Till sista dagen av festivalen valde jag att koncentrera mig på den sista konserten, trots att jag tycker mycket om Laura Mvulas musik. På utsatt tid för konserten med Prince sköts en kanon med purpurkonfetti av. Men artisten själv dröjde ytterligare en timme, och det var ju en tråkig början.
Till sist stod han där, med en stor svart hatt på sned över håret. En tung, långsam version av Let's Go Crazy inledde, och sedan följde en konsert med mycket rock. "Stockholm! You like your rock'n'roll funky?" var stridsropet. Men trots att basen var uppskruvad så att mina byxben vibrerade, var det sällan särskilt mycket funk i rocken. Så synd! För även om Prince rockade gediget, så är det ju inte det som är hans styrka.
Ibland fick vi glimtar av hans snille, som i smarta låtrader som I'm Your Driver, You're My Screw eller en långsam version av I Could Never Take the Place Of Your Man där man även hör vilken skön röst han har. Men de många och långa gitarrsolona var nästan lika tråkiga som att behöva vänta en extra timme på att konserten skall börja.
Den svältfödda publiken jublade när Prince lekte fram några småstruttiga takter av Diamonds & Pearls vid pianot, liksom vid de första ackorden av Purple Rain. Äntligen! Prince, Prince, du har ju skrivit så många bra låtar, skall vi inte få höra några fler av dem?
Det skulle dröja ytterligare ett tag. Först fick vi ett hejdå, sedan ett långt extranummer av mer stökig rock. Och så äntligen igen, det vi längtat efter! För bandet och den funkige fursten vände åter med en snabb räcka av hits: Nothing Compares 2 U, I Would Die 4 U och Sign O' the Times. Publikhavet kokade när de många som nästan hunnit ut genom grindarna vände tillbaka. Kunde vi inte ha fått de här låtarna och energin långt tidigare? Men till sist blev det i alla fall en två timmar lång konsert, fast jag hade kunnat avvara ungefär en timme av ylande gitarrer.
Till sist stod han där, med en stor svart hatt på sned över håret. En tung, långsam version av Let's Go Crazy inledde, och sedan följde en konsert med mycket rock. "Stockholm! You like your rock'n'roll funky?" var stridsropet. Men trots att basen var uppskruvad så att mina byxben vibrerade, var det sällan särskilt mycket funk i rocken. Så synd! För även om Prince rockade gediget, så är det ju inte det som är hans styrka.
Ibland fick vi glimtar av hans snille, som i smarta låtrader som I'm Your Driver, You're My Screw eller en långsam version av I Could Never Take the Place Of Your Man där man även hör vilken skön röst han har. Men de många och långa gitarrsolona var nästan lika tråkiga som att behöva vänta en extra timme på att konserten skall börja.
Den svältfödda publiken jublade när Prince lekte fram några småstruttiga takter av Diamonds & Pearls vid pianot, liksom vid de första ackorden av Purple Rain. Äntligen! Prince, Prince, du har ju skrivit så många bra låtar, skall vi inte få höra några fler av dem?
Det skulle dröja ytterligare ett tag. Först fick vi ett hejdå, sedan ett långt extranummer av mer stökig rock. Och så äntligen igen, det vi längtat efter! För bandet och den funkige fursten vände åter med en snabb räcka av hits: Nothing Compares 2 U, I Would Die 4 U och Sign O' the Times. Publikhavet kokade när de många som nästan hunnit ut genom grindarna vände tillbaka. Kunde vi inte ha fått de här låtarna och energin långt tidigare? Men till sist blev det i alla fall en två timmar lång konsert, fast jag hade kunnat avvara ungefär en timme av ylande gitarrer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar