Efter dåliga erfarenheter av andra författarsamtal och besvikna röster från framträdandet i Malmö en vecka tidigare blev jag och min väninna väldigt glada över att Jan Gradvalls samtal med Donna Tartt var så intressant och underhållande! Jan Gradvall visade från början genuint intresse och kunskap om Tartts författarskap och läsekrets, och jag som egentligen inte intresserar mig så mycket för människan bakom böckerna fick veta roliga detaljer ur Tartts liv.
Med utgångspunkt i en essä om Team Spirit som Donna Tartt skrivit i en sporttidning fick vi höra litet om hennes tid som cheerleader - då hon till största delen stannade på marken under hejandet, och läste Orwell i bilen på väg till de olika matcherna. Mississippi är flackt och ser likadant ut åt alla håll, så man kunde aldrig veta när man var framme. Men hennes barndoms Södern är så gott som borta, och det skedde hastigt under några år på 1970-talet. Hon växte upp som i en tidkapsel, med en barndom som inte kunde skilt sig så mycket från hennes mormors. Jag är inte överraskad över att höra det, eftersom hon så tydligt visade Harriets och Helys parallella liv i The Little Friend, men det är ändå intressant att höra.
Fastän hennes great-aunt jobbade i den lilla hemstadens bibliotek fanns det inte så många nya barnböcker att läsa, så Tartt läste många 1800-talsförfattare. Robert Louis Stevensons Skattkammarön var en upplevelse, dels för att författaren inte förenklade för sina unga läsare, och dels för att han visade upp moraliska gråzoner för sin unga läsekrets. På tal om bibliotek kunde det fortfarande hända efter att The Secret History publicerats att great-aunt ringde och bad Donna hoppa in över dagen när någon bibliotekarie blivit sjuk. För övrigt fick vi på begäran ett par boktips från 1800-talet: Charles Dickens Lysande utsikter och Nathaniel Hawthornes Young Goodman Brown, den sistnämnda ytterligare en exposé över anti-moralitet och gråzoner.
Den lilla staden i The Little Friend är inte en exakt avbild av hennes födelsestad, utan en sammanslagning av flera småstäder, på samma sätt som colleget i The Secret History inte är direkt kalkerat på Bennington utan på flera skolor tillsammans. På liknande sätt har Donna Tartt vinnlagt sig om att radera alla tidsmarkörer i The Secret History och The Goldfinch, och skapat en egen tidsbubbla, för att slippa tänka på detaljer som vilken mobiltelefon Theo borde ha. Men däremot behövde hon vara mer exakt med miljöskildringarna då den senaste boken utspelade sig på så välkända platser som New York och Amsterdam. Hon reste fram och tillbaka mellan städerna för att få detaljerna rätt, fram tills att hennes hög med anteckningsböcker blev så stor (7-9 stycken) att det blev opraktiskt.
Under en period satt Donna Tartt och skrev på The Goldfinch i Allen-rummet i New York Library - faktiskt en så lång tid att tre huvudbibliotekarier hann pensioneras! För att få tillträde till ett eget rum på biblioteket måste hon gå igenom intervjuer, och hon undrade vad bibliotekarierna tänkte om de väldigt disparata böckerna hon lånade och samlade på sin hylla - konstvetenskap, Las Vegas arkitektur, sports betting... Hon skriver ett minimum om tre timmar varje dag. Om det inte går bra så gör hon något annat efter de tre timmarna, men har hon flyt fortsätter hon att skriva. När hon är på resa som nu skriver hon inte dedikerat i tre timmar, men alltid något om dagen.
Helt oplanerat kom det sig att samma dag som The Goldfinch publicerades, så öppnades en utställning i New York där tavlan visades. Donna Tartt tyckte mycket om att ha bilden i närheten, och fick äran att vara den sista lekman som såg tavlan innan den till slut packades ned för att skickas tillbaka till Holland. Hon såg i en annan sal de stora lådorna för de andra, stora tavlorna i utställningen... och så den lilla, för den lilla steglitsan. Hon är fascinerad av hur konst kan tala tydligare genom tiderna än fakta och historiska dokument. Konst, som i litteratur, teater, romaner, foto och tavlor, kan förmedla hur andra människor har levt och känt.
Det har tagit ett tiotal år att skriva vardera av Donna Tartts böcker. När hon är klar med en bok är det roligt att få prata om den, men under tiden hon skriver har hon inte så mycket att berätta - hon känner sig som en astronaut högt uppe i sfärerna eller kanske långt nere. Medan hon reser runt på bokprat hinner hon med att läsa - hon älskar att läsa på resa, och just nu håller hon på med Thomas Pynchons Mason & Dixon. Men samtalet i Stockholm var det sista på hennes resa! Nu åker hon tillbaka till New York för att skriva på nästa bok.
Böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Little Friend
The Goldfinch
Med utgångspunkt i en essä om Team Spirit som Donna Tartt skrivit i en sporttidning fick vi höra litet om hennes tid som cheerleader - då hon till största delen stannade på marken under hejandet, och läste Orwell i bilen på väg till de olika matcherna. Mississippi är flackt och ser likadant ut åt alla håll, så man kunde aldrig veta när man var framme. Men hennes barndoms Södern är så gott som borta, och det skedde hastigt under några år på 1970-talet. Hon växte upp som i en tidkapsel, med en barndom som inte kunde skilt sig så mycket från hennes mormors. Jag är inte överraskad över att höra det, eftersom hon så tydligt visade Harriets och Helys parallella liv i The Little Friend, men det är ändå intressant att höra.
Fastän hennes great-aunt jobbade i den lilla hemstadens bibliotek fanns det inte så många nya barnböcker att läsa, så Tartt läste många 1800-talsförfattare. Robert Louis Stevensons Skattkammarön var en upplevelse, dels för att författaren inte förenklade för sina unga läsare, och dels för att han visade upp moraliska gråzoner för sin unga läsekrets. På tal om bibliotek kunde det fortfarande hända efter att The Secret History publicerats att great-aunt ringde och bad Donna hoppa in över dagen när någon bibliotekarie blivit sjuk. För övrigt fick vi på begäran ett par boktips från 1800-talet: Charles Dickens Lysande utsikter och Nathaniel Hawthornes Young Goodman Brown, den sistnämnda ytterligare en exposé över anti-moralitet och gråzoner.
Den lilla staden i The Little Friend är inte en exakt avbild av hennes födelsestad, utan en sammanslagning av flera småstäder, på samma sätt som colleget i The Secret History inte är direkt kalkerat på Bennington utan på flera skolor tillsammans. På liknande sätt har Donna Tartt vinnlagt sig om att radera alla tidsmarkörer i The Secret History och The Goldfinch, och skapat en egen tidsbubbla, för att slippa tänka på detaljer som vilken mobiltelefon Theo borde ha. Men däremot behövde hon vara mer exakt med miljöskildringarna då den senaste boken utspelade sig på så välkända platser som New York och Amsterdam. Hon reste fram och tillbaka mellan städerna för att få detaljerna rätt, fram tills att hennes hög med anteckningsböcker blev så stor (7-9 stycken) att det blev opraktiskt.
Under en period satt Donna Tartt och skrev på The Goldfinch i Allen-rummet i New York Library - faktiskt en så lång tid att tre huvudbibliotekarier hann pensioneras! För att få tillträde till ett eget rum på biblioteket måste hon gå igenom intervjuer, och hon undrade vad bibliotekarierna tänkte om de väldigt disparata böckerna hon lånade och samlade på sin hylla - konstvetenskap, Las Vegas arkitektur, sports betting... Hon skriver ett minimum om tre timmar varje dag. Om det inte går bra så gör hon något annat efter de tre timmarna, men har hon flyt fortsätter hon att skriva. När hon är på resa som nu skriver hon inte dedikerat i tre timmar, men alltid något om dagen.
Helt oplanerat kom det sig att samma dag som The Goldfinch publicerades, så öppnades en utställning i New York där tavlan visades. Donna Tartt tyckte mycket om att ha bilden i närheten, och fick äran att vara den sista lekman som såg tavlan innan den till slut packades ned för att skickas tillbaka till Holland. Hon såg i en annan sal de stora lådorna för de andra, stora tavlorna i utställningen... och så den lilla, för den lilla steglitsan. Hon är fascinerad av hur konst kan tala tydligare genom tiderna än fakta och historiska dokument. Konst, som i litteratur, teater, romaner, foto och tavlor, kan förmedla hur andra människor har levt och känt.
Det har tagit ett tiotal år att skriva vardera av Donna Tartts böcker. När hon är klar med en bok är det roligt att få prata om den, men under tiden hon skriver har hon inte så mycket att berätta - hon känner sig som en astronaut högt uppe i sfärerna eller kanske långt nere. Medan hon reser runt på bokprat hinner hon med att läsa - hon älskar att läsa på resa, och just nu håller hon på med Thomas Pynchons Mason & Dixon. Men samtalet i Stockholm var det sista på hennes resa! Nu åker hon tillbaka till New York för att skriva på nästa bok.
Böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Little Friend
The Goldfinch
Tack för en livlig och detaljerad beskrivning av framträdandet. :-)
SvaraRaderaTack för uppskattningen! Många andra har uttryckt besvikelse över kvällen, men jämfört med andra författarsamtal var det här ett under av klarhet och berättande.
SvaraRadera