Ett ögonblick av spänning eller förfäran i science fiction-historier är när man får upp ögonen för att världen inte alls ser ut som man trodde, och att starka krafter har konspirerat för att lura en. Med en komedistjärna som Jim Carrey i huvudrollen drog The Truman Show (1998) en storpublik till biograferna, men snarare än att avskräcka med sin berättelse om en man som är filmad och betittad i varje ögonblick har det tyvärr följt en ändlös flod av TV-bilder från människor som öppnar upp sina vrår för filmkameror och arrangerade vardagsäventyr.
Ännu mer påkostad och tillrättalagd var den inhägnade lyxvärlden i Logan's Run (1976), både filmen och vad den visade upp. Avskärmade från yttervärlden lever obekymrade unga människor i överflöd, och accepterar att de på sin trettioårsdag ger sig upp i en flammande karusell för att "förnyas". Att inga någonsin återkommit efter sin förnyelse oroar bara några få människor som försöker fly till den förment ogästvänliga världen utanför. Den här intrigen har alltid intresserat mig, och i en tid utan CGI lades det mycket tid och pengar på imponerande scenbyggen. Men handlingen skrevs om till ett mischmasch med oigenkännliga nyckelscener från originalboken och flera jättestora logiska luckor, många gånger med skrattretande resultat. Ändå är filmen värd att se, på grund av de imponerande scenbyggena och för den plats den har i SF-historien.
I filmen The Island (2005) lever människor också till synes idealiska liv, omskötta av välmenande datorer och servicetekniker. Men vi som anar det cyniska spelet med de glada, naiva invånarna får en obehagskänsla av deras oskyldiga mellanhavanden. Filmen fick inte så god kritik när den kom, men jag tycker speciellt att stämningen i den första halvan är fascinerande.
Ett steg längre i tanken på B-människor som reservdelslager för "riktiga" personer går filmen Never Let Me Go (2011), där det mest osannolika i handlingen nog är hur medgörliga ungdomarna är inför sitt ohyggligt grymma öde. De tre huvudpersonernas resa in i sitt slut är ändå värd att sätta sig in i: deras (undertryckta) känslor och tankar och sveket från omvärlden.
Redan innan det gruvliga avslöjandet i slutscenen har Soylent Green (1973) visat att människor är lågt värderade i den framtid den målar upp. Tyvärr drar filmen också kvinnoföraktet ett steg över gränsen för det osmakliga, vilket blir en fläck i Charlton Hestons annars ganska underhållande vana att fritt ta för sig av de åtråvärda godsaker han hittar på brottsplatser han undersöker. Filmen några sevärda scener men flera logiska luckor, och det är synd att den satsade så hårt på den stora upptäckten och sedan slarvade bort spänningen i de sista scenerna.
Raka motsatsen till utbytbara människor visar Gattaca (1997): dina gener röjer vem du är och även vad du tillåts göra. Vincent Freemans IQ räcker inte för att låta honom följa sin dröm att bli astronaut, så genom ett intrikat pusslande lånar han Jerome Morrows identitet. Vincent har mönstrade linser och tunna klisterlappar med fingeravtryck och blod från Morrow för att klara de ständiga identitetskontrollerna, och måste ständigt städa bort sina egna spår och istället "råka" glömma hårstrån och hudflagor samlade från Morrow. Filmen gör ett gott jobb med att få alla tekniska detaljer rätt, utan att tappa bort handlingen och spänningen.
En mycket sevärd konspirationsfilm med western-stämning är John Carpenters They Live (1988). Huvudpersonen Nada ser några skumma händelser, och ramlar över en låda med solglasögon som visar ännu värre saker: i alla tidningar och annonstavlor finns subliminala diktat om lydnad (och shopping, och att sova vidare), och vad värre är: bland människorna går det omkring jättefula utomjordingar som är de som står bakom förslavandet av människorna. Nada upprörs av vad han ser, men är ingen talför man utan går direkt till handling. Istället för att försöka förklara för sin bäste vän Frank begär han att han skall ta på glasögonen. Frank är inte heller mycket för att resonera utan vägrar blankt, och då vidtar ett av filmhistoriens längsta och roligaste knytnävsslagsmål. Även valet av filmmusik bidrar till bilden av Nada som en tystlåten actionhjälte. Det är intressant att jämföra med Logan's Run, som har bakgrundsmusik av modern och avancerad konsertmusik.
Det är kul att tillsammans med Nada halka in i motståndsrörelsen på ett bananskal, utan att sättas in i teorier och teknologier bakom alien-invasionen. They Live är litet tafflig på sina ställen, men den är gjord med sådan känsla att den är en god upplevelse.De sparsamma och gatunära effekterna gör att filmen känns som att den kan hända i kvarteret intill, och det uppskattar jag. Jag skulle gärna se fler filmer med den utgångspunkten, som låter det otäcka och spännande hända i vardagen. Det skulle inte behöva vara så svårt?
Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer
Ännu mer påkostad och tillrättalagd var den inhägnade lyxvärlden i Logan's Run (1976), både filmen och vad den visade upp. Avskärmade från yttervärlden lever obekymrade unga människor i överflöd, och accepterar att de på sin trettioårsdag ger sig upp i en flammande karusell för att "förnyas". Att inga någonsin återkommit efter sin förnyelse oroar bara några få människor som försöker fly till den förment ogästvänliga världen utanför. Den här intrigen har alltid intresserat mig, och i en tid utan CGI lades det mycket tid och pengar på imponerande scenbyggen. Men handlingen skrevs om till ett mischmasch med oigenkännliga nyckelscener från originalboken och flera jättestora logiska luckor, många gånger med skrattretande resultat. Ändå är filmen värd att se, på grund av de imponerande scenbyggena och för den plats den har i SF-historien.
 |
| Fish, and plankton, and sea greens, and protein from the sea! |
I filmen The Island (2005) lever människor också till synes idealiska liv, omskötta av välmenande datorer och servicetekniker. Men vi som anar det cyniska spelet med de glada, naiva invånarna får en obehagskänsla av deras oskyldiga mellanhavanden. Filmen fick inte så god kritik när den kom, men jag tycker speciellt att stämningen i den första halvan är fascinerande.
Ett steg längre i tanken på B-människor som reservdelslager för "riktiga" personer går filmen Never Let Me Go (2011), där det mest osannolika i handlingen nog är hur medgörliga ungdomarna är inför sitt ohyggligt grymma öde. De tre huvudpersonernas resa in i sitt slut är ändå värd att sätta sig in i: deras (undertryckta) känslor och tankar och sveket från omvärlden.
Redan innan det gruvliga avslöjandet i slutscenen har Soylent Green (1973) visat att människor är lågt värderade i den framtid den målar upp. Tyvärr drar filmen också kvinnoföraktet ett steg över gränsen för det osmakliga, vilket blir en fläck i Charlton Hestons annars ganska underhållande vana att fritt ta för sig av de åtråvärda godsaker han hittar på brottsplatser han undersöker. Filmen några sevärda scener men flera logiska luckor, och det är synd att den satsade så hårt på den stora upptäckten och sedan slarvade bort spänningen i de sista scenerna.
Raka motsatsen till utbytbara människor visar Gattaca (1997): dina gener röjer vem du är och även vad du tillåts göra. Vincent Freemans IQ räcker inte för att låta honom följa sin dröm att bli astronaut, så genom ett intrikat pusslande lånar han Jerome Morrows identitet. Vincent har mönstrade linser och tunna klisterlappar med fingeravtryck och blod från Morrow för att klara de ständiga identitetskontrollerna, och måste ständigt städa bort sina egna spår och istället "råka" glömma hårstrån och hudflagor samlade från Morrow. Filmen gör ett gott jobb med att få alla tekniska detaljer rätt, utan att tappa bort handlingen och spänningen.
En mycket sevärd konspirationsfilm med western-stämning är John Carpenters They Live (1988). Huvudpersonen Nada ser några skumma händelser, och ramlar över en låda med solglasögon som visar ännu värre saker: i alla tidningar och annonstavlor finns subliminala diktat om lydnad (och shopping, och att sova vidare), och vad värre är: bland människorna går det omkring jättefula utomjordingar som är de som står bakom förslavandet av människorna. Nada upprörs av vad han ser, men är ingen talför man utan går direkt till handling. Istället för att försöka förklara för sin bäste vän Frank begär han att han skall ta på glasögonen. Frank är inte heller mycket för att resonera utan vägrar blankt, och då vidtar ett av filmhistoriens längsta och roligaste knytnävsslagsmål. Även valet av filmmusik bidrar till bilden av Nada som en tystlåten actionhjälte. Det är intressant att jämföra med Logan's Run, som har bakgrundsmusik av modern och avancerad konsertmusik.
Det är kul att tillsammans med Nada halka in i motståndsrörelsen på ett bananskal, utan att sättas in i teorier och teknologier bakom alien-invasionen. They Live är litet tafflig på sina ställen, men den är gjord med sådan känsla att den är en god upplevelse.De sparsamma och gatunära effekterna gör att filmen känns som att den kan hända i kvarteret intill, och det uppskattar jag. Jag skulle gärna se fler filmer med den utgångspunkten, som låter det otäcka och spännande hända i vardagen. Det skulle inte behöva vara så svårt?
Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar