Inredningen på scenen - öppna ytor och ett möblemang i diskreta, ljusa färger - indikerar ett välbeställt hem i ett varmt klimat. Men även välbeställda familjer kan ha sina problem. Till föräldrarna Polly och Lyman Wyeth (Marie Göranzon och Hans Klinga) kommer sonen Trip (Reuben Sallamander) och Brooke (Ingela Olsson) för ett nedtonat julfirande.
Från första stegen in i barndomshemmet är Brooke avog och upprorisk. Hon är kritisk mot sina föräldrars bekväma livsstil och deras politiska åsikter, men hennes anklagelser låter hela tiden mer som ett tonårsuppror, ett automatiskt avståndstagande, än som något sprunget ur genuin övertygelse. Visst är matriarken Polly irriterande i sina tillbakalutade avsnoppningar (och Marie Göranzon ger henne ett underbart bett i replikerna), men det skulle också kunna vara ett stelnat försvar mot egna sorger. Fadern Lyman med sina stora gester efter ett liv som skådespelare och politiker visar också upp en skörhet när han är ensam med sin dotter.
Vid sidan av rör sig Trip, mannen med några cyniska TV-serier och en glassig livsstil under bältet. Men i hans ständiga plockande och ordnande med saker familjemedlemmarna lämnat efter sig anar man en vilja att släta över och undvika stora känsloutbrott.
Brooke är den som till synes har gett sitt blod för litteraturen. Hennes första roman var bra, men sedan föll hon ned i en djup depression. Nu vänder hon sig mot sin familj, inte bara för gräl och anklagelser, utan som material till en självbiografisk roman. Familjen har en tung hemlighet som hon vill dra fram i ljuset.
En av de första tankarna som slog mig när pjäsen började var: "Varför skall jag intressera mig för de här människorna?" Den återkommer tiodubbelt när Brooke förklarar varför hon vill vända ut och in på sin familjs historia: hon vill inte skriva om oväsentligheter utan om något viktigt. Men det hela tycks främst vara viktigt för henne. Hur viktigt är det för oss, läsarna, att få ytterligare en halvsmutsig byk presenterad för oss? Jag, som skyr självbiografier som pesten, skulle inte tacka henne.
Det bästa med pjäsen är att den faktiskt ger nyanser åt de till synes stereotypa rollfigurerna, och vänder Brookes upplevelser några varv till. Men även om jag inte kan peka ut några scener som onödiga, så kändes pjäsen ändå litet för långdragen och ointressant. Författaren har även skrivit de inledande avsnitten av TV-serien Brothers and Sisters, som fick mig att känna likadant trots en ypperlig skådespelarensemble. Visserligen önskar jag inte alltid blod och tårar på scenen, och det är bra att det finns pjäser som rör sig med mindre medel, men jag önskar att Other Desert Cities hade bränt till litet mer.
Länk till Dramatens sida om Other Desert Cities
Från första stegen in i barndomshemmet är Brooke avog och upprorisk. Hon är kritisk mot sina föräldrars bekväma livsstil och deras politiska åsikter, men hennes anklagelser låter hela tiden mer som ett tonårsuppror, ett automatiskt avståndstagande, än som något sprunget ur genuin övertygelse. Visst är matriarken Polly irriterande i sina tillbakalutade avsnoppningar (och Marie Göranzon ger henne ett underbart bett i replikerna), men det skulle också kunna vara ett stelnat försvar mot egna sorger. Fadern Lyman med sina stora gester efter ett liv som skådespelare och politiker visar också upp en skörhet när han är ensam med sin dotter.
Vid sidan av rör sig Trip, mannen med några cyniska TV-serier och en glassig livsstil under bältet. Men i hans ständiga plockande och ordnande med saker familjemedlemmarna lämnat efter sig anar man en vilja att släta över och undvika stora känsloutbrott.
Brooke är den som till synes har gett sitt blod för litteraturen. Hennes första roman var bra, men sedan föll hon ned i en djup depression. Nu vänder hon sig mot sin familj, inte bara för gräl och anklagelser, utan som material till en självbiografisk roman. Familjen har en tung hemlighet som hon vill dra fram i ljuset.
En av de första tankarna som slog mig när pjäsen började var: "Varför skall jag intressera mig för de här människorna?" Den återkommer tiodubbelt när Brooke förklarar varför hon vill vända ut och in på sin familjs historia: hon vill inte skriva om oväsentligheter utan om något viktigt. Men det hela tycks främst vara viktigt för henne. Hur viktigt är det för oss, läsarna, att få ytterligare en halvsmutsig byk presenterad för oss? Jag, som skyr självbiografier som pesten, skulle inte tacka henne.
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Länk till Dramatens sida om Other Desert Cities
Det är ganska länge sedan jag såg denna pjäs och jag behövde tid att smälta den. För mig var den så pass tung att den krävde tid för eftertanke. Det gillar ju jag, så för mig var det en pjäs som berörde.
SvaraRaderaBerätta gärna mer, om du vill, nu när du har smält den! Var det någon du identifierade dig med? Det är intressant att höra andras synpunkter!
SvaraRadera