Att resa i tiden är inte okomplicerat. När man väl har lyckats lista ut tekniken, är frågan hur mycket tidsresenären kan påverka det förflutna: kommer historien att förlöpa ungefär som tidigare vad man än gör, eller kan man skapa en helt annan framtid/nutid? Olika filmer har valt olika svar på den frågan.
Störst spänning uppstår oftast när en oöverlagd handling i dåtid riskerar att utplåna tidsresenären och den framtid hen kommer ifrån. Ett klassiskt exempel på det är Tillbaka till framtiden (1985), där Marty McFly måste kämpa mot sitt eget utplånande och mot sin unga mors närmanden. I uppföljaren dubblas insatsen till att Marty måste ställa saker till rätta på sextiotalet samtidigt som han håller sig undan för sig själv från förra filmen. Mycket underhållande och en halsbrytande tankeövning!
Ännu mer komplicerat är det i indie-filmen Primer (2004), som inte behövde stor budget för att skapa intrikata loopar i tiden. De två vännerna Aaron och Abe reser tillbaka i tiden gång på gång med noggranna avsikter för att ändra något till det bättre och inte störa resten av tidsflödet, men någon detalj går alltid fel - värre och värre för varje gång. Jag har ännu inte lyckats dechiffrera det förklarande diagrammet i den här posten. Kanske om jag reser tillbaka i tiden och prickar av det medan jag ser om Primer... Utan att egentligen resa i tiden ritar även Inception upp en avancerad hierarki av tidslinjer. En mängd av explosioner och specialeffekter diskvalificerar den egentligen från temat, men den kvalar in igen för att handlingen är en sådan skön hjärnexercis.
Ibland känns det som att livet skulle blivit helt annorlunda om en detalj gått annorlunda. Sliding Doors (1998) med storstjärnan Gwyneth Paltrow och två kärlekshistorier drog en större publik än de inbitna science fiction-fantasterna. Just för att den går in på djupet i två olika möjliga liv väcker den tankar som kan fascinera i den egna vardagsruschen. Eller är det till och med så att en hel organisation försöker sabotera ens kärleksliv? Det är premissen i filmen The Adjustment Bureau (2011) som bygger på en novell av Philip K Dick. Den hemliga gruppen kan manipulera gatljus, telefoner och annat för att hindra människor från att följa sin egen vilja, eftersom de har en högre plan för mänskligheten att utföra.
En personlig favorit av flera anledningar är De 12 apornas armé (1995). Terry Gilliam är en mästare på att skapa världar som är stökiga, skräpiga, litet trasiga, originella, och helt trovärdiga. I den hårda framtidsvisionen ser vi ett folktomt New York och människor hopträngda i underjorden i skydd från ett dödligt virus. Det är lätt att känna medkänsla med den plågade James Cole som sänds tillbaka i tiden och gör allt han kan för att hitta orsaken till utbrottet. De imperfekta tidsresorna både skapar, förklarar och förstör bitar till gåtans lösning, och under tiden som psykologen Kathryn Railly i vår samtid långsamt börjar att tro på den förvirrade tidsresenären får man djup sympati för dem båda två. Något som jag uppskattar djupt är dock att filmen är öppen för tolkningar. Det går att acceptera handlingen rakt av, och den är fantastisk. Men det går också att tänka sig att det mesta är James Coles hallucinationer. Det gör den inte till en mindre fängslande historia, tvärtom.
Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor
Störst spänning uppstår oftast när en oöverlagd handling i dåtid riskerar att utplåna tidsresenären och den framtid hen kommer ifrån. Ett klassiskt exempel på det är Tillbaka till framtiden (1985), där Marty McFly måste kämpa mot sitt eget utplånande och mot sin unga mors närmanden. I uppföljaren dubblas insatsen till att Marty måste ställa saker till rätta på sextiotalet samtidigt som han håller sig undan för sig själv från förra filmen. Mycket underhållande och en halsbrytande tankeövning!
Ännu mer komplicerat är det i indie-filmen Primer (2004), som inte behövde stor budget för att skapa intrikata loopar i tiden. De två vännerna Aaron och Abe reser tillbaka i tiden gång på gång med noggranna avsikter för att ändra något till det bättre och inte störa resten av tidsflödet, men någon detalj går alltid fel - värre och värre för varje gång. Jag har ännu inte lyckats dechiffrera det förklarande diagrammet i den här posten. Kanske om jag reser tillbaka i tiden och prickar av det medan jag ser om Primer... Utan att egentligen resa i tiden ritar även Inception upp en avancerad hierarki av tidslinjer. En mängd av explosioner och specialeffekter diskvalificerar den egentligen från temat, men den kvalar in igen för att handlingen är en sådan skön hjärnexercis.
Ibland känns det som att livet skulle blivit helt annorlunda om en detalj gått annorlunda. Sliding Doors (1998) med storstjärnan Gwyneth Paltrow och två kärlekshistorier drog en större publik än de inbitna science fiction-fantasterna. Just för att den går in på djupet i två olika möjliga liv väcker den tankar som kan fascinera i den egna vardagsruschen. Eller är det till och med så att en hel organisation försöker sabotera ens kärleksliv? Det är premissen i filmen The Adjustment Bureau (2011) som bygger på en novell av Philip K Dick. Den hemliga gruppen kan manipulera gatljus, telefoner och annat för att hindra människor från att följa sin egen vilja, eftersom de har en högre plan för mänskligheten att utföra.
En personlig favorit av flera anledningar är De 12 apornas armé (1995). Terry Gilliam är en mästare på att skapa världar som är stökiga, skräpiga, litet trasiga, originella, och helt trovärdiga. I den hårda framtidsvisionen ser vi ett folktomt New York och människor hopträngda i underjorden i skydd från ett dödligt virus. Det är lätt att känna medkänsla med den plågade James Cole som sänds tillbaka i tiden och gör allt han kan för att hitta orsaken till utbrottet. De imperfekta tidsresorna både skapar, förklarar och förstör bitar till gåtans lösning, och under tiden som psykologen Kathryn Railly i vår samtid långsamt börjar att tro på den förvirrade tidsresenären får man djup sympati för dem båda två. Något som jag uppskattar djupt är dock att filmen är öppen för tolkningar. Det går att acceptera handlingen rakt av, och den är fantastisk. Men det går också att tänka sig att det mesta är James Coles hallucinationer. Det gör den inte till en mindre fängslande historia, tvärtom.
Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar