fredag 14 mars 2014

Alltför många stjärnor på Playhouse Teater

Jag tycker om att Playhouse Teater spelar uppskattade pjäser från New York och andra världsscener. Det är bra att få ett inflöde av ny dramatik till Stockholms teaterscen. Då kan man i och för sig också upptäcka att en del pjäser kräver ett tonläge som svenska skådespelare inte är vana vid. Litet grand är fallet så med Alltför många stjärnor, fastän skådespelarna är skickliga, och då och då skaver även översättningen av Meghan Kennedys pjäs. Men den är ändå intressant och sevärd.

 Scenbilden är ett omodernt men välskött kök och en fiktiv vägg till rummet där den äldre kvinnan Sofia (Vanja Blomkvist) har låst in sig. Dottern Emma (Sanna Krepper) hojtar till henne genom dörren, skjuter in mat och muffins under den, och läser som en godnattsaga en lyrisk men kuslig text som verkar ha lugnande inverkan på dem båda.


Inledningsvis hoppar pjäsen snabbt från scen till scen, ibland i en sicksackrörelse tillbaka i tiden, till pappan som nu är bortgången och har lämnat ett hål efter sig. (Donald Högberg dyker upp i tillbakablickar, och sitter däremellan som ett minne på moderns sängkant.) Sorgen verkar ha frusit båda kvinnorna till ett ögonblick de varken verkar njuta av eller vill släppa. När den nye prästen (Anton Häggblom) kommer till lägenheten för att församlingen oroat sig för dem händer äntligen något nytt, även om både Sofia och Emma värjer sig emot att bli manipulerade av hans försök till själavård.

De snabba scenväxlingarna i början gör att det tar ett tag att komma in i handlingen, och det är litet onödigt ogästvänligt av pjäsen. Det är också ofta scener med starka känslor och uppgörelser som kastas fram och sedan snabbt stängs av, som ett hoppande från känslostorm till känslostorm vilket är litet tröttande. Men efter halva tiden lugnar sig berättelsen till längre scener, där skådespelarna har tid att sänka tonläget och visa nyanser, och där mer av historien kommer fram. Det är då, när vi lärt känna personerna och bryr oss om deras liv, som pjäsen börjar beröra på allvar. Jag önskar att vi fått se mer av det redan från början, men det är i alla fall bra att historien engagerar oss ända till slutet.

Länk till Playhouse Teaters sida om Alltför många stjärnor


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar