Direktuppkopplingen mot London lät oss se en magkliande ljustekniker och Hilary Mantels diskreta påläggning av puder innan intervjun började, och innan länken började hacka och stanna mitt i intressanta meningar. Tack och lov stabiliserades överföringen och lät oss höra slutet av Daniel Sandströms intervju med intelligenta Hilary Mantel ostört.
De välförtjänt Bookerprisade och storsäljande böckerna om Thomas Cromwell upptog en stor del av samtalet. Efter allt som redan skrivits om denna fascinerande epok och dess huvudpersoner kände Mantel att det saknades en litterär gestaltning av Thomas Cromwell; denne man som varit drivande, så nära stormens öga hade mest behandlats akademiskt och getts ett svärtat rykte av eftervärlden.
Om kung Henrik VIII säger Mantel att han man hatar honom och älskar honom - "he's a monster, but he's our monster" I samband med uttalandet "Body is destiny" nämner hon att vid 17 års ålder hade han blivit kung, och omtalades som den vackraste kungen i Europa, bildad och gudfruktig. Men så i den begynnande medelåldern, speciellt efter ett fall som gav honom ett öppet sår på benet, förföll hans kropp och han blev också deprimerad och mer och mer oresonlig. "If you make a mistake, he cuts off your head. It concentrates the minds!"
I hans skugga tog sig Thomas Cromwell, son till en smed, fram till en position som näst efter kungens hade den största koncentration av makt någonsin. Han hade ingen maktstruktur bakom sig, ingen anrik familj eller liknande, utan fick förlita sig på sin egen förmåga och utveckla en hög självbevarelsedrift. Han stod för en hel del moderniseringar och lyckades bland annat göra parlamentet, som dittills sammanträtt oregelbundet och ineffektivt, till en agent för framsteg.
Thomas Cromwell hade levt i Europa och hade säkert sett hur man organiserade sig där, även om vi inte vet mycket vad han gjorde under de åren. Hilary Mantel är själv en uttalad europé och anhängare av Europa, och avvisar dagens antieuropeiska strömningar i England. Det finns ett missnöje och det riktas mot Europa, men Europa är inte problemet. Mantels första bok var för övrigt en berättelse om personer under franska revolutionen, entusiastiskt skriven vid 21 års ålder, med "the courage of ignorance" som hon säger med ett leende.
Lika litet som Hilary Mantel vill avvisa Europa vill hon avvisa den politiska processen. Utan den finns ingen kontroll alls. Politik var hennes första kärlek och hon studerade juridik och läste politiska protokoll för att förbereda sig, men säger nu att hon nog skulle blivit en dålig politiker. Hennes andra kärlek var psykologi, och i skärningspunkten mellan politik och psykologi finns rika möjligheter till inspiration att skriva. Hon intresserar sig för hur makt fungerar. När folk antar att hon tillbringar mycket förberedelsetid till att läsa i historiska arkiv, så är det minst lika givande att plöja managementlitteratur; "Hur man styr ett internationellt företag" och liknande.
Flera än jag upplever att Hilary Mantel skriver så att man känner att bokkaraktärerna inte vet, vilket vi gör, vad som skall hända. Det är viktigt för henne att lyfta "the dead hand of determinism". Hon letar dock efter ögonblick där saker kunde ha hänt litet annorlunda vilket skulle ha gett stora konsekvenser för världshistorien. Som läsare kan jag ändå säga att jag inte känner att hon gör de ögonblicken övertydliga, utan låter sina människor glida och snubbla framåt lika ovetande som vi själva rör oss genom våra liv.
Så hur är det då att skriva på den sista boken om Thomas Cromwell - känns det tomt att behöva lämna honom efter att ha umgåtts med honom i, faktiskt, trettio år? Men Mantel säger att hon skapar sina karaktärer, de skapar henne tillbaka, och till slut är de omöjliga att skilja åt. Böckernas personer väcks också till liv igen när folk börjar tala om dem och fråga henne om dem, och detta har ju hänt i högsta grad med Thomas Cromwell. Hon har skrivit slutet av tredje boken men inte första, och vet fortfarande inte allt som Cromwell har att berätta för henne. Detta förstärks också genom teateruppsättningarna, där historien och människorna blir levande varje kväll när båda böckerna spelas i London av Royal Shakespeare Company. Tack vare en förbättrad hälsa har Hilary Mantel kunnat vara delaktig i adapteringarna, och när världen har öppnat sig för henne funderar hon på att skriva mer teater eller göra vad som helst! Men författandet ligger henne ändå närmast.
Den och det som drog henne till skrivandet var ändå Shakespeare och specifikt en scen ur hans pjäs Julius Caesar. Hennes barndomshem hade inte mycket böcker, så det lär ha varit i en skolbok från 1920-talet som hon först läste scenen som barn. När familjen senare började skaffa böcker var en av dem en mer komplett samling av Shakespeare-verk. Därifrån gick hon vidare med ryska romanförfattare och franska 1800-talsförfattare i unga år - en god grund att stå på.
Men hon är dock inte främmande för samtidens populärkultur! En jämförelse med Game of Thrones nickar hon åt. Man tänker "You can't kill him, he's the hero!" Men så går det ändå värre än man tänkt.
Ett annat samtidsfenomen är det osmakliga drevet Mantel utsattes för häromåret av den äckliga skandalblaskan The Daily Mail. The Daily Fail, som själva hetsar mot vilka kändisar som helst inklusive kungahuset, ryckte ut några ord ur en lång föreläsning om kungligheter och fick det att låta som Hilary Mantel kritiserade Kate Middleton, när hon i själva verkat vädjade till oss att se hennes mänsklighet. Journalister som måste ha vetat med sig att de förvrängde sanningen piskade upp stämningen, och idiotiska läsare lät sig manipuleras och spy galla, de också. Mantel talar om det som en "deep pit of collective madness".
Till skillnad från många andra författare har Hilary Mantel alltså inget emot att tala om boken hon håller på att skriva, The Mirror and the Light. Snart utkommer också en annan nyskriven bok, en novellsamling. Att skriva noveller tycker hon är otroligt svårt, jämfört med att skriva romaner. Titelnovellen, The Assassination of Margaret Thatcher, har funnits i hennes tankar seadn 1993, men först nu i början av året hade hon tillräckligt med kött på benen för att kunna sätta sig och skriva den under två-tre dagar. Mantels djupa utforskningar av Thomas Cromwells karaktär ger hopp om att en novell med ett så otrevligt namn innehåller psykologiska nyanser och realpolitiska avvägningar. I övrigt finns det ett flertal andra böcker av Hilary Mantel som jag ser fram emot att läsa.
Böcker av Hilary Mantel:
Beyond Black
Wolf Hall
Bring up the Bodies
De välförtjänt Bookerprisade och storsäljande böckerna om Thomas Cromwell upptog en stor del av samtalet. Efter allt som redan skrivits om denna fascinerande epok och dess huvudpersoner kände Mantel att det saknades en litterär gestaltning av Thomas Cromwell; denne man som varit drivande, så nära stormens öga hade mest behandlats akademiskt och getts ett svärtat rykte av eftervärlden.
Om kung Henrik VIII säger Mantel att han man hatar honom och älskar honom - "he's a monster, but he's our monster" I samband med uttalandet "Body is destiny" nämner hon att vid 17 års ålder hade han blivit kung, och omtalades som den vackraste kungen i Europa, bildad och gudfruktig. Men så i den begynnande medelåldern, speciellt efter ett fall som gav honom ett öppet sår på benet, förföll hans kropp och han blev också deprimerad och mer och mer oresonlig. "If you make a mistake, he cuts off your head. It concentrates the minds!"
I hans skugga tog sig Thomas Cromwell, son till en smed, fram till en position som näst efter kungens hade den största koncentration av makt någonsin. Han hade ingen maktstruktur bakom sig, ingen anrik familj eller liknande, utan fick förlita sig på sin egen förmåga och utveckla en hög självbevarelsedrift. Han stod för en hel del moderniseringar och lyckades bland annat göra parlamentet, som dittills sammanträtt oregelbundet och ineffektivt, till en agent för framsteg.
Thomas Cromwell hade levt i Europa och hade säkert sett hur man organiserade sig där, även om vi inte vet mycket vad han gjorde under de åren. Hilary Mantel är själv en uttalad europé och anhängare av Europa, och avvisar dagens antieuropeiska strömningar i England. Det finns ett missnöje och det riktas mot Europa, men Europa är inte problemet. Mantels första bok var för övrigt en berättelse om personer under franska revolutionen, entusiastiskt skriven vid 21 års ålder, med "the courage of ignorance" som hon säger med ett leende.
Lika litet som Hilary Mantel vill avvisa Europa vill hon avvisa den politiska processen. Utan den finns ingen kontroll alls. Politik var hennes första kärlek och hon studerade juridik och läste politiska protokoll för att förbereda sig, men säger nu att hon nog skulle blivit en dålig politiker. Hennes andra kärlek var psykologi, och i skärningspunkten mellan politik och psykologi finns rika möjligheter till inspiration att skriva. Hon intresserar sig för hur makt fungerar. När folk antar att hon tillbringar mycket förberedelsetid till att läsa i historiska arkiv, så är det minst lika givande att plöja managementlitteratur; "Hur man styr ett internationellt företag" och liknande.
Flera än jag upplever att Hilary Mantel skriver så att man känner att bokkaraktärerna inte vet, vilket vi gör, vad som skall hända. Det är viktigt för henne att lyfta "the dead hand of determinism". Hon letar dock efter ögonblick där saker kunde ha hänt litet annorlunda vilket skulle ha gett stora konsekvenser för världshistorien. Som läsare kan jag ändå säga att jag inte känner att hon gör de ögonblicken övertydliga, utan låter sina människor glida och snubbla framåt lika ovetande som vi själva rör oss genom våra liv.
Så hur är det då att skriva på den sista boken om Thomas Cromwell - känns det tomt att behöva lämna honom efter att ha umgåtts med honom i, faktiskt, trettio år? Men Mantel säger att hon skapar sina karaktärer, de skapar henne tillbaka, och till slut är de omöjliga att skilja åt. Böckernas personer väcks också till liv igen när folk börjar tala om dem och fråga henne om dem, och detta har ju hänt i högsta grad med Thomas Cromwell. Hon har skrivit slutet av tredje boken men inte första, och vet fortfarande inte allt som Cromwell har att berätta för henne. Detta förstärks också genom teateruppsättningarna, där historien och människorna blir levande varje kväll när båda böckerna spelas i London av Royal Shakespeare Company. Tack vare en förbättrad hälsa har Hilary Mantel kunnat vara delaktig i adapteringarna, och när världen har öppnat sig för henne funderar hon på att skriva mer teater eller göra vad som helst! Men författandet ligger henne ändå närmast.
Den och det som drog henne till skrivandet var ändå Shakespeare och specifikt en scen ur hans pjäs Julius Caesar. Hennes barndomshem hade inte mycket böcker, så det lär ha varit i en skolbok från 1920-talet som hon först läste scenen som barn. När familjen senare började skaffa böcker var en av dem en mer komplett samling av Shakespeare-verk. Därifrån gick hon vidare med ryska romanförfattare och franska 1800-talsförfattare i unga år - en god grund att stå på.
Men hon är dock inte främmande för samtidens populärkultur! En jämförelse med Game of Thrones nickar hon åt. Man tänker "You can't kill him, he's the hero!" Men så går det ändå värre än man tänkt.
Ett annat samtidsfenomen är det osmakliga drevet Mantel utsattes för häromåret av den äckliga skandalblaskan The Daily Mail. The Daily Fail, som själva hetsar mot vilka kändisar som helst inklusive kungahuset, ryckte ut några ord ur en lång föreläsning om kungligheter och fick det att låta som Hilary Mantel kritiserade Kate Middleton, när hon i själva verkat vädjade till oss att se hennes mänsklighet. Journalister som måste ha vetat med sig att de förvrängde sanningen piskade upp stämningen, och idiotiska läsare lät sig manipuleras och spy galla, de också. Mantel talar om det som en "deep pit of collective madness".
Till skillnad från många andra författare har Hilary Mantel alltså inget emot att tala om boken hon håller på att skriva, The Mirror and the Light. Snart utkommer också en annan nyskriven bok, en novellsamling. Att skriva noveller tycker hon är otroligt svårt, jämfört med att skriva romaner. Titelnovellen, The Assassination of Margaret Thatcher, har funnits i hennes tankar seadn 1993, men först nu i början av året hade hon tillräckligt med kött på benen för att kunna sätta sig och skriva den under två-tre dagar. Mantels djupa utforskningar av Thomas Cromwells karaktär ger hopp om att en novell med ett så otrevligt namn innehåller psykologiska nyanser och realpolitiska avvägningar. I övrigt finns det ett flertal andra böcker av Hilary Mantel som jag ser fram emot att läsa.
Böcker av Hilary Mantel:
Beyond Black
Wolf Hall
Bring up the Bodies
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar