Utställningen om Nils Dardel på Moderna Muséet är föredömligt gedigen. Förutom fylliga texter och många tavlor från olika perioder i Dardels liv, finns där jämförbara verk från samtida konstnärer och en tidslinje där viktiga händelser i konsthistorien samsas med milstolpar i Dardels liv. För han verkade ju inte i ett vakuum, utan i ett sammanhang, med inflytande från utländska strömningar och i samarbete med andra skickliga kulturtjänare.
Där finns några verk från tiden i Frankrike där Dardel prövade kubism, pointillism och naivism med mindre lyckade resultat. När han funnit sin stil kunde han utveckla och fördjupa den utan att tappa sin originalitet. Med ljusa färger och klara konturer skapade Dardel och hans gelikar tavlor som vid en hastig blick ser banala ut, men som innehåller intressanta detaljer och, inte minst, drömlika metaforer ur känslolivet.
Dardel fick många porträttuppdrag och uppskattades kanske litet extra för att han lät sina modeller bli vackrare än i verkligheten. Men sådan var ju hans stil: larger than life och lite skönare. De större motiven, till exempel den kända Den döende dandyn i alla sina varianter, är arrangerade för att fylla bilden dels med färg och form, och dels med svallande men precisa känslor. Dardels stiliserade figurer försöker där inte efterlikna verkligheten utan överdriver det tvådimensionella i tavlorna och placerar dem i en värld vid sidan om vår. Även när hans färgpalett fördjupades till mörkare och glödande nyanser behöll de avmålade människorna och naturen en lätthet i fysiken men en aura av mystik.
Dardel målar ofta upp en värld av till synes bekymmerslösa människor som iscensätter passionsdramer för att skingra tristessen. Det skulle kunna vara dekadent på gränsen till dumt, men jag tror inte att man känner sig provocerad av det. Varför inte? De lekande skönandarna är i alla fall inte skrytsamma, och intrigerna tycks stanna inom den egna gruppen. Och även om de framstår som exklusiva, som att ingen av oss åskådare skulle bjudas in till lekarna, visar de ändå upp sig för oss som om de är medvetna om att de är vår underhållning, men inget mer. Jo, visst tycks de ha tagit sig själva och sitt inre sökande på allvar, enligt vad man kan se i skisserna till balettföreställningarna med tema av psykologiska upptäcktsfärder, och visst var detta ett tidsfördriv för de priviligerade, men den lätta distansen i Dardels teknik håller anspråken på en rimlig nivå. Vare sig man vill leta metaforer eller njuta av kompositionen får man en upplevelse av hans bilder.
Länk till Moderna Muséets sida om Nils Dardel
Där finns några verk från tiden i Frankrike där Dardel prövade kubism, pointillism och naivism med mindre lyckade resultat. När han funnit sin stil kunde han utveckla och fördjupa den utan att tappa sin originalitet. Med ljusa färger och klara konturer skapade Dardel och hans gelikar tavlor som vid en hastig blick ser banala ut, men som innehåller intressanta detaljer och, inte minst, drömlika metaforer ur känslolivet.
Dardel fick många porträttuppdrag och uppskattades kanske litet extra för att han lät sina modeller bli vackrare än i verkligheten. Men sådan var ju hans stil: larger than life och lite skönare. De större motiven, till exempel den kända Den döende dandyn i alla sina varianter, är arrangerade för att fylla bilden dels med färg och form, och dels med svallande men precisa känslor. Dardels stiliserade figurer försöker där inte efterlikna verkligheten utan överdriver det tvådimensionella i tavlorna och placerar dem i en värld vid sidan om vår. Även när hans färgpalett fördjupades till mörkare och glödande nyanser behöll de avmålade människorna och naturen en lätthet i fysiken men en aura av mystik.
Dardel målar ofta upp en värld av till synes bekymmerslösa människor som iscensätter passionsdramer för att skingra tristessen. Det skulle kunna vara dekadent på gränsen till dumt, men jag tror inte att man känner sig provocerad av det. Varför inte? De lekande skönandarna är i alla fall inte skrytsamma, och intrigerna tycks stanna inom den egna gruppen. Och även om de framstår som exklusiva, som att ingen av oss åskådare skulle bjudas in till lekarna, visar de ändå upp sig för oss som om de är medvetna om att de är vår underhållning, men inget mer. Jo, visst tycks de ha tagit sig själva och sitt inre sökande på allvar, enligt vad man kan se i skisserna till balettföreställningarna med tema av psykologiska upptäcktsfärder, och visst var detta ett tidsfördriv för de priviligerade, men den lätta distansen i Dardels teknik håller anspråken på en rimlig nivå. Vare sig man vill leta metaforer eller njuta av kompositionen får man en upplevelse av hans bilder.
Länk till Moderna Muséets sida om Nils Dardel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar