Jag älskar stadslivet, höghus och att arbeta på kontor. I utställningen 5-9 på Galleri Magnus Karlsson tar sig Ulf Lundin an ett spännande ämne: vad som händer rummen i den stora kontorsskrapan utanför arbetstimmarna. Som TV-bilder ur parallella liv strålar de upplysta rummen genom de stora fasadfönstren i natten.
Ett av Lundins verk är en sammanklippt film där kameran panorerar över kontorshuset. Efter den vanliga arbetstiden finns det människor som stannar kvar. De flesta på bilderna tycks jobba övertid, ensamma eller i grupp. En ensam man i ett rum verkar öva inför en presentation. Några kvinnor samlade kring en dator kramar varandra och bryter upp. En städerska plockar i ett i övrigt tomt rum. Stolar står prydligt eller slarvigt vid skrivbord.
Problemet är att de här parallella liven inte är så spännande. Många som ser dem kan säkert känna igen sig från något tillfälle man har jobbat sent. Antingen var det odramatiskt, eller så var det stress i sista minuten för att mycket stod på spel. Och sedan gick livet vidare. Människorna i Lundins film gör inget som ser ut att vara livsavgörande, och avståndet mellan kameran och händelserna gör dem ännu mer anonyma.
Litet mer intressanta är fotona gjorda med sådan teknik att man ser olika bilder beroende på vinkeln mot tavlan. Flyttar man huvudet i sidled dyker en människa upp i den tomma kontorsstolen.
Jag tycker om konstnärer som utforskar kontorsmiljöer och andra mindre uppmärksammade delar av det som är vardag för många, exempelvis Lars Tunbjörk. Jag begär inte att man skall försköna eller överdramatisera, bara skildra det som en del av verkligheten, men med litet mer skärpa än i denna utställning. Verken fläckas dessutom av den otroligt mjältsjuka utställningstexten av Roland Paulsen, som vacklar mellan pubertal civilisationskritik och missriktad medömkan för de stackars kontorsarbetarna.
Det är synd att Ulf Lundins nya utställning inte säger så mycket, eftersom hans utställning från år 2010 var så väldigt spännande att jag fortfarande tänker på den och berättar om den för vänner.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om 5-9
Ett av Lundins verk är en sammanklippt film där kameran panorerar över kontorshuset. Efter den vanliga arbetstiden finns det människor som stannar kvar. De flesta på bilderna tycks jobba övertid, ensamma eller i grupp. En ensam man i ett rum verkar öva inför en presentation. Några kvinnor samlade kring en dator kramar varandra och bryter upp. En städerska plockar i ett i övrigt tomt rum. Stolar står prydligt eller slarvigt vid skrivbord.
Problemet är att de här parallella liven inte är så spännande. Många som ser dem kan säkert känna igen sig från något tillfälle man har jobbat sent. Antingen var det odramatiskt, eller så var det stress i sista minuten för att mycket stod på spel. Och sedan gick livet vidare. Människorna i Lundins film gör inget som ser ut att vara livsavgörande, och avståndet mellan kameran och händelserna gör dem ännu mer anonyma.
Litet mer intressanta är fotona gjorda med sådan teknik att man ser olika bilder beroende på vinkeln mot tavlan. Flyttar man huvudet i sidled dyker en människa upp i den tomma kontorsstolen.
Jag tycker om konstnärer som utforskar kontorsmiljöer och andra mindre uppmärksammade delar av det som är vardag för många, exempelvis Lars Tunbjörk. Jag begär inte att man skall försköna eller överdramatisera, bara skildra det som en del av verkligheten, men med litet mer skärpa än i denna utställning. Verken fläckas dessutom av den otroligt mjältsjuka utställningstexten av Roland Paulsen, som vacklar mellan pubertal civilisationskritik och missriktad medömkan för de stackars kontorsarbetarna.
Det är synd att Ulf Lundins nya utställning inte säger så mycket, eftersom hans utställning från år 2010 var så väldigt spännande att jag fortfarande tänker på den och berättar om den för vänner.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om 5-9
"mjältsjuka utställningstexten" - :)
SvaraRaderaTunbjörks bok har jag bläddrat i, några bilder har etsat sig fast.. Synd Lundin-utställningen inte nådde ända fram.
Bra analys. Jag satt en lång stund och såg videon, ganska fascinerande hur han fått ihop den. Men sen hände det ju faktiskt inte så mycket.
SvaraRadera