Det jag har sett tidigare av Lars Hillersberg har inte imponerat på mig. Satiren är så klumpig och fånig att jag ifrågasätter tankeförmågan hos dem som kan tycka att det är roligt eller klarsynt. Jag har länge tänkt att uppskattningen av Hillersberg hänger på att han var rätt person på rätt ställe under ett okritiskt, kompiskramande sextiotal, liksom alltför många andra.
På Kulturhusets stora retrospektiv får jag se några verk som nyanserar min uppfattning; några korn av samhällskritik som är tillräckligt fokuserad för att vara någorlunda relevant för sin tid. Man kan också se hur hans myllrande stil i tavlorna som föreställer gatubilder av Stockholm inspirerat många av 1980-talets serietecknare - på gott och ont, eftersom den stilen också blir tjatig efter ett tag.
Ännu mer irriterande är kiss- och bajsmotiven som så många förföll till när de skulle avbilda folk de inte gillade. Eftersom jag inte var med på den tiden kan jag bara föreställa mig att det kändes skönt att bryta tabun och vara riktigt barnslig i ett upplevt förmyndarsamhälle, men den hållningen har ändå aldrig tilltalat mig.
Det sägs att man inte skall kräva av en kritiker att hen målar upp ett fungerande alternativ, men jag önskar mer av satir än att den ständigt skall "stå på den lilla människans sida", som Hillersberg själv menade sig göra. Om man slår åt alla håll med överdrifter och banaliseringar öppnar man för en relativism där inget ses som bra och där allt är lika mycket skit. Det leder alltför lätt till en cynisk och självisk världsbild. Jag tror att 68:orna har större skuld i den förment onda individualism som de skyller "nyliberalismen" för än vad de själva vill inse.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
På Kulturhusets stora retrospektiv får jag se några verk som nyanserar min uppfattning; några korn av samhällskritik som är tillräckligt fokuserad för att vara någorlunda relevant för sin tid. Man kan också se hur hans myllrande stil i tavlorna som föreställer gatubilder av Stockholm inspirerat många av 1980-talets serietecknare - på gott och ont, eftersom den stilen också blir tjatig efter ett tag.
Ännu mer irriterande är kiss- och bajsmotiven som så många förföll till när de skulle avbilda folk de inte gillade. Eftersom jag inte var med på den tiden kan jag bara föreställa mig att det kändes skönt att bryta tabun och vara riktigt barnslig i ett upplevt förmyndarsamhälle, men den hållningen har ändå aldrig tilltalat mig.
Det sägs att man inte skall kräva av en kritiker att hen målar upp ett fungerande alternativ, men jag önskar mer av satir än att den ständigt skall "stå på den lilla människans sida", som Hillersberg själv menade sig göra. Om man slår åt alla håll med överdrifter och banaliseringar öppnar man för en relativism där inget ses som bra och där allt är lika mycket skit. Det leder alltför lätt till en cynisk och självisk världsbild. Jag tror att 68:orna har större skuld i den förment onda individualism som de skyller "nyliberalismen" för än vad de själva vill inse.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
Bra analys tycker jag som faktiskt var med på den tiden. Kan inte påminna mig att någon på 60-talet vågade uttrycka en sån berättigad kritik av Hillersberg. Men så var den tiden också extremt vänsterdominerad, något annat fanns liksom inte.
SvaraRaderaMan kan beundra Hillersbergs teknik men personligen har jag alltid avskytt hans fördomsfullhet och självgoda enögdhet.
Säkert är den socialkritiska konsten idag betydligt mer varierad och av högre kvalitet.
Tack för det, Börje! Jag hoppades att få höra någon kommentar från dig med speglingar från när det begav sig. Jag drog mig länge för att lägga tid på den här utställningen, men tänkte till sist att jag ville se samlingen för att få en uppfattning. Några nyanser fick jag ju i mina åsikter.
SvaraRadera