Monica Z

Alla har väl sett affischerna från filmen om Monica Zetterlund, den porträttlika skådespelerskan och sångerskan Edda Magnasson, varvat med ungdomsfoton av det lika undersköna originalet. Gemene man lär också ha hört Zetterlunds gudomliga röst förgylla såväl jazzstandards som underhållande visor av Povel Ramel och Hasseåtage. Filmen Monica Z låter oss leva med under ett komprimerat år, och känna såväl framgången som turbulensen som ligger bakom de pärlor vi numera kanske bara hör i radion då och då.

Låt mig först säga att jag är både glad och besviken över att höra att fadersporträttet i filmen är överdrivet negativt. Glad, därför att det vore sorgligt om Monica hade haft även en avog far att kämpa mot under karriären, och besviken därför att det sår misstankar om resten av handlingen om nu en så stor del är skarvad. Om man nu ville skapa en symbol för missunnsamhet och skadeglädje var det ett grovt grepp att placera det hos en så viktig person som pappan och låta mamman vara så passiv. För visst behövs det, i våra dagar av Idol-tävlingar och oändliga intervjuer och upphaussningar av snubblande stjärnor, en påminnelse om hur tillbakahållande och småaktig stämningen kunde vara för några decennier sedan.

Det som är bra i filmen är naturligtvis musiken! För mig som älskar jazz och har sjungit i storband är det som en uppfylld fantasi att få se uppleva epoken då jazzen ännu inte riktigt blivit ett specialintresse utan väckte intresse och uppskattning i större kretsar. De ljuvliga låtarna, de begåvade musikerna och sångerskans röst får den stora plats de förtjänar i filmen.

 

 Hur går det då att låta en annan sångerska dubblera en av de bästa sångerskor som Sverige haft turen att uppleva, med en röst som alla känner igen? Jo, det går faktiskt riktigt bra! Edda Magnasson låter sin diktion och klang ligga så nära Monica Zetterlunds att man "vet" att det är hon som talar och sjunger. Ändå låter det inte som att Magnasson förställer sig, och på samma gång behåller hon ett mått av sitt personliga uttryck och sin integritet.

Jag vet att en biografisk framställning behöver stuva om och dramatisera för att kunna presentera ett liv i form av en spelfilm. Jag hade dock velat att filmen om Monica Z legat närmare verkligheten. Ändå rekommenderar jag den varmt, för stämningen, musiken, de fantastiska skådespelarna och musikerna, och för hyllningen till Monica Zetterlunds begåvning. Jag önskar att filmen kan inspirera till en revival för det stiliga modet och allra mest för jazzen!