La Traviata är en opera med musik av Verdi. I olika former sipprar den underbara musiken fram i pjäsen Hej, det är jag igen. Från systern i centrum, Anna-Clara (Cilla Thorell) glimtar också fram delar av huvudrollens liv; hostningar och dödsscener liknande de som kröner Violettas öde. När den ofta bortsmygande mellansystern Eva (Hulda Lind Jóhannsdóttir) utför samma dödsscen (fantastiskt roligt!) är det enda gången hon riktigt märks. Anna-Clara var sufflös på Operan men fick sparken när hon somnat under den mest högljudda scenen i La Traviata. Och så drömmer hon om att få sjunga själv!
Här finns det jag tycker bäst om med Kristina Lugns pjäser: intelligenta ordvändningar och en stämning som på ytan är hemtrevlig men där oron lurar under. Flera gånger presenterar sig de tre systrarna, Anna-Clara, Eva och Karin (Nina Fex), och i flera omgångar grälar Anna-Clara med Karin på ett invant sätt men också i Karins egenskap av läkare (upptagen, självsäker) som tvångsvårdar lillasystern i hemmet/mottagningen och pytsar ut tabletter i avvägda doser.
Egentligen ser Anna-Clara ut att ha det rätt fint: hennes granne Eldhagen (David Mjönes) står beredd att ta hand om henne, ja, faktiskt bära henne hem till sin lägenhet. Till och med Karins make Ogebratt (Omid Khansari) verkar vara mer förälskad i Anna-Clara än i sin fru, och de båda sjunger en av de ljuvligaste duetterna ur La Traviata. Båda männen lovar också att ta emot Anna-Claras ofödda barn. Det är som att alla drömmar går i uppfyllelse! Eller? Är det kanske hallucinationer i ett delirium efter en överdos? Förmodligen är det inte bara Anna-Clara som blir överraskad när allt inte utvecklar sig som hon trott.
Många av Kristina Lugns pjäser innehåller inslag av musik och dans, och den här gången har Anna Vnuk mejslat fram fin koreografi. På samma scen har jag redan tidigare sett flera underhållande och tänkvärda pjäser (Slott i Sverige, Mannen med ormskinnsjackan) med flera av de aktuella skådespelarna, och Sara Gieses uppsättning av Hej, det är jag igen gör mig både nöjd och får mig att längta efter ännu mer av den sorten.
Länk till Dramatens sida om Hej, det är jag igen
Här finns det jag tycker bäst om med Kristina Lugns pjäser: intelligenta ordvändningar och en stämning som på ytan är hemtrevlig men där oron lurar under. Flera gånger presenterar sig de tre systrarna, Anna-Clara, Eva och Karin (Nina Fex), och i flera omgångar grälar Anna-Clara med Karin på ett invant sätt men också i Karins egenskap av läkare (upptagen, självsäker) som tvångsvårdar lillasystern i hemmet/mottagningen och pytsar ut tabletter i avvägda doser.
Egentligen ser Anna-Clara ut att ha det rätt fint: hennes granne Eldhagen (David Mjönes) står beredd att ta hand om henne, ja, faktiskt bära henne hem till sin lägenhet. Till och med Karins make Ogebratt (Omid Khansari) verkar vara mer förälskad i Anna-Clara än i sin fru, och de båda sjunger en av de ljuvligaste duetterna ur La Traviata. Båda männen lovar också att ta emot Anna-Claras ofödda barn. Det är som att alla drömmar går i uppfyllelse! Eller? Är det kanske hallucinationer i ett delirium efter en överdos? Förmodligen är det inte bara Anna-Clara som blir överraskad när allt inte utvecklar sig som hon trott.
Många av Kristina Lugns pjäser innehåller inslag av musik och dans, och den här gången har Anna Vnuk mejslat fram fin koreografi. På samma scen har jag redan tidigare sett flera underhållande och tänkvärda pjäser (Slott i Sverige, Mannen med ormskinnsjackan) med flera av de aktuella skådespelarna, och Sara Gieses uppsättning av Hej, det är jag igen gör mig både nöjd och får mig att längta efter ännu mer av den sorten.
Länk till Dramatens sida om Hej, det är jag igen
 |
| Foto:Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar