Steampunkfestival/Swecon 2014

Av olika anledningar tillbringade jag bara en lördagkväll på årets Swecon och Steampunkfestival, men under den tiden hann jag bli riktigt glad och imponerad av alla vackra utstyrslar jag såg! Män och kvinnor rörde sig vant och ledigt i stiligt ordnade dräkter bland de fina tågen på Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. När jag såg ett sällskap sitta och skratta på kaféet var det lätt att tänka sig att de pratade om sin senaste zeppelinarfärd!

Det första jag hörde och såg var serietecknarna Jonas Andersson och Daniel Thollin som visade hur de täckt Uppsala i skräck och slem i sin serie av serier med samlingsnamnet 1000 ögon. Det började med ett uppdrag från den fantastiska seriebutiken SerieZonen i Uppsala (där jag önskar att jag spenderat ännu mer av mitt studiebidrag!) och växte till en monstersuccé. Med avstamp i H.P. Lovecrafts bestiarium och med noggrant tecknade uppsalamiljöer har de producerat tre seriehäften och i samarbete med den eminente författaren Anders Björkelid en större seriebok, Fylgia. Närmast på gång är en seriebok med fyra Lovecraftberättelser förflyttade till nutid och till Uppsala med omnejd. Det var roligt och litet nostalgiskt att få se Uppsalas gator så vackert tecknade - innan de fylldes av onämnbara hemskheter.

Därefter hann jag höra halva paneldebatten Läskigast vinner! där de olika deltagarna hade väldigt varierande exempel på vad som skrämmer dem allra mest. Sedan var det dags för mig att ta plats på scenen för medverkan i paneldebatten SF-filmer utan explosioner, tillsammans med Britt-Louise Viklund, Jesper Svedberg, Zrajm och Nahal Ganbari (moderator). Jag har svårare att minnas vad som sades eftersom jag var med i den pågående diskussionen, men skall skriva några stolpar av vad jag minns - vilket typiskt nog blir mest vad jag själv sade. Här kommer först länkar till inlägg om saker jag tänkte på medan jag förberedde mig för paneldebatten (en härlig vecka av hetstittande på klassiska SF-filmer!).

SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor

Det är lätt att tänka sig att publiken idag kräver snygg action och explosioner i SF-film, därför att det är billigare idag och därför att genren lockar till det. Har vi förlorat något på det? Blir det bara yta och inget innehåll? På det kan man svara att det redan för 20-30 år sedan gjordes filmer där man lade ned mycket på imponerande effekter (då inte CGI utan modellbyggen och verkliga vattenkaskader, ex. Logan's Run från 1976), och verkade glömma att leta igenom manus efter logiska luckor.

Det går fortfarande att berätta komplexa historier med låg budget, ex. Primer (2004) och They Live! (1988). Jag skulle också gärna se fler av den sortens filmer, som på det viset placerar spänningen i en vardaglig miljö. Men även en storbudgetfilm som Edge of Tomorrow har en intrikat handling, och man kan hoppas att det lockar tittare att fördjupa sig i filmer om tidsresor och annan science fiction.

Vi talade om genrer som inte är action och som existerar även utanför SF-filmsområdet, såsom komedier och romantik, och deltagarna nämnde komedier jag inte hunnit se än, nämligen Paul (2011) och The World's End (2013), båda av och med Simon Pegg. Vad gäller romantik finns det filmer om kärlek över tidsgränserna, såsom Tidsresenärens hustru och Lake House. Men på 1980-talet kunde man bli kär i utomjordingar, som i filmerna Starman och Min fru är en utomjording (och TV-serierna V och Babylon 5), och sådan romantik skulle jag gärna se mer av!

Innan jag begav mig hemåt hann jag höra en del av paneldebatten What happened to cyberpunk? Cory Doctorow nämnde att något som gör en subkultur verkligt underground och PUNK är "the ability to resist commodification". Snyggt formulerat, men litet ironiskt att jag just läst i hans bok Little Brother om hur slagord från den uppnosiga ungdomsproteströrelsen printas på tröjor, muggar och nyckelringar inom ett dygn från att de myntats.

Det var bara en halv dag för mig men en härlig upplevelse på Steampunkfestivalen/Swecon 2014!

Länk till festivalens hemsida

Transcendence

Will och Evelyn Caster forskar på artificiell intelligens, i ett löst sammanhållet team med andra forskargrupper. Will är mer av en enstöring och hängiven forskare, medan Evelyn i ett tal (tyvärr fullt med floskler men renons på konkreta förslag) talar om möjligheter för den nya tekniken att påverka och förbättra allt på hela jorden. Men det är just dessa storslagna ambitioner som en underjordisk grupp vill kämpa emot med våld, och en av medlemmarna ger Will en dödlig skada.

Med Will på sin dödsbädd drivs forskningsmöjligheterna till sin spets: kan man ladda upp hans medvetande till den stora kvantdator man har försökt få att tänka självständigt? Under hans sista månad sitter Evelyn och vännen Max med honom och registrerar mönstret i hjärnan som hans tankeverksamhet skapar.

Jag försöker skissa handlingen neutralt, men hela tiden kommer jag på ologiska detaljer som irriterar mig. Å ena sidan försöker filmen visa att det inte är ett sekundsnabbt jobb att ladda upp eller ned ett medvetande, men å andra sidan scannar de bara Wills hjärna medan han säger alla ord i alfabetisk ordning, inte hans reaktionsmönster under intellektuella utmaningar eller känslor. Det är också en aning för många saker som sker "i sista minuten" - Will i datorn vaknar precis innan Evelyn och Max ger upp, Will laddas upp på nätet precis när terroristgruppen anfaller.

När datorn vaknar och talar uppstår också frågan om det verkligen är Will som finns där. Max värjer sig mot tanken, Evelyn väljer genast att tro på det. Jag hade gärna velat se mer av prövning och tveksamhet, både från Evelyns sida och från det vaknande intellektet, men det är en väg som filmen inte tar. Vi får inte se mer av vänskap och gemenskap mellan det äkta paret under de här nya, konstiga omständigheterna. Är det verkligen Wills personlighet där inne? Det kanske kan kvitta, för Evelyn verkar inte heller ha någon distinkt personlighet.

När Will fått obegränsad tillgång till världens vetande sker utvecklingen snabbt. Med pengar från tradingaffärer kan paret bygga en fantastisk forskningsanläggning och leta fram lösningar på livets skröplighet. Anläggningen, solpanelerna, den dammiga öknen utanför och allt som sker i forskningssalarna är snyggt skildrade, och det finns en hel del avgörande scener som är spännande och vackra på samma gång. Men det väcker tanken att det kanske var de tjusiga scenerna som var drivkraften bakom filmen, för däremellan är linjerna ofta för otydliga. Det är visserligen bättre att berätta för litet än för mycket och låta tittaren fylla i en del själv, men frånvaron av förklaringar och mellan-historia gör att handlingen pusslas ihop alltför enkelt och uttänkt.

Jag gillar verkligen den höga ambitionsnivån med filmen, men jag önskar att den hade grävt sig djupare ned i några av spåren och tänkt alla tankar till slut istället för att bara plocka några snygga idéer från olika ställen.

Steampunk och Swecon i Gävle till helgen!

Helgen 27-29 juni anordnas i Gävle en steampunkfestival som dessutom är årets Swecon, alltså SF- och fantasymässa med paneldiskussioner och författarbesök. Årest mest namnkunnige gäst är IT-aktivisten och författaren Cory Doctorow. Jag har själv blivit inbjuden att sitta med i en panel som diskuterar SF-filmer utan explosioner. Det känns mycket hedrande och spännande!

Nu är det ju så att jag älskar explosioner på film - stora hus som raseras så att marken skakar under fötterna, mmmm så läckert! Men om en film skall hålla i längden behöver det finnas mer än en tanke bakom. Debatten kommer att handla om science fiction-filmer från förr och nu som är mer idéburna än explosionsdrivna, och jag ser fram emot att få fundera, diskutera och ge tips på favoriter. Hoppas att många kommer till festivalen och programpunkterna!

Länk till festivalens program

Swamplandia! av Karen Russell

Novellen Ava wrestles the alligator i Karen Russells debutbok St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves utspelade sig på ett långsamt förslummade nöjesfält med alligatorer som attraktion. De två systrarna i berättelsen fascinerade och oroade mig som läsare, och jag är glad att novellen växte ut och blev en hel roman. Yngsta dottern Ava Bigtree får berätta mer för oss om alligatorerna, som familjärt kallas för Seths, och familjens dagliga show med brottning och matning av alligatorerna (levande kycklingar på torsdagar!).

I sin glans dagar lockade Swamplandia! ändå tillräckligt med turister för att de skulle kunna ha show varje dag och gå runt på inkomsterna, men nu håller allt på att försvinna. Det största slaget mot familjen var ett år tidigare när mamman Hilola Bigtree, dog i cancer. Nu finns det inte längre någon som dyker ned bland de nittioåtta Seths och simmar upp oskadd, men vad värre är, familjen har förlorat sin medelpunkt. The Chief tappar kontrollen, farfar Sawtooth blir senil och de tre syskonen hanterar förlusten på olika sätt.

Det kan ses som ett svek när äldste brodern Kiwi lämnar ön och tar jobb på Swamplandia!s största konkurrent, den nyöppnade nöjesparken World of Darkness, men jag hejar ändå på honom och hans planer på att tjäna pengar, gå i skola och plugga vidare, och ändå inte förlora sin familj. Vartannat kapitel som handlar om hans profana äventyr bland de andra ungdomarna i de helvetesliknande (sic!) lokalerna är en stark kontrast till Avas berättelse.

Träsket, ön, Swamplandia! och den påhittade familjehistorian är alla tillräckligt sagolika för att övernaturliga händelser skall kännas möjliga. Mellansystern Osceola, Ossie, har hittat en bok om spiritism på öns övergivna biblioteksbåt. Sökandet efter meddelanden från den döda mamman övergår i något helt annat när hon istället börjar träffa pojkar - döda män, som blir hennes pojkvänner. Det oroar Ava på flera plan när Ossie berättar om hur pojkvännerna tar hennes kropp i besittning, och när hon går ut om nätterna för att komma närmare dem.

Swamplandia! är ännu en av Karen Russells fantastiska möten mellan en magisk värld och en profan verklighet, båda med sina egna löften och hot. Jag måste erkänna att jag tyckte att historien flöt trögt under första halvan av boken, och något som störde mig mot slutet av boken var ett par meningar i stil med "Senare skulle jag minnas detta som..." Från att ha varit på plats med Ava och upplevt allt samtidigt med henne, blir vi plötsligt åhörare till en återberättelse från en säker framtid. Det förtar stämningen tillfälligt, men det är lätt att glömma när man fördjupar sig i berättelsen igen. Det var hela tiden spännande att vara i den fuktiga, svårnavigerade stugan med Ossie och Ava eller i den neonupplysta, artificiella nöjesparken med Kiwi, båda halv-världar mitt mellan dröm och vardag.

Fler böcker av Karen Russell:
St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves
Vampires in the Lemon Grove

Lisa Ross Living Shrines på Fotografiska

i Taklamanöknen i nordvästra Kina finns ett område där uigurerna, den inhemska befolkningen, sedan länge har byggt helgedomar, bräckliga och stadiga på samma gång. De är konstruktioner i trä med dekorativt fållade tygflaggor. Ser man de nybyggda verken intill de som stått längre tid i öknens vind, förstår man något av miljön och vädret som reducerat de små templen till pinnhögar och trasor.

På Lisa Ross bilder finns inga människor, bara deras verk och på det viset också deras böner: någons längtan efter barn, en önskning om att bli botad från sin sjukdom. Utställningen på Fotografiska är knapphändig men ger en liten inblick i ett helt annat liv.

Länk till Fotografiskas sida om Living Shrines

Edge of Tomorrow

Hela jorden är under attack från otäcka aliens. De ser ut som roterande bläckfiskar med hårda, piskande tentakler, men det värsta är att de tycks kunna förutse allt de mänskliga arméerna försöker sig på. Därför kallas de mimics, och därför vinner de varje slag - utom ett. Vid Verdun lyckades sergeant Rita Vrataski (Emily Blunt) besegra dem, och det gav mänskligheten nytt hopp. Nu landsätts västvärldens samlade styrkor på Bretagnes kust, och Kina och Ryssland trycker på österifrån, för att gemensamt utplåna utomjordingarna som ockuperat Centraleuropa. Verdun, Bretagne - det blir som andra världskriget fast sjuttio år senare och med högteknologiska vapen.

Låt oss ha överseende med det ologiska i att sätta den otränade PR-majoren William Cage (Tom Cruise) i ett av de specialbyggda och säkert dyra exoskeletten, och släppa ned honom mitt i striden utan att ens visa hur man skjuter, för det är så filmens handling går vidare. Rättare sagt går den först inte vidare, för Cage fastnar i en tidsloop och får upprepa det senaste dygnets händelser gång på gång. Och varje gång slutar det med att han dör. Han blir skickligare i att överleva, men lyckas inte övertyga sina överordnade om vad han vet - förrän han stöter på Ängeln från Verdun, the Full Metal Bitch, Rita Vrataski. Hon känner igen vad han har upplevt, och tillsammans försöker de hitta roten till mimics styrka för att kunna utplåna dem.

Major Cages tidsloop liknar dataspel där man också samlar kunskap och tränar in exakt rätt rörelse för att undvika monster, för att till sist ta sig hela vägen fram och krossa storbossen. Den sortens spel tycker jag inte är så kul, så ibland under filmen hinner jag hoppas på att Cage tycker det och känna medlidande med honom för allt han måste upprepa varje dag. Vi tittare måste inte se alla kvällar och morgnar, men "300 gånger" nämns som en siffra i förbifarten. Vi får se några grymt roliga misslyckanden när Cage provar något nytt och farligt, och så några avgörande scener där han och Vrataski kommer på något viktigt.

Jag fascineras av situationer som de här, när Cage vet mer än han måste låtsas om. För de förbluffade medsoldaterna är han någon som tycks kunna läsa tankar och förutspå handlingar. Mer allvarligt är det när Vrataski gissar att han döljer något viktigt för henne. De får en ny chans varje morgon att prova olika mönster, men förmågan att starta om dagen kommer inte att stanna hos Cage hur länge som helst. Och finns det ens något sätt att krossa mimics och rädda jorden?

Edge of Tomorrow är tight och actionspäckad, med skönt brutal humor och en sammanhängande inre logik. Jag tycker om den sortens filmer, och den här är en av de bästa jag sett på sista tiden.

Dana Sederowsky på Fotografiska

I klassisk prydlig sjuksköterskedräkt står Doktor Dana utplacerad på oväntade ställen: utanför en porrklubb, i en affär, i de tömda salarna där det en gång låg ett sjukhus. Man kan dra långsökta jämförelser mellan hennes föregivna yrke och bakgrundsmotivet, men jag nöjer mig med att se henne som en sorts Stamp of Approval. Fint att porrklubben och tampongerna är godkända av en doktor/syster! Men i de slitna rummen (visserligen mycket skönt flagnande) av ett sjukhus där vi inte vet hur patienterna behandlades är hennes godkännande inte tillräckligt.

Jag tycker att idén med en prydlig sköterska med förstahjälpenväska i leksaksmodell är rolig, men inte tillräckligt komplex för att kunna fördjupa sig i. Inte heller i ljuset (mörkret) av Dana Sederowskys mer tungsinta verk på Fotografiska hittar jag något att tolka vidare ifrån. Undehållande bildsviter, men för mig inget mer än så. (En sak undrar jag också: Är hon doktor i vårdvetenskap eller hur hänger hennes titel och klädsel ihop?)

Länk till Fotografiskas sida om Dana Sederowsky

The Machine av James Smythe

Maskinen levereras i delar, nästan för otympliga för att kunna lyftas in i lägenheten. Männen som levererar vet förmodligen inte vad som finns i paketen, Beth säger det inte till dem, och inte heller jag vet det, för jag började läsa boken utan att ens ha läst baksidestexten. Maskinen har en slät svart yta, och tar upp en stor del av gästrummet. När Beth slår på den för att förbereda användandet är det med en ständig oro för att göra fel och förstöra allt. Men så snart hon lyckats starta den är det som att den ständigt surrar, även i nedstängt läge, och utövar en stark lockelse på Beth fastän hon vet att den inte är till för henne.

Beths man Vic kom tillbaka från kriget med ett trauma, liksom så många andra. Maskinens skapare lovade att de kunde ta bort de hemska minnena och ersätta dem med bättre minnen. Men Maskinens inverkan tog bort alltför mycket; en del människor glömde bort grundläggande kroppsfunktioner som att andas, och måste hållas vid liv av respirator. Många andra förlorade sina personligheter och ligger passiva, halvlevande på vårdinrättningar.

Maskinerna förbjöds, men Beth har letat upp ett forum på nätet där människor diskuterar hur de kunnat återställa sina partners raderade personligheter med hjälp av Maskiner de lyckats skaffa. Det är vad Beth planerar att göra under sommarlovet från skolan där hon är lärare.

England har förändrats på dem fem åren som gått sedan Vic kom tillbaka: inte längre en regnig ö, utan en ständig stillastående värme som gör allt trögare. Ungdomarna som Beth undervisar är rebelliska och rent ut hotfulla. Det gör det så mycket viktigare att Beth håller fast vid Vic, hennes enda fasta punkt, och vill ha tillbaka honom i sitt liv.

James Smythe har en berättarröst som är lugn och detaljerad, och som också kräver en långsam läsning. Det passar utmärkt under den första halvan av boken, när han bygger upp stämningen i samhället och Maskinens närvaro i Beths bostad. Men det fungerar mindre bra när större saker börjar hända. Jag tycker inte heller att Smythe, förutom Beth, skapar trovärdiga karaktärer: kollegan Laura blir ingen riktig människa utan bara ett medel för berättelsen att utvecklas.

Det finns ändå mycket att tycka om i boken. Till skillnad från många andra historier om apparater som kan ändra ens personlighet och radera minnen på ett ögonblick, är Maskinens långsamma och grundliga process mer sannolik och ett viktigt inslag i handlingen. Den stora behållningen är skildringen av den tryckande stämningen, den komplicerade processen där minnen skapas och ifrågasätts, och Beths blandning av skuldkänslor och kärlek till Vic.

Lena Svedberg på Moderna Muséet

Nils Dardel-utställningen på Moderna Muséet visar hur ett konstnärskap växte och förfinades i utbyte med andra konstnärer som också prövade sig fram och utvecklades. Visst innebar det en viss likriktning när många följde tidens strömningar, men knappa hundra år senare kan vi se och uppskatta Dardel, liksom på sina håll Tyresögruppen, Halmstadgruppen och många andra konstnärssällskap i världshistorien.

Under ett drygt decennium från 1968 och framåt uppstod andra strömningar i Sverige och stora delar av västvärlden. Starka vänstervindar underblåste ett utdraget tonårsuppror mot föräldragenerationen och en politisk diskussion som till vissa delar var nyttig, men som i många fall orsakade svartvita uppdelningar i goda och onda, implicita överenskommelser om vad som var de rätta åsikterna och därifrån ett ständigt omtuggande av sina ståndpunkter tills man hittat nya konflikter att uppröras över. Många av dem som var med då tycker att det var en fantastisk tid och drar då och då fram dåtidens konstnärer/ideologer för retrospektiv.

Provokationer ansågs nödvändiga, och ett sätt för den nya vågens konstnärer var att regrediera till kiss- och bajsstadiet i sina verk. I Saul Bellows bok Mr Sammler's Planet från 1968 låter han huvudpersonen tänka, då han blivit avbruten av en revolutionär student under en föreläsning på Columbia:

What a passion to be real. But real was also brutal. And the acceptance of excrement as a standard? How extraordinary! Youth? Together with the idea of sexual potency? All this confused sex-excrement-militancy, explosiveness, abusiveness, tooth-showing, Barbary ape howling.

De som ställer ut sextio- och sjuttiotalets ideologiskt korrekta konstnärer framhåller ivrigt hur skarpsynta och konstnärligt begåvade de var, vilket kan få en skeptisk nutidsmänniska att tänka att de ser verken med färgade glasögon. De teckningar av Lena Svedberg som jag såg på utställningen Hjärtat sitter till vänster var alla av slaget "Dumma kapitalister BAJSAR på stackars proletärer"; banala propagandateckningar med groteskt överdrivna stereotyper.

Nu ställer Moderna Muséet ut sviten Herr Aldman - Superhero av världsalltet (1969) av Lena Svedberg. Noggranna bildtexter berättar hur bilderna alluderar på tavlor och dikter ur kulturhistorien, men trots förklaringarna verkar de referenserna ändå bara ditkastade utan större förankring i verket självt. Utförandet är även här överdrivet köttsligt och groteskt: valkar av fläsk, skojiga miner och kroppsvätskor som ur värsta buskisserien.

Om man försöker bortse från de puerila lekarna är det politiska budskapet och själva handlingen fortfarande grötigt, vilket sägs vara ett tecken på komplexitet. Det världspolitiska och geografiska läget för stunden kan man läsa in sig på. Men även om man känner igen de flesta personer som avtecknats måste man för att avkoda dem veta vilken status de hade i det politiska samtalet just då sviten skapades. Det är vådan med alltför stor personfixering: när det har gått några år och den personen (möjligen) utvecklats och uttalat sig om nya saker, vad var det då som hen stod för just då konstverket gjordes? 

För mig är konstnärer som Lena Svedberg, Petter Zennström och Lars Hillersberg vittnesbörd om hur enögd en strömning i samhället kan vara, och hur en följa-John-mentalitet kan upphöja mediokra konstnärer till något bättre än vad de är. Det kan vara värt att fråga sig vilka motsvarande glasögon vi har på oss idag, och om delar av dagens konst kommer att framstå som lika pinsam om några decennier.

Länk till Moderna Muséets sida om Lena Svedberg

Oliver Twist med Enskedespelet

Enskedespelet samlar vartannat år stora skaror av frivilliga som syr, reser tält och skådespelar och sjunger fram teaterföreställningar som blir fina familjeupplevelser, både på scenen och i publiken. Det är många barn bland de frivilliga, så det passar bra att sätta upp Oliver Twist. Det kniper i hjärtat när man ser de många barnen i unga åldrar leva sig in och sorgset sjunga om sina mödor som barnhemsbarn. Men det är också så charmigt att man skrattar när de minsta barnen i dräkter med svarta näbbar och fjädrar rusar in på scenen och kraxar "Kra! Kra!" som korpar. De är jättesöta, men bidrar också till stämningen uppflugna på rad i det fina scenbygget.

En del roller spelas i mångdubbel uppsättning, och det fungerar till största delen mycket bra. Minst lyckat är det att ha hela nio stycken Oliver Twist, och låta publiken flytta sympatierna till nästa Oliver mellan varje scen. Riktigt effektivt är det med de fem flickorna som spelar Räven, de tre männen som spelar Fagin och de två ypperligt samspelta som spelar klumpiga Charlotte i tandem.

Det är en hård tid Oliver lever i, och den distanserade domstolen är snabb att döma även små skurkar till hängning. Men när människor dör i pjäsen visas det inte plågsamt utdraget, så de mindre barnen i publiken verkade förstå men inte bli för skrämda. Det verkligt otäcka är ändå när barngängen blir hotfulla, och i grupp flockas mot Oliver för att tvinga honom tillbaka till gänget, när han äntligen hamnat hos en vänlig familj. Grupptryck, påtvingade lojaliteter och ett behov att härska driver människorna att bete sig illa. Men det finns också människor som hjälper andra även under knappa omständigheter. Det lilla barnet på platsen intill mig kommenterade fundersamt: "Hon är snäll mot Oliver..." "De är snälla mot Oliver..." under pjäsens gång. Och till sist får Oliver och pjäsen ett lyckligt slut, och det goda i människan triumferar - hjälpsamhet, samarbete, visioner och en fin gemensam sång.

Länk till Enskedespelets sida om Oliver Twist

Foto: Anders Mattsson

Nils Dardel på Moderna Muséet

Utställningen om Nils Dardel på Moderna Muséet är föredömligt gedigen. Förutom fylliga texter och många tavlor från olika perioder i Dardels liv, finns där jämförbara verk från samtida konstnärer och en tidslinje där viktiga händelser i konsthistorien samsas med milstolpar i Dardels liv. För han verkade ju inte i ett vakuum, utan i ett sammanhang, med inflytande från utländska strömningar och i samarbete med andra skickliga kulturtjänare.

Där finns några verk från tiden i Frankrike där Dardel prövade kubism, pointillism och naivism med mindre lyckade resultat. När han funnit sin stil kunde han utveckla och fördjupa den utan att tappa sin originalitet. Med ljusa färger och klara konturer skapade Dardel och hans gelikar tavlor som vid en hastig blick ser banala ut, men som innehåller intressanta detaljer och, inte minst, drömlika metaforer ur känslolivet.

Dardel fick många porträttuppdrag och uppskattades kanske litet extra för att han lät sina modeller bli vackrare än i verkligheten. Men sådan var ju hans stil: larger than life och lite skönare. De större motiven, till exempel den kända Den döende dandyn i alla sina varianter, är arrangerade för att fylla bilden dels med färg och form, och dels med svallande men precisa känslor. Dardels stiliserade figurer försöker där inte efterlikna verkligheten utan överdriver det tvådimensionella i tavlorna och placerar dem i en värld vid sidan om vår. Även när hans färgpalett fördjupades till mörkare och glödande nyanser behöll de avmålade människorna och naturen en lätthet i fysiken men en aura av mystik.

Dardel målar ofta upp en värld av till synes bekymmerslösa människor som iscensätter passionsdramer för att skingra tristessen. Det skulle kunna vara dekadent på gränsen till dumt, men jag tror inte att man känner sig provocerad av det. Varför inte? De lekande skönandarna är i alla fall inte skrytsamma, och intrigerna tycks stanna inom den egna gruppen. Och även om de framstår som exklusiva, som att ingen av oss åskådare skulle bjudas in till lekarna, visar de ändå upp sig för oss som om de är medvetna om att de är vår underhållning, men inget mer. Jo, visst tycks de ha tagit sig själva och sitt inre sökande på allvar, enligt vad man kan se i skisserna till balettföreställningarna med tema av psykologiska upptäcktsfärder, och visst var detta ett tidsfördriv för de priviligerade, men den lätta distansen i Dardels teknik håller anspråken på en rimlig nivå. Vare sig man vill leta metaforer eller njuta av kompositionen får man en upplevelse av hans bilder.

Länk till Moderna Muséets sida om Nils Dardel

Samlade svenska kulter av Anders Fager

I volymen Samlade svenska kulter följs debutboken Svenska kulter av två böcker till, med titlarna Artöverskridande förbindelser och Du kan inte leva, och fem noveller vardera. Det är inte bara så att jag har vant mig vad Anders Fagers berättarstil, han har också blivit skickligare på att berätta utan för mycket brutaliteter och på att väva historier.

De enskilda novellerna är spännande, men samtidigt spinner de vidare från varandra. Tillsammans med de Fragment som sprängdes in i första boken bygger de bit för bit upp ett sammanhang av föreningar, varelser och krafter som inte märks i vardagen - förrän man är alldeles för djupt inne i dem.

Jag tycker om att historierna i Artöverskridande förbindelser behandlar olika förgreningar av en större kult. Novellen Festivaler som inleder Du kan inte leva är en riktigt bra beskrivning av hur det vardagliga blandas med magiska ritualer på ett äldreboende med lätt senila men entusiastiska åldringar. Lekarna i dödens gränstrakter i Hårdare hårdast är skrämmande och fascinerande på samma gång, precis som hela boken och den okända värld den målar upp. Det räcker inte att läsa Svenska kulter; det är Samlade svenska kulter som kompletterar bilden.

Det känns som att Anders Fager har hittat en nivå på berättandet med mer mystik och mindre splatter. Det tilltalar mig och förhoppningsvis många andra. Nu ser jag fram emot att läsa mer av vad han har skrivit.

Fler böcker av Anders Fager:
Svenska kulter

Sufflören på Dramaten

När ridån går upp är Dramatens lilla scen tom. I strålkastarljuset virvlar dammet i vackra mönster. Från sin stol nedanför kanten rusar sufflören upp och sufflerar inte bara en replik utan en hel föreställning. Anders T Olsson ger röst åt personen på teatern som inte vill synas men som är lika nära livsnerven, texten, manus, som skådespelarna. Hans berättelse speglar teatern, de älskade pjäserna, skådespelarna och deras syn på sufflörens roll.

När skådespelare blir folkkära frågar man dem vilken som är deras drömroll, men ingen frågar sufflören samma sak. Fast vår sufflör berättar gärna! För att illustrera hur litet han vill bli skådespelare spelar han upp den roliga pjäsen-i-pjäsen i En midsommarnattsdröm, där hantverkarna tilldelas sina roller och den oändligt självöverskattande Botten med diktion av Örjan Ramberg erbjuder sig att spela dem alla.

Efter åtta år vid scenkanten sipprar ändå dramat in i den trista verkligheten. Precis som vi åskådare kan en sufflör förälska sig i en skådespelerska, och trots att han måste ha sett Malvolios nesa många gånger låter vår Sufflör sig luras att tro att hans svärmerier är besvarade. Situationen på teatern blir allt mer trängd men får en fantastisk upplösning i uppsättningen av Cyrano de Bergerac, den kärlekssaga som jag älskar mest trots att den är så sorglig.

Anders T Olsson har satt samman en fin berättelse om en viktig roll i teatermaskineriet; en pjäs som både ger större förståelse för sufflörens uppdrag och är en kärleksförklaring till teaterns stora verk. Med stor inlevelse och känslighet visar han en vardag som är både mindre och större än det som utspelar sig på scenen. Föreställningen Sufflören är en varm och livfull påminnelse om hur viktig teater är när den är som bäst.

Länk till Dramatens sida om Sufflören

Foto: Roger Stenberg

Surrealismen & Duchamp på Moderna Muséet

Tack vare Ulf Lindes samling av och samarbete med Marcel Duchamp har Moderna Muséet i Stockholm en unik samling av (replikerade) verk av den senare. De har visats med stolthet i decennier bland övriga verk ur samlingarna, men nu visas de upp tillsammans med andra samtida verk,  symboliskt (?) på Moderna Muséets undre våning. Låt oss gå ned ett plan till våra dolda känslor och drömmar!

Vi får se de kända verken Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med och Naken kvinna som går nerför en trappa Nr. 2 som prövar och utvidgar vår rumsliga uppfattningsförmåga. Vi får också se den lilla ordleken/fönsterkuren Fresh Widow, den beryktade Fontänen och andra respektlösa men intelligenta verk, liksom den noggrant komponerade Den gröna boken. Ett halvt sekel senare känner jag att mycket av fräschören i lekfullheten gått förlorad, och att den största upplevelsen tillfaller dem som var med när allt skapades och visades för första gången. Jag önskar att Duchamps Rotoreliefer hade snurrat - fanns det en startknapp som jag missade? Men det är i alla fall mycket bra att se dessa många och varierade konstverk bredvid varandra, för att få uppleva Duchamps flerdubbla roller av konstnär, joker, rebell och visionär.

Av de kompletterande verk från besläktade konstnärer - Louise Bourgouise, Jean Miró med flera - hade jag gärna sett mer av de Chirico och ännu fler tavlor med hans stämning av nästan begripliga scener. (Jag minns en fantastisk samling av surrealistiska tavlor på Tate Modern som jag såg för några år sedan.)

Det visas också filmklipp, till exempel ur Buñuels Den andalusiska hunden. Men vad jag fastnar för och som blir utställningens största behållning är den tretton minuter långa filmen Meshes of the Afternoon av Maya Deren. I scener som föregriper David Lynch ser en kvinna i ett fönster sig själv rusa efter en svartklädd figur med spegelansikte. Nycklar blir till knivar och till nycklar igen. Den drömlika stämningen är skönt kuslig och fascinerande. Se själva!



Länk till Moderna Muséets sida om Surrealismen & Duchamp

Svenska Kulter av Anders Fager

Sedan boken Svenska Kulter kom ut har den omtalats med darr i rösten av sina läsare. Jag tyckte om det jag hörde - ambitiösa skräcknoveller i välkända miljöer, något som får en att ana mörkare makter á la H.P. Lovecraft under gatorna där man går varje dag. Nu har jag läst boken och är inte riktigt så begeistrad.

Det kändes bra att läsa den första boken, Furierna från Borås, sittande i en stuga vid skogen utanför Borås och med tonårsminnen av klasskamrater som åkte buss till en dansbana liknande den i novellen. De övriga novellerna får också tydlig förankring i Sverige (eller utanför Sveriges gränser) av att ortnamnen nämns uttryckligen. Men jag blir litet beklämd av brutaliteten i historierna. Det är våld, sex, kroppsvätskor, liv som slits i stycken och människor som äts upp. Jag gillar inte den sortens köttslighet utan tycker bättre om en krypande spänning med mindre slafsig upplösning.

Något jag inte heller tycker om är de många avhuggna meningarna i berättandet. Det finns en del svenska författare som skriver så, säkert för att få historien att röra sig snabbare, låta tuffare och få in mycket fakta utan att behöva skriva hela meningar. Men skriver man smidiga fullständiga meningar går det snabbare att läsa dem än korta satser i den här stilen:

Hon vaknade. Somnade. Somnade om. Vaknade igen, rusade runt lite i lägenheten. Hon byter kläder. Tröja och byxor till nattlinne och morgonrock. Sedan mjuka byxor och linne. Det är varmt i lägenheten. Men Daniel fryser. Hon sitter i sängen och ser på TV. Man kan nästan leva i en Hästens har det visat sig. Hon har en hand vilande på Daniels bröst. Så att hon ska märka om han slutar andas. Minsta hostning väcker henne.

Medan jag läste funderade jag på att ge upp boken, eftersom språket irriterade mig så. Men kanske vande jag mig under tiden, och i alla fall blev jag övertygad om att fortsätta av den sista novellen, Fröken Witts stora konstverk, en av de längre, en kladdig blandning av kändiskåthet och övernaturliga dragningar. Den innehöll fortfarande mer splatter än mystik, men det kändes som att Anders Fager var på rätt väg mot intressanta idéer, och jag bestämde mig för att läsa vidare i den tjockare boken Samlade svenska kulter.

X-Men: Days of Future Past

Supergruppen av mutanter från de tre första X-Men-filmerna nästan dubblerades häromåret, när vi fick se deras yngre upplagor spelas av andra skådespelare varav flera redan var stjärnor från andra sammanhang. Inkonsekvensen mellan de olika filmernas tidslinjer förstärktes än mer av X-Men: First Class. Så hur göra för att maximera filmstjärneglansen, skapa en spännande berättelse och kanske laga hålen i kontinuiteten? Jo, en tidsresa med möjlighet att förändra historiens gång och låta våra gamla och nya hjältar kämpa mot fiender i två tidsåldrar samtidigt.

Vi kastas in i framtiden, i en imponerande uppvisning av slimmade mutantstyrkor mot enorma robotvarelser som ändrar form och kraft efter behov. Det är en grym framtid där både mutanter och människor hålls i schack av de självgående Sentinels, som till en början "bara" skulle jaga mutanter men utökade sitt uppdrag till att reglera hela mänskligheten. De små motståndsgrupperna håller på att förlora. Finns det något sätt att stoppa den hemska utvecklingen redan innan den börjat?

Jo, en av de unga mutanterna kan sända ett medvetande tillbaka i tiden, till sin egen kropp vid ett tidigare tillfälle, för att kunna varna om vad som skall hända. Professor Xavier och Magneto dyker tillsammans upp hos rebellgruppen tillsammans med den de tror skall klara en extra lång tidsresa - Wolverine. Om han kan ta sig femtio år tillbaka i tiden och hejda det första steget i processen som ledde till skapandet av Sentinels, så har mänskligheten en chans.

Femtio år tillbaka i tiden, det är 1973, med groovy musik och bildesigner med personlighet. Vi vaknar upp med Wolverine och får njuta av en del sjuttiotalsmode och frisyrer, men omgivningarna tonas ut när fokus ligger på att hitta de yngre versionerna av Xavier, Magneto och Mystique och övertyga dem om vad som måste göras. Bullet time tas till nya höjder när grabben Quicksilver leker sig fram i en värld som tycks stå stilla när han rör sig.

Men planen för att stoppa katastrofen kan gå snett, och nya händelseutvecklingar kan skapa en ännu mer hatfylld värld. Skall det sluta väl? Det kanske kommer att sluta halv-dåligt, och ge underlag för en ny film med nya förutsättningar? Kampen för överlevnad måste ske parallellt 1973 och 2023, och det är mycket spännande på alla plan.

I några av de första scenerna är Wolverine onödigt grym, men kameran exploaterar det inte, och våldet tonas ned (dvs skalas upp till osårbar-superhjältemått) under större delen av filmen.
Jag tycker om action med en intressant handling och någorlunda vettig logik. Handlingen i X-Men: Days of Future Past är tät och engagerande, och fightscenerna snygga och energiska, och sammantaget är det en bra actionfilm.

För den som behöver en uppvärmning innan filmen rekommenderar jag den här sammanfattningen/trailern:

Gone Girl av Gillian Flynn

Efter över ett års skumläsande av recensioner och kommentarer för att slippa spoilers och med en film i faggorna var det hög tid för mig att börja läsa Gillian Flynns Gone Girl. Jag ville överraskas av det som alla hängivna läsare viskade om, och jag är glad att det blev så. Jag hade några lediga dagar till att sluka boken i ett svep, och det rekommenderar jag till alla potentiella läsare, för när man väl har kommit in i boken vill man bara läsa vidare.

Till en början irriterades jag på det banala språket, som hade samma ton vare sig det var Amy eller Nick som berättade. Alldeles för övertydligt förklarande, tredubbla adjektiv som överlastade meningarna och ett intensivt blinkande till läsaren. Men efter ett femtiotal sidor hade jag vant mig, hade fått upp farten och ville bara läsa så fort jag kunde.

För det är verkligen en spännande historia som Gillian Flynn berättar. Ytterdörren står öppen, i vardagsrummet finns spår av ett slagsmål och Amy är borta, på parets bröllopsdag till råga på allt. Redan tidigt får vi veta att äktenskapet inte är i sitt bästa skick, och också att Nick har del i det dåliga tillståndet. Amy är förstås inte utan skuld, men hur skall Nick förklara det när det är hon som är borta, möjligen i livsfara, möjligen mördad, och med flera mystiska omständigheter som pekar ut honom som misstänkt.

Under de första hundra sidorna trodde jag att jag hade listat ut vad som hänt, och att boken skulle fortsätta på det spåret. Men Gillian Flynn vet att portionera ut ledtrådar, överraskningar och cliffhangers så att spänningen aldrig sjunker. Mycket skickligt och mycket njutbart! Flera gånger sitter jag också och skrattar åt hennes list.

Litet jobbigare är den tråkiga kvinnosynen; Amys insisterande på att hon inte vill vara en kvinna som tvingar sin make till tråkiga saker förstoras upp med flit, och jag förstår att det är medvetet, men dessutom speglas det i Nicks tvillingsyster Go (smeknamn för Margo) som verkligen är en pojkflicka, en som Nick kan lita på som en av grabbarna. Därtill kommer några generaliserande uttalanden om hur fula kvinnor beter sig, som om de gick att kategorisera så lätt.

Ser man på rollistan för filmen baserad på boken hittar man förstås bara vackra kvinnor även för ful-rollerna. Jag är glad att jag hade glömt rollbesättningen, för även om jag inte gör mig så tydliga bilder av personerna i böckerna jag läser hade det stört mig att se de kända namnen för min inre syn. Jag tror ändå att filmen kommer att bli jättespännande, och jag ser fram emot att se den.

Fler böcker av Gillian Flynn:
Dark Places

Bactereality på Galleri Olsson

Wolfgang Ganter har låtit bakterier bosätta sig på sex mästerverk ur konsthistorien: Botticellis Venus, Rembrandts Den förlorade sonens återkomst och några till (reproduktioner, antar jag). När bakterierna har förökat sig och spridit sig har de skapat mönster som delvis har raderat originalmotivet. Färger har flutit ut och förändrats och delar av motivet har ätits upp och försvunnit.

Spridningsmönster för bakterier, liksom fraktaler, kustkedjor och andra mönster i naturen, är fascinerande i sig själva. Men på de här tavlorna kan jag inte se att de tillför något. Det mest intressanta är fortfarande ursprungsmotivet, så varför sabotera det? Inte heller får jag någon känsla av civilisationens bräcklighet, för utplacerandet av bakteriekulturerna är så uttänkt, inte spontant. Det kan finnas människor som ser något intressant i Wolfgang Ganters verk, men jag hör inte till dem.

Länk till Galleri Olssons sida om Bactereality