Nederlands Symfonieorkest i Concertgebouw Amsterdam

Som meddelat är husorkestern Koninklijk Concertgebouw på sommarlov, men konserthuset med samma namn fylls ändå med musik under sommaren. Från Enschede kom Nederlands Symfonieorkest för att spela under några kvällar. Fredagens konsert inleddes med en stillsam tolkning av Bachs Air, för att hedra offren för den tragiska flygkatastrofen bara dagarna innan. Musikerna spelade andaktsfullt och med mer självbehärskning än jag, och det klingade skönt i Concertgebouws berömda akustik.

Men musik kan även bringa glädje, och det skall vi inte missunna oss. Kvällens första ouvertyr var ur La Gazzetta (1816) av Gioacchino Rossini, och så sprittande roligt den lät! Så följde ytterligare en ouvertyr, ännu ett ungdomsverk av Felix Mendelssohn, nämligen Meeresstille und glückliche Fahrt Op.27 (1828). Den mycket lyriska musiken böljade från ett mycket stilla hav över en farofylld storm, hopp om räddning och till slut en lycklig ankomst. Så skönt att få höra om en resa med gott slut! Orkestern spelade med stor inlevelse och ändå precision, och alla nyanser kom fram väl.

Så var det dags för kvällens soloist, trumpetaren Gábor Boldoczki, vars instrument blänkte ikapp med hans välskräddade sidenkostym och hans fina leende. Johann Nepomuk Hummels Trumpetkonsert i E-dur (1803) låg bortglömd ända till 1957, och är väl värd att lyssna på. Stycket låter som en blandning av barock, folkmusik och modern musik, med goda utmaningar och möjligheter för trumpeten att visa sin skicklighet.

Och det gjorde Boldoczki med den äran! Han hade en fin ton, bärande men avrundat mjuk, och löpte virtuost genom de snabba partierna utan att tappa känslan för musiken. Den ivriga publiken applåderade redan efter första satsen (liksom senare efter alla satser i den avslutande symfonin). Efter sista satsen applåderade vi alla entusiastiskt, och fick ett lika imponerande extranummer tillsammans med orkestern: ett Vivace av Telemann, på en piccolatrumpet med lika fin klang som den stora.

Efter paus var det dags för Ludwig van Beethovens Fjärde symfoni Op.60 (1806). Dirigent Jan Willem de Vriend ledde orkestern säkert genom satserna med dess egenheter: adagiot som inte känns långsamt därför att en rytm från celli och basar driver på underifrån, och pukslagaren som får ovanligt stor plats på flera ställen. Trots att jag tycker att den sista satsen i symfonin är den minst intressanta, var det en fin avslutning på en fantastisk konsert i det vackra konserthuset.