Sjuttiotalet, årtiondet då jag föddes, är tillräckligt långt bort och nära för att kunna framstå som en fantasivärld. Regissören David O. Russell låter sin lurendrejarhistoria skimra i guld, brons och beige, i läckert 70-talsmode och frisyrer som ser ut som sängrufs och invecklade projekt på samma gång.
Ja, männen har nästan lika djupa urringningar som kvinnorna. Eller så har de en fläskig mage och överkammat hår men är flirtiga ändå.
Det handlar om miljontals dollar, till mutor, byggprojekt och lyxsviter på Hilton, det handlar om kasinon, kongressledamöter, maffian och arabiska shejker. Då är det klart att det skall glänsa och imponera! Men eftersom det handlar om skojare som måste spela något de inte är, får vi också se det hårda arbetet med att fixa till den tjusiga fasaden.
Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams) lever på att lura av andra deras pengar. I början av filmen jobbar de i liten skala, och jag tar faktiskt illa vid mig av att se dem stjäla tusentals dollar av förhoppningsfulla vänner och grannar. Men så kickar filmen igång andra och tredje växeln, skojaroffren blir större och fulare fiskar, insatserna mycket högre - och även riskerna.
Steg för steg skruvas pressen på Irving åt, inte bara av oro för vart affärerna kan leda utan även på grund av hans galet oberäkneliga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). Det är underhållande att se honom svettas ända tills ett felsteg får honom att hamna i dödlig fara. Mer gåtfull och ändå trovärdig är kumpanen Sydney, medan deras påtvingade partner Richie DiMaso (Bradley Cooper) berusas av spelet och trissar upp sig själv så han nästan spricker.
Vem skall man lita på? Filmen drar fram som en virvelvind med läcker musik, högtflygande planer och komiska scener, så att man varken vill eller hinner bekymra sig om det. Förutom, förstås, i gliporna i spelet, där de olika inblandade hinner minnas vad som står på spel. Vem är skurk och vem är hjälte? Det är intressant att filmen sår ett par frön till att fundera på hur nitisk man behöver vara när det gäller att sätta dit fuskare. När historien är slut känner jag mig litet tom, inte för att den tappat fart (tvärtom) utan för att både rättvisan och orättvisan fick tag i både rätt och fel människor.
... talkin' 'bout chest hair / talkin' 'bout - crazy cool medallions...
Ja, männen har nästan lika djupa urringningar som kvinnorna. Eller så har de en fläskig mage och överkammat hår men är flirtiga ändå.
Det handlar om miljontals dollar, till mutor, byggprojekt och lyxsviter på Hilton, det handlar om kasinon, kongressledamöter, maffian och arabiska shejker. Då är det klart att det skall glänsa och imponera! Men eftersom det handlar om skojare som måste spela något de inte är, får vi också se det hårda arbetet med att fixa till den tjusiga fasaden.
Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams) lever på att lura av andra deras pengar. I början av filmen jobbar de i liten skala, och jag tar faktiskt illa vid mig av att se dem stjäla tusentals dollar av förhoppningsfulla vänner och grannar. Men så kickar filmen igång andra och tredje växeln, skojaroffren blir större och fulare fiskar, insatserna mycket högre - och även riskerna.
Steg för steg skruvas pressen på Irving åt, inte bara av oro för vart affärerna kan leda utan även på grund av hans galet oberäkneliga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). Det är underhållande att se honom svettas ända tills ett felsteg får honom att hamna i dödlig fara. Mer gåtfull och ändå trovärdig är kumpanen Sydney, medan deras påtvingade partner Richie DiMaso (Bradley Cooper) berusas av spelet och trissar upp sig själv så han nästan spricker.
Vem skall man lita på? Filmen drar fram som en virvelvind med läcker musik, högtflygande planer och komiska scener, så att man varken vill eller hinner bekymra sig om det. Förutom, förstås, i gliporna i spelet, där de olika inblandade hinner minnas vad som står på spel. Vem är skurk och vem är hjälte? Det är intressant att filmen sår ett par frön till att fundera på hur nitisk man behöver vara när det gäller att sätta dit fuskare. När historien är slut känner jag mig litet tom, inte för att den tappat fart (tvärtom) utan för att både rättvisan och orättvisan fick tag i både rätt och fel människor.
... talkin' 'bout chest hair / talkin' 'bout - crazy cool medallions...
Ja, ikväll smäller det igen. Jag gillade också american hustle men tror inte på den för bästa film. Även sett gravity, her o Wolfe on Wall Street. Tror lite på 12 year a slave men imorgon vet vi. Ska bli spännande att se men blir inget försök att hålla mig vaken i år.:)
SvaraRaderaJag orkade inte heller hålla mig vaken, utan nöjde mig med att tänka att jag gillade alla tre filmer (Gravity, 12 Years a Slave och American Hustle) som fått flest nomineringar. Litet synd att American Hustle blev helt lottlös, men kanske förståeligt eftersom de två andra var tyngre.
SvaraRaderaYummy yummy! Jag som räknat bort den här som "behöver inte se" (trots Jennifer Lawrence, dumt va?) känner nu istället efter att ha läst din recension att jag absolut vill se den.
SvaraRaderaGör det, den swooschar iväg med en som en berg-och-dalbana!
SvaraRadera