Elisabet Oscarssons tavlor på Galleri Olssons väggar är rutor av färger genomkorsade av tunna ränder av färgstänk. Luftlinjelandskap kallas de, och ser man på hennes tidigare verk har hon rört sig mot ännu mer avskalade och abstrakta motiv. Jag har ganska god föreställningsförmåga, men kan inte hitta något avbildande vare sig i färgränderna eller i skuggorna från penseldragen.
Ändå har tavlorna namn av platser, några som Oscarsson har besökt i verkligheten och några som kanske inte ens finns. Är det essensen i varje plats som har skalats fram i de tunna strecken? I så fall är det fascinerande att en del platser är övervägande vita medan andra är övervägande blåa.
Nu har varje tavla inte bara namn av platser utan av färger, och det är färgnamnet som står först och dominerar. Hortensiablue-Takwe är ett exempel. Lika litet som platsnamnen får jag någon vägledning till tolkning av de precisa färgtitlarna. Men det behövs inte för att jag ändå skall uppskatta Oscarssons sirliga men mångskiftande bilder.
Länk till Galleri Olssons sida om Elisabet Oscarsson
Ändå har tavlorna namn av platser, några som Oscarsson har besökt i verkligheten och några som kanske inte ens finns. Är det essensen i varje plats som har skalats fram i de tunna strecken? I så fall är det fascinerande att en del platser är övervägande vita medan andra är övervägande blåa.
 |
| Hortensiablue-Takwe (2014) |
Länk till Galleri Olssons sida om Elisabet Oscarsson
Herregud vad vacker! Jag tyckte enormt mycket om den här tavlan! Det finns ju folk som ser saker i färg, Synestesi heter det väl? Att måndagar till exempel har en egen färg, namn, platser osv. Kan tänka mig att konstnärer är lite överrepresenterade i den diagnosen. Kanske är det så här? Att man ser platser i vitt och blått, ex?
SvaraRaderaDet var roligt att höra att du tycker om tavlan! Och väldigt intressant teori - så kan det förstås vara.
SvaraRaderaFörresten, väldigt kul att höra från dig! Hoppas att allt är bra - jag gissar att pocketen tar mycket tid. :D