Filharmoniker i närbild i februari

En rolig aspekt med kammarmusikserien Filharmoniker i närbild är att det kan bjudas på konserter med mycket udda konstellationer: Fyra tromboner och en tuba! Alla cellister på en rad! Men även när musiken framförs av mer konventionellt sammansatta ensembler är det hörvärt. Fem kunniga musiker ur Kungliga Filharmonikerna framförde ett vackert program en söndageftermiddag i februari.

1960 skrev Lars Johan Werle verket Pentagram, en debut som redan visar ett säkert och intressant språk som tonsättare. Men det språket förstod jag mig tyvärr inte på! Just som jag skulle påbörja en kraftansträngning för att fatta, tog musiken slut. Men jag lyssnar gärna på det igen, för det var intressant. Stycket kräver en säkerhet och exakthet som kvartetten på scenen sannerligen hade.

Däremot talade Stråkkvartett i d-moll "Voces intimae" av Jean Sibelius direkt till hjärtat. Förstafiolen och cellon började en stillsam berättelse som lät som en folksaga full av nedkokad livsvisdom. Ton för ton föll de övriga instrumenten in och fyllde på till en berättelse om vemod och skönhet.

Sista verket var Pianokvintett i f-moll av den intressante kompositören César Franck. Andra satsen, Lento, är drömsk och mycket vacker, och den drömska stämningen följer med in i några partier i den avslutande satsen, Allegro non troppo. Här spelade gruppen med den virtuositet och känslosamhet som jag faktiskt saknade i Sibelius-verket, så det blev en fin avslutning på eftermiddagen.

Konserten spelades in och kommer att finnas tillgänglig på KonserthusetPlay framöver!