då fick efter sig Ronan och många andra som också är ute efter den.
Det antyds en lång och komplicerad bakgrundshistoria av fiendskap, allianser och maktkamper, men det som utkristalliseras är att gruppen som blir Galaxens Väktare tillsammans kämpar för att den potenta stenen inte skall falla i Ronans händer och ge honom makten att utplåna Xandar och allt annat han hatar. Och som sagt är det med tricks, listiga manövrar, ren dumdristighet och även en hel del humor som de fem klarar sig igenom många omöjliga situationer.
Filmen är sprängfylld av läcker action, men doserad med charm och humor, och ändå inte utan att verklig sorg får lysa igenom. Navet i det hela är Peter Quinn, tonsäkert spelat av Chris Pratt, men såväl huvudfienderna som småskurkarna visar personlighet och motivation. Effekter, skämt och genuin vänskap balanseras fint och gör Guardians of the Galaxy till en av de bästa i Marvels smattrande kulregn av superhjältefilmer. Och om bara tre år kommer ännu en film med de fem osannolika galaxväktarna!
Vi får se glimtar av ett universum myllrande av liv. Livet på Xandar verkar lyckligt, med en härlig mångfald av humanoider med varierande hår- och ögonfärg. Men Xandar och Nova Corps hotas av Ronan och hans armé, som vill utplåna planeten och alla dess invånare. Rymdstationen Knowhere befinner sig i resterna av ett gigantiskt huvud av en himmelsk varelse - vem högg av det en gång? Där lever bland annat den mystiske The Collector, den som startade hela jakten när han önskade sig en speciell artefakt, en kraftfull sten som Peter Quill stal och då fick efter sig Ronan och många andra som också är ute efter den.
Det antyds en lång och komplicerad bakgrundshistoria av fiendskap, allianser och maktkamper, men det som utkristalliseras är att gruppen som blir Galaxens Väktare tillsammans kämpar för att den potenta stenen inte skall falla i Ronans händer och ge honom makten att utplåna Xandar och allt annat han hatar. Och som sagt är det med tricks, listiga manövrar, ren dumdristighet och även en hel del humor som de fem klarar sig igenom många omöjliga situationer.
Filmen är sprängfylld av läcker action, men doserad med charm och humor, och ändå inte utan att verklig sorg får lysa igenom. Navet i det hela är Peter Quinn, tonsäkert spelat av Chris Pratt, men såväl huvudfienderna som småskurkarna visar personlighet och motivation. Effekter, skämt och genuin vänskap balanseras fint och gör Guardians of the Galaxy till en av de bästa i Marvels smattrande kulregn av superhjältefilmer. Och om bara tre år kommer ännu en film med de fem osannolika galaxväktarna!
Den här filmen borde egentligen inte vara "my cup of tea" men av någon underlig anledning blir jag väldigt intresserad av att se den. Möjligen är det tvättbjörnen som är den stora dragningskraften :-)- fast skämt åsido- jag tror att det finns mycket att hämta i den här sceniska berättelsen. Tack för en fin recension. (
SvaraRaderaTack, Ingrid! :) Något jag hade stor glädje av var att se alla olika varianter av livsformer i spännande och roliga färger och former. Det gav mig ett "sense of wonder", den kicken som science fiction-älskare är ute efter. Där fanns en del otäcka scener men de frossade inte i det, utan lät en god stämning dominera.
SvaraRadera