lördag 14 december 2013

The Hobbit: The Desolation of Smaug

Med några snabba återblickar vandrar vi tillbaka in i det äventyrliga uppdraget med Bilbo och dvärgarna, ledda av sin kung Thorin. Gandalf är först med på resan för att ge dem sitt stöd, men lämnar dem för att undersöka händelser med en mörkare innebörd, händelser som kommer att ligga till grund för vad som händer i den kronologiskt senare Sagan om Ringen.


Detta är något av alla de scener som är tillagda eller utbroderade för att den ganska tunna boken skall kunna bli tre filmer. Är det fel gjort av Peter Jackson? Inte nödvändigtvis. Även engagerade Tolkien-lärjungar hänger sig åt att skriva fan fiction med sina favoritkaraktärer i miljön de älskar. En mig närstående Tolkien-fantast med Bilbo-handlingen i kärt minne tyckte till och med att filmen blev spännande för att han inte visste vad som skulle hända härnäst.


Orcherna som jagar gruppen är kraftfulla och skräckinjagande, och den otäcke Azog som leder dem har tillräckligt mycket tid i bild för att få personlighet (så mycket det nu går). Det gör att man ser orchernas motiv för att jaga vår lilla grupp av småfolk, och att de inte bara framstår störningsmoment.


På samma sätt får alverna och deras samhälle mer egenartat och intressant när de nu inte bara är vänliga, sofistikerade hjälpare. Kung Thranduil roas inte alls av dvärgarna som korsar hans marker och sätter nästan stopp för deras uppdrag. De isblå linserna låter såväl honom som vår tidigare (senare) vän Legolas framstå som kalla och avvisande, med en egen agenda för sitt egna rike.


Men dvärgarna och Bilbo lyckas förstås fly från alverna, och den roliga scenen med tunnor som dunsar fram längs en vild fors har utökats till en jaktscen med anfallande orcher. Några alver börjar dock försvara sällskapet, och de får chans att visa sin övermänskliga snabbhet och stridskunskap. Legolas far fram som en optimerad first-person-shooter i en grundligt inlärd spelsekvens, och det är kanske litet väl enkelt men går att njuta av ändå. Det är bara litet retligt att de grovhuggna orcherna tycks dö av ett skrubbsår eller en knuff. Var de inte tuffare än så?!

High Framerate-tekniken gör fortfarande att scenerna ser litet underliga ut. Speciellt är det ljuset som visserligen oftast blir vackert, men svårövertygande. Men precis som med första Hobbit-filmen har man som tittare anpassat sig efter någon halvtimme. När det är dags för två riktigt spännande parallella scener är man van vid både filmduken och Midgårds värld, och kan engagera sig i Bilbos respektive Gandalfs dilemman.


Bilbo och dvärgarna har äntligen lyckats nå salarna där dvärgarna tidigare härskade. Men nu gäller det att hitta den speciella Arkenstenen som skall leda dem vidare i kampen. Bilbo sänds in för att leta efter den bland de samlade skatterna - och vilken sagoskatt! Guldmynt i drivor täcker golvet i en enorm sal där Bilbo börjar klättra omkring. Så händer det som inte fick hända - han väcker draken som sover nöjt under allt guld. Och vilken enorm drake! Han är stor, tung, intelligent och skrämmande. Hur skall de små dvärgarna och Bilbo kunna överlista honom? Det blir spännande jakter genom de övergivna salarna och gruvgångarna, i former som inte Tolken skrivit själv, men som utnyttjar filmmediet maximalt - precis som hela filmen om hobbiten Bilbo och Smaugs ödemark. Jag tycker om att Peter Jackson valt att stanna extra länge i Midgård, och ser fram emot nästa film. Kanske kommer det till och med någon mer film efter den sista delen om Bilbo?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar