Stenar i fickan på Stadsteatern

Två skådespelare på en tom scen kan fylla hela rummet med människor, känslor och handling. Steve Kratz och Jan Mybrand byter blixtsnabbt från en roll till en annan när de framför historien om inspelningen av en storfilm i en liten irländsk by. Jag tycker mycket om att se den sortens förvandlingskonster - det är teaterns magi! Men fastän de svenska skådespelarna är bra blir jag besviken på föreställningen.

Pjäsen har spelats med framgång på flera scener i världen sedan den skrevs 1996, och stora delar av publiken skrattar högljutt åt humorn. Men för min smak är det alldeles för nära buskis, och handlingen är också alltför banal. Självupptagna filmmänniskor och ointresserade statister - alla blir stereotyper med taffliga repliker (översättningen kunde varit smidigare, men det hade inte hjälpt). De två huvudpersonerna hamnar i konstruerade konflikter som vill ha filosofiska undertoner, men når inte hela vägen.

Som sagt verkade många åskådare överförtjusta, men jag började skruva på mig redan efter fem minuter och önskade att det funnits en paus jag kunnat gå hem i. Tack och lov slutade pjäsen med en medryckande riverdance, så jag var i alla fall inte sur när jag gick hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Stenar i fickan

Foto: Carl Thorborg

The Emperor's Children av Claire Messud

De är inte alla givna en rosenbeströdd väg mot lyckan, kejsarens barn i New Yorks intellektuella cirklar. Danielle, Marina och Julius är vänner sedan college, men nu i trettioårsåldern är deras liv och karriärer inte riktigt så etablerade som de hade drömt om. Julius skriver bokrecensioner men måste försörja sig på tillfälliga jobb, Danielle behöver hitta intressanta historier för sina dokumentärfilmer, Marina har inte skrivit en rad på boken hon fick förskott på för flera år sedan. När boken börjar är de alla singlar, men en efter en inleder de förhållanden som förändrar deras liv ytterligare.

Över dem alla faller skuggan av Kejsaren, Marinas far Murray Thwaite. Sedan 1960-talet är han skribent, samhällets samvete och ständigt strävande efter Sanning, såväl i politiken som i privatlivet. Boken växlar fokus mellan de nämnda personerna och dessutom Marinas nittonårige kusin Frederic, som kommer till storstaden för att söka insikt och sanning i sin berömde morbrors skugga.

In i handlingen kommer Ludovic Seeley, en ambitiös australiensare med målet att starta en tidskrift och en revolution. Han drivs av en hatkärlek till Murray Thwaite; som så många i historien vill han så gärna göra uppror mot auktoriteten att varken han eller Thwaite märker hur lika varandra de är.

Det kan låta som att boken handlar om en priviligerad grupp människor vars bekymmer man som läsare inte kan relatera till. Men Claire Messud är en så utmärkt kännare och beskrivare av människors psyken; av vad som kan motivera eller krossa förhoppningar, att jag helt försjunker i livssituationen för var och en i tur och ordning. Berättelsen rör sig framåt i en vågrörelse ur de olika personernas synvinklar, och till synes små händelser i den enas liv påverkar någon annan mycket mer. Den krävande kampen efter Sanning som man måste kämpa för genom en dans i rampljuset framstår som både futil och värd att genomföra.

The Emperor's Children är en pärla till bok, lättläst men djup och tänkvärd. Jag är glad över att ha fått upptäcka en så begåvad författare som Claire Messud.


Fler böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Woman Upstairs

60 år med Blomstedt i Konserthuset

Herbert Blomstedt är en uppskattad dirigent sedan över ett halvsekel. För ett par år sedan hade jag glädjen att vara på en konsert med Oslo Filharmonien med ett program som han själv valt ut och dirigerade. I år firar Kungliga Filharmonikerna 60-årsjubiléet av hans första konsert i huset med att framföra precis samma program som då, och förstås ledda av den vänlige Blomstedt.

Inledningsvis sitter endast ett dussin utvalda stråkar och en continuo på scenen, som strax intas av nämnde Blomstedt och konsertens första solist, Andreas Alin. Man spelar J S Bachs Orkestersvit nr 2 i h-moll, och det låter utmärkt i den stora konsertsalen, förutom att flöjtens milda ton alltför ofta smälter in i de övriga instrumenten. Det är synd för en flöjtist som redan får slita med Bachs långa melodislingor, men allt blir ändå till en glittrande enhet av skön, lekfull musik. I den långsamma tredje satsen och den lättare orkestrerade näst sista satsen får dock flöjten höras mer, och vi kan uppskatta dess vackra ton. I det allra sista och välkända stycket får vi också bevis på Alins skicklighet när han spelar den krävande men roliga melodin virtuost och glatt.

Foto: Jan-Olav Wedin

Ett Bach-stycke i stora salen känns ovanligt och förstärker den spännande känslan av att programmet sattes samman i en annan tid. Den känslan sitter kvar under nästa stycke, Beethovens Pianokonsert nr 1 som spelas av nästa gäst, pianisten Garrick Ohlsson. Blomstedt dirigerar orkestern så att den till en början låter pampig, dock utan att slå över till struttighet - till det är filharmonikerna alltför begåvade. Ohlsson imponerar i de välskrivna solopartierna med att låta lätt och mäktig på samma gång, och jag skulle mycket gärna höra honom i Konserthuset igen!

Efter paus spelas Paul Hindemiths Mathis der Maler, och när jag mindes att verket spelats med kompositören på plats kunde jag tänka mig hur det var att höra det 1934, när det var nyskrivet. Att den första satsen har namnet Änglakonsert överraskar inte när jag läser det i efterhand, eftersom det klingade gudomligt, eteriskt. De följande satserna - Gravläggning och Den Helige Antonius prövning - innehåller däremot partier med inre motstridigheter, och filharmonikerna och Blomstedt tecknar dem fint utan att det blir rörigt. Från ett vinande som nästan är plågsamt över krigiska tongångar och möjliga segertoner mynnar verket ut i harmonier som är såväl klara som tvetydiga. Publiken jublar tacksamt åt musiken och denne charmante dirigent, som tar sig tid att stanna och lukta på blommorna - Ohlssons vackra tack-bukett - och ge orkestermedlemmar personlig uppmuntran. Vi får hoppas på fler jubiléer och önskekonserter med Herbert Blomstedt!

Konserten kommer att finnas tillgänglig på Konserthuset Play.

Dansösen Käthe Hermann på Fria Teatern

Den lilla, hårt sammanknutna familjen verkar aldrig någonsin lämna den; hela deras värld tycks cirkla kring den. Men ändå skall de tvingas att flytta - i abstrakta ordalag talar de om "förflyttningen" som skall ske. Modern, Käthe Hermann (Birgitta Sundberg), tänker sig dock att när "de" kommer och får se hur vackert de har gjort i lägenheten, och hur väl de lever där, så kommer de att få stanna och till och med visas på TV och bli förebilder för alla andra.

Dottern Irmi (Malin Güettler) har till större delen accepterat att de måste flytta, och verkar litet grand längta efter att få komma vidare, även om hon även slits av tanken på "pojken", som eventuellt skall komma tillbaka och måste kunna hitta dem. Den rullstolsbundne sonen Martin (Henrik Ståhl) tilldelas uppgifter i familjens interna skådespel men stöter dem ifrån sig medan han söker efter sin egen roll i världen.

Markörer i Anne Leppers nyskrivna pjäs (t.ex. fru kansler) placerar den i nutid, men jag upplever den som en symbol för Tyskland efter världskrigen, då t.ex. Sudettyskar "förflyttades" från sina tidigare hemorter i nuvarande Östeuropa. Martin skulle kunna ha blivit skadad i strid och Irmi ha förlorat sin pojke under svåra umbäranden och överväganden. Och redan från de första Leni Riefenstahl-framkallande dansstegen mot ett bergslandskap och de återkommande dansföreställningarna i det egna hemmet liknar modern Käthe ett självtillräckligt Tyskland uppumpat på nazismens skönhetsideal. Och om familjen visar upp en vacker och idealisk vy nu, så kanske de slipper att fördömas och fördrivas?

Pjäsen startar i en existensialistisk dämpad absurdism á la Harold Pinter, men det surrealistiska skruvas upp mer och mer i familjemedlemmarnas dialoger. Allt medan Birgitta Sundberg fortsätter att vara genuint bedårande som den åldrande ballerinan, blir stämningen kusligare, allvarligare och elakare. Skådespelarna på den lilla, intima scenen är just så bra som de behöver vara för att få rätt balans på det här intressanta och vassa verket.

Länk till Fria Teaterns sida om Dansösen Käthe Hermann

Foto: Olle Sundberg

Someone Comes to Town, Someone Leaves Town av Cory Doctorow

Boken börjar med en flera sidor (för) lång och ingående beskrivning av hur Alan renoverar huset han just har flyttat in i, speciellt hur han passat in bokhyllorna där han skall ställa upp alla sina böcker. Dock; mitt bland de rätt så ointressanta snickeritekniska detaljerna skjuts det ett par gånger in en mening som berättar om Alans familj, desto mer ovanlig. Hans far är ett berg, hans mor är en tvättmaskin. Av hans bröder är en klärvoajant, en är en ö, tre andra lever inuti varandra som ryska dockor och den siste brodern är en död man.

En egenhet som bröderna har gemensamt är att de byter namn från sida till sida eller ännu oftare. De är namngivna i alfabetisk ordning, så den äldste brodern heter alltid något på A, den klärvoajante något på B, och så vidare till de tre yngsta som kan heta Edward-Fred-Greg eller Eric-Frank-George när de är nästlade i varandra. Det är lätt att hålla reda på vem det handlar om eftersom initialen alltid är densamma, och ibland tänker jag inte på det, men oftast lägger jag märke till namnbytet, irriteras litet och hejdas för en millisekund i berättelsen. De växlande namnen känns som en gimmick, något som författaren Cory Doctorow gör för att visa oss ett trick.

På samma sätt misstänker jag att det är för att driva en tes som Doctorow låter flera kapitel handla om hur Andy och hans nyfunne vän Kurt samlar användbart elektronikskrot ur containrar och sätter upp dem i ett nätmönster i centrala Toronto, för att ge alla fri tillgång till Internet. Boken är från år 2005, men är det inte irriterande naivt av dem två att tro att folket, med fri tillgång till världens samlade information, skall utvidga och fördjupa demokratin och skapa ny teknik tillsammans? Visst har det funnits en nybyggaranda på nätet, men redan för åtta år sedan fanns LOLcats och nättroll, det enklaste och det sämsta, det som alltid lockar de största massorna till sist. Även utan denna cyniska inställning är de många partierna om knåpandet och förhandlandet om att få sätta upp WiFi-portarna jättetråkiga.

En annan sak som skaver vid läsningen är den absoluta ondskan som finns i några av personerna kring Abel. Till att börja med är hans bror Davy så intensivt elak att det känns osannolikt. Under hela pojkarnas uppväxt förstör och skadar han med större och större illvilja, så att syskonen till slut gemensamt dödar honom. Och inte ens det får slut på hans hämndlystna attacker. Även Krishna, en granne till Alan, bär på ett hat som glöder allt intensivare. Men varför? Jag förväntar mig inte ett svar som lägger allt till rätta, men åtminstone någon bättre förklaring till vad som driver dem.

Nu har jag bara listat vad i boken som har stört mig. Ändå tyckte jag inte att den var dålig! Den var skriven med ett lättflytande språk och var underhållande. Jag tänker läsa fler böcker av Cory Doctorow för att bekanta mig med hans författarskap.

Fler böcker av Cory Doctorow:
Little Brother

Robocop 2014

Ända sedan ryktet om en nyinspelning av Robocop spreds för några år sedan har hatet glött hos hängivna fans av originalfilmen. När bilder från filmen spreds dömdes dräkten ut som fel, och nu när filmen har haft premiär flödar fortfarande kritik, både från dem som har sett filmen och dem som vägrar att göra det. Själv gillade jag att filmen från 1987 handlade om spjutspetsteknik och transhumanism, men förutom några riktigt coola scener tänkte jag att en modern version skulle kunna tillföra en del.

År 2014 har vi hunnit utveckla såväl effekter på film som tankarna kring maskin-människasamverkan, och det utnyttjar den nya filmen väl. Joel Kinnaman spelar polisen som blir inbyggd i det imponerande Robocop-skalet. I tidiga scener med familjen visar han upp mänsklighetens bästa sidor - han är en omtänksam make och far - men också hur minnena från dagens blodiga skottlossningar får hans känslor att kollapsa halvvägs. Redan där hinner man fundera över hur mycket ens mänskliga egenskaper påverkas av krav utifrån.

Så gott som alla roller kring Alex Murphy/Robocop spelas av kända och duktiga skådespelare: Michael K. Williams, Michael Keaton, Gary Oldman, Jennifer Ehle, Marianne Jean-Baptiste, och inte minst Samuel L. Jackson som en hetsig talkshowhost. I sin Novak Report driver han på för att göra det tillåtet att patrullera USA:s gator med robot-poliser, det som lyckats så väl i Teheran. För mig som inte är van vid självsäkra personer som pratar snabbt och förenklar svåra frågor lockar hans inslag till ett skratt som fastnar i halsen - "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel", som Bertrand Russel sade.

Lika kittlande är scenerna när en upptrimmad Robocop på millisekunder sorterar informationen som lagrats i hans hjärna och tjuter iväg på sin strömlinjeformade motorcykel till platser där någon misstänkts hantlangare dykt upp på övervakningskamera. Aldrig ett ögonblicks tvekan, fastän det som amerikanska folket ville ha på sina gator var starka robotar med en människas förmåga till avvägningar och förståelse. Men känslor är bara hämmande och slöar ned reaktionsförmågan, så de justerades bort.

Vi får se många välgjorda scener där Alex måste vänja sig vid sin nya kropp, fysiologiskt och mentalt, följt av hisnande actionscener där människo-maskinhybriden överlägset mejar ned såväl robotar som människor som går emot honom. Men däremellan får vi se hur diskussioner och manipulationer sker utanför hans synfält: politiker, polischefer och företagsledare som vill att robot-polisen skall hjälpa just deras mål. I regissören José Padilhas värld finns de kriminella mitt ibland oss inte bara i folksamlingar, utan även i poliskåren. Några av de grövsta brottslingarna kan möjligtvis lyckas med att styra bort Alex från att verkligen komma till roten av problemet.

Jag är mycket förtjust i läckra actionscener, och får mitt lystmäte i filmen. RoboCop går med tunga steg svirr-DUNS - svirr-DUNS och tar svängar i räta vinklar. Trots några logiska glipor är jag också nöjd med hur man hanterar frågan om hur mycket kontroll människan har när maskiner och system filtrerar vad som kommer in och går ut. Jämför inte med den gamla filmen, utan gå och se årets Robocop som en ny, självständig film.

Stenhammar Quartet i Konserthuset 2014

Den välspelande Stenhammarkvartetten återkommer till Konserthuset så gott som varje år, och det är jag tacksam för. Årets konsert bjöd på fyra, nej fem verk i skiftande stil men alla av hög kvalitet, vilket beror på de engagerade och samstämda musikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Man inledde med Kvartett i G-dur TWV 43:G5 av Georg Philipp Telemann, ett stycke som sjöng av energi och leklust så att det nästan bröt sig ur barockformen i sina sista satser. Därefter följde något ytterst modernt: Four Pieces som Sven-David Sandström skrivit just för Stenhammarkvartetten häromåret. Partier av konventionellt sköna klanger bröts upp av mer krävande partier, så att jag som lyssnare verkligen uppskattade de harmoniska delarna ännu mer. Pizzicatostycket i mitten, där de fyra instrumenten plockade en ton var, kändes helt genialiskt, och varje gång det upprepades (sammanlagt tre gånger) var en önskning som fullbordades.

Ett av mina favoritverk följde sedan: Stråkkvartett i F-dur av Maurice Ravel. Programbladet berättar att kvartetten orsakade kritik från den likaså begåvade Gabriel Fauré med flera, vilket är svårt att förstå så här 111 år senare när stycket är känt och älskat av många. Dåtidens anklagelser om att vara dåligt balanserat kompenseras mycket väl i lyssnarens öron av att varje sats är melodisk, tät och rik på sina egna sätt, och de inledande tonerna ekar hastigt i den sista satsen, omformade till en mer dansant version.

Pavel Haas

Mer kontrovers: programmets sista stycke Stråkkvartett nr 2 "Från Apbergen" lät en slagverkare delta i sista satsen, vilket väckte så mycket kritik vid uruppförandet att kompositören Pavel Haas strök den stämman. Men många senare framföranden har släppt in slagverkaren igen, och jag är mycket glad att Stenhammarkvartetten bjöd in Kungliga Filharmonikernas Daniel Kåse till det ändamålet. En fläkt av Rhapsody In Blue följde med de inledande trumslagen, men musiken utvecklades snart till sin egen blandning av jazz och tjeckisk folkmusik.

Ännu mer jazz blev det i extranumret, då Daniel Kåse slank in bakom draperiet och sköt fram en vibrafon. Ett fräckt, jazzigt stycke av Max Lett för vibrafon och marimba hade skrivits om så att marimbastämman spelades av Stenhammarkvartetten. Även för någon som älskar jazz kan det kännas konstigt att avsluta en klassisk konsert med sådan musik, men jag tyckte att det var en fantastisk idé som lät toppen. Jag säger det så ofta jag kan: Mer vibbra åt folket!

1913 - Århundradets sommar av Florian Illies

När recensioner och lovord om den här boken dök upp i tidningar och på bloggar förra året lockade den mig något enormt. Proust, Kafka, Musil, Stravinskij, Chanel, Duchamp, Kokoschka - tänk att få känna sig samtida med dem! När jag nu äntligen har läst boken var den inte riktigt som jag väntade mig, men intressant och inspirerande ändå.

Till att börja med utgår Florian Illies från den tyska kultursfären - logiskt, eftersom det är den han lever i idag. Vissa personer han lyfter fram är därför mindre kända för oss här uppe i Norden, men det gör egentligen inget, för man borde alltid vara beredd att öka sin bildning genom att lära sig mer om Centraleuropa och dess tänkare.

Det jag inte var beredd på var att Illies utbroderade faktasamling skulle fokusera på viktiga händelser i viktiga personers levnadsbana. Det han ger är alltså ögonblicksbilder av deras liv - Franz Kafkas, Alma Mahlers, Thomas Manns, Karl Kraus - när jag hade önskat mig att få en känsla av hur mitt liv skulle kunnat vara om jag levat då och upplevt konserterna, utställningarna och idéströmningarna. Men visst får man tillräckligt många ledtrådar för att kunna föreställa sig det någorlunda ändå.

1913 var året då Carl Jung presenterade idéer som skilde sig från Sigmund Freuds. Men psykoanalysen hade länge varit på modet, många influerades till att undersöka sin sexualitet, flera manliga författare filosoferade över kvinnan och hennes roll, och konstnärer som Klimt, Kokoschka och Duchamp fann nya sätt att måla nakna kvinnokroppar.

Gustav Klimt: Die Jungfrau (1912-13)

Oskar Kokoschka: Die Windsbraut (1913)

Marcel Duchamp: Nude Descending A Staircase (1912)

Pablo Picasso var redan etablerad, men vid en utställning av hans verk i Berlin skrev många recensenter att de var trötta på hans stil, att han inte var stark eller självständig, och önskade att intresset för honom kunde lägga sig.

Baletten Våroffer, med musik av Igor Stravinskij och en mycket modern koreografi, orsakade uppror vid uruppförandet i Paris i maj 1913. Under seklet som gått har mycket möda lagts på att försöka återskapa koreografin, och verket erkänns nu som en banbrytande klassiker. Desto mer förtjust i musiken och kompositören redan vid premiären blev däremot Coco Chanel,som just öppnat en butik där hon sålde kläder av enklare material och snitt än vad som varit vanligt, men inte desto mindre chica.


Två viktiga verk, som fångar tidsandan noggrant och intelligent och dessutom hör till mina litterära favoriter, tog sin början detta år. Det första verket av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt publicerades då, och Robert Musil låter sin Mannen utan egenskaper (som egentligen kom ut senare) börja en augustidag, med beskrivning av vädret som faktiskt är helt osannolik om man går tillbaka och studerar de verkliga väderförhållandena. Det året publicerades även Thomas Manns Döden i Venedig, medan Rainer Maria Rilke rörde sig i högre sfärer med sina mystiskt sköna Duino-elegier.

Något annat viktigt som tog sin början var Charlie Chaplins karriär, då han skrev kontrakt för sin första film Making A Living.


Florian Illies skrev denna bok efter en missräkning med en samtidsförhärligande bok om lyckoåret 2000, då man inte kunde tänka sig katastroferna och depressionerna som skulle inledas redan nästa år. För att jämföra gick han tillbaka till 1913 och undersökte hur stämningen varit året innan första världskriget bröt ut. Så hur kände då människor inför omvärlden och möjliga konflikter?

I Leipzig invigdes, efter åratal av byggande och tonvis med sten, Völkerschlachtdenkmal till minne av slaget vid Leipzig hundra år tidigare.Vid galamiddagen efteråt skålade gästerna för det fasta förbundet mellan Preussen och Österrike-Ungern. Men en rörelse av ungdomar, renlevnadsmänniskor, protesterade mot ceremonin, då de vände sig till naturen och från modernitet och teknik (och, kan man gissa, stora monument och tunga traditioner).

Florian Illies bok går igenom viktiga händelser ur offentligheten och privatlivet för vissa utvalda personer månad för månad under hela året. Längre texter är uppbrutna av korta anekdoter, vilket gör boken lättläst. Det är en bra idé att zooma in några människor och låta dem återkomma under flera månader - till exempel klappar mitt hjärta för den stackars plågade Kafka vars varje försök till kärleksbrev eller frieri lät som varningar. Det är bra att ha fått den här sortens överblick av ganska skilda händelser från ett viktigt och spännande år, och om den varit mer djupgående skulle den säkert inte varit lika lätt att uppskatta.

Völkerschlachtdenkmal, Leipzig

Martin Erik Andersen på Galleri Riis 2014

Redan genom fönstret känner jag igen Martin Erik Andersens sirliga konstruktioner med växter och lustigt lågt placerade bonader. Förra gången jag såg dem irriterades jag av hur bräckliga de var, oanvändbara och onödiga under alla omständigheter jag föreställde mig. Men den här gången blir jag litet mer intresserad. Delvis beror det på att Andersen har hållit fast vid sin metod, delvis för att verken fått litet mer stabilitet.

Pedantiska uppställningar av ljusgeneratorer och sladdhärvor på golvet gör verken lika opraktiska som i förra utställningen. Men nu kompletteras de av en vacker och gedigen golvläggning i det första rummet. Flera av de lågt hängande bonaderna är vända inåt väggen, och jag undrar om de vänder sig till en annan publik än oss i de vanliga tre dimensionerna. Sammantaget ger utställningen en känsla av en egen värld och annorlunda invånare, och det är ganska fantasieggande.

Länk till Galleri Riis sida om uställningen

 

Filharmoniker i närbild i februari

En rolig aspekt med kammarmusikserien Filharmoniker i närbild är att det kan bjudas på konserter med mycket udda konstellationer: Fyra tromboner och en tuba! Alla cellister på en rad! Men även när musiken framförs av mer konventionellt sammansatta ensembler är det hörvärt. Fem kunniga musiker ur Kungliga Filharmonikerna framförde ett vackert program en söndageftermiddag i februari.

1960 skrev Lars Johan Werle verket Pentagram, en debut som redan visar ett säkert och intressant språk som tonsättare. Men det språket förstod jag mig tyvärr inte på! Just som jag skulle påbörja en kraftansträngning för att fatta, tog musiken slut. Men jag lyssnar gärna på det igen, för det var intressant. Stycket kräver en säkerhet och exakthet som kvartetten på scenen sannerligen hade.

Däremot talade Stråkkvartett i d-moll "Voces intimae" av Jean Sibelius direkt till hjärtat. Förstafiolen och cellon började en stillsam berättelse som lät som en folksaga full av nedkokad livsvisdom. Ton för ton föll de övriga instrumenten in och fyllde på till en berättelse om vemod och skönhet.

Sista verket var Pianokvintett i f-moll av den intressante kompositören César Franck. Andra satsen, Lento, är drömsk och mycket vacker, och den drömska stämningen följer med in i några partier i den avslutande satsen, Allegro non troppo. Här spelade gruppen med den virtuositet och känslosamhet som jag faktiskt saknade i Sibelius-verket, så det blev en fin avslutning på eftermiddagen.

Konserten spelades in och kommer att finnas tillgänglig på KonserthusetPlay framöver!

The Secret History av Donna Tartt

Som tonåring och ofta även efteråt försöker man finna sig själv och sin roll i världen. Att flytta bort från sin hemstad ger en chansen att börja vara någon helt annan, och att hitta nytt umgänge och fördjupa sig i studier är medel för att grundlägga och fördjupa sin nya personlighet. Detta händer Richard Papin i The Secret History, och eftersom jag själv har gjort något liknande har jag lätt att relatera till vad han berättar om att komma till Hampden College i Vermont och i en liten, exklusiv grupp få studera klassisk grekiska för en karismatisk lektor.

Det vill säga, karisman och studiernas lockelse framgår inte så tydligt i boken, vilket jag tycker är synd. Texten berättar om de sex studenternas hängivenhet till det rätt så obskyra ämnet, och de meddelar sig småhemligt med varandra via grekiskan som ingen annan förstår, men boken lyckas inte förmedla känslan av själva ämnets lockelse efter att Richard till sist inneslutits i gruppen. Jag får själv fylla i med mina minnen av kärleken till matematiken och fysiken som öppnade sig som helt nya världar för mig, och jämföra med de mycket mer välkomnande grupper som hjälpte till att öka min känsla av att jag valt rätt väg.

Man skulle också kunna skylla det faktum att de fem andra studenterna; Henry, Francis, Bunny, Charles och Camilla, definieras av sina handlingar och uttalanden och inte får någon djupare personlighet under bokens sexhundra sidor, på det att de alla är unga och i viss mån poserar och ställer upp fasader medan de försöker hitta sina verkliga personligheter. Men vid ett möte med Bunnys familj mot slutet av boken känns det tydligt att trovärdiga personligheter inte är Tartts starka sida.

Det är förvisso personernas handlingar som driver gruppen till att stötas sönder, låta fasaderna rämna och visa upp oanade hemligheter hos personerna, och det är också spänningen av händelserna som driver allt framåt och håller intresset uppe. Redan på de första sidorna får vi veta att gruppen är ansvarig för Bunnys död. Under första halvan av boken radas fler och fler av Bunnys tillkortakommanden och rena oförskämdheter upp (litet för tydligt, faktiskt). Så inte borde väl dessa kalkylerande och förment världsvana stoiker med ett ständigt glas alkohol i handen känna annat än lättnad när klumpedunsen Bunny plockas bort ur gruppen? Men nej, så enkelt var det ju inte alls.

Lika gärna som jag vill höra till en grupp som transformerar funktioner på Riemannsfären eller en som spelar och lyssnar på modern jazz, lika litet vill jag höra till en hyllningskör som dyrkar en bästsäljande kultförfattare likt Donna Tartt. Men jag har gjort allt jag kan för att inte låta mina egna fördomar grumla läsningen av The Secret History, och istället försjunka i historien. Visst är den spännande och läsvärd, men med de invändningar som jag nämnt ovan så är den inte mer välskriven än många andra böcker.

Fler böcker av Donna Tartt:
The Little Friend
The Goldfinch

The Secret Life of Walter Mitty

Fler än jag måste minnas filmversionen med Danny Kaye. Som liten dagdrömmare själv med hjältefantasier älskade jag filmen när jag såg den som barn, och den lever i mitt minne. När jag nu läser på om den filmen blir jag överraskad av att den gjordes redan 1947, att den bygger på en novell av James Thurber och att Walter Mitty tycks ha varit ännu mer hunsad än jag mindes det.

I vissa kretsar är det "inne" att vara trött på Ben Stiller och hans filmer, men jag hör inte till dem. Jag var heller inte automatiskt avog när jag hörde att en nyinspelning av min gamla favorit, så jag gick till bion med öppet sinne. Handlingen och tonen i den nya filmen skiljer sig en hel del från den gamla (och från originalnovellen), men är bra på sitt eget sätt.

Vår tids Walter Mitty (Stiller) hanterar arkivet av negativ på tidningen LIFE. På så sätt har han sett fantastiska bilder från hela världen, men han har aldrig rest ut i den själv. När han drömmer sig bort i något nytt äventyr stannar han upp och blir onåbar för en stund, vilket väcker retlustan hos hans kollegor, inte minst hos managementkonsulten Ted (Adam Scott). Han är inkallad för att lägga ned hela tidningen och, litet osannolikt, lotsa den till sitt sista nummer, med oinskränkt makt och helt utan input från de tidigare cheferna.

Under största delen av filmen är jag mer förvirrad än Walter Mitty, och är inte alls säker på vad som är verklighet och vad som är hans fantasi. I hans äventyr händer det saker som skulle kunna vara meddelanden från den vardagliga världen, och det får mig att tänka på TV-serien Life on Mars (speciellt när David Bowies Space Oddity får en stor plats i handlingen).

Vissa scener imponerar med sköna vyer, andra har en stillsam varm humor, åter andra får en att skratta högt. Jag kan aldrig helt slappna av eftersom jag hela tiden har i bakhuvudet att hundratals människor skall sägas upp och en legendarisk tidning skall läggas ned helt brutalt. Man skulle kunna säga att Stiller inte har bestämt sig för hurdan filmen skall vara, men när jag tänker efter tycker jag att det är bra att den inte lägger sig bekvämt i ett fack. Förutom den hotande uppsägningen och ett viktigt foto på villovägar krånglas inte handlingen till i onödan. Cheryl (Kristen Wiig), kollega och föremål för Walters hemliga kärlek, är vänlig och hjälpsam, och moderns (Shirley MacLaine) misslyckade flytt till ett äldreboende drar inte uppmärksamheten från Walters resa. Ben Stiller tycks ha velat göra en underhållande film som sänder några ljusglimtar utan att lova fyrverkerier, och det tycker jag är fint.

Charlie Roberts på Galleri Magnus Karlsson

Charlie Roberts utställning Hex visar tavlor och skulpturer i mättade färger som avbildar stiliserade människoansikten och föremål. Motiven är ibland inpassade i varandra så att de ser ut som pusselbitar. Konturerna är inte markerade men utgör tydliga avgränsningar mellan färgfälten.

Jag är inte förtjust i den här sortens naivistiska kompositioner. Informationsbladet säger att Roberts använder sig av fenomen ur popkulturen och konsthistorien, men det har jag svårt att upptäcka. Jag försöker se bilderna som att konstnären har reducerat motiven till sin essens, men de är (sinsemellan) inte tillräckligt originella för att verka bära på någon djupare mening.

För mig berättar verken inte någon historia, de väcker inte min nyfikenhet, de kittlar inte min fantasi. De blir bara något slags dekoration, men eftersom jag varken tycker att de är vackra, intressanta eller väl utförda är de inte någon dekoration jag vill ha i blickfånget.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Hex