För tjugo år sedan läste jag flera av Hjalmar Bergmans böcker. Jag älskade hans finkänsliga djupdykningar i människans psykologi, och hur hans rundmålning av Wadköping lät oss se samma händelser ur flera vinklar. Markurells var inte min favoritberättelse då, och versionen på Stadsteaterns stora scen gör mig inte heller tillfreds.
Visst ligger historian nära folklustspelet, med den vulgäre uppkomlingen Markurell som man samtidigt tycker om och irriterar sig på, och hur han skakar om Wadköpings finare samhällsskikt. Och kanske är jag överkänslig mot allt som luktar buskis, men jag tycker att scenversionen lutar för mycket åt det hållet, och speciellt då herr och fru Markurell (Philip Zandén och Katarina Ewerlöf). Manéren får ta över för mycket.
Ändå är komedin inte helt genomförd, den dyker bara upp ibland, då till publikens stora glädje. Resultatet blir en pjäs som känns urvattnad. Det hjälper inte heller den sorgliga undertonen som växer sig starkare mot slutet, när den når herr Markurell själv.
Det som ändå är underbart att se är samspelet mellan Hilding Markurell och den älskade, slarvige sonen Johan (Joel Spira). De är som två stora, busiga barn, tvillingsjälar med djup kärlek och förtroende för varandra. Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren står också för stabilitet och nyanser i känslosvallet som Perukmakare Ström respektive Lektor Barfoth.
Jag skulle gärna vilja se fler berättelser av Hjalmar Bergman på scen, eller varför inte på film? Jag hoppas på en ny våg av intresse för att sätta upp hans böcker och pjäser. Tills dess kan man alltid läsa (om) hans välskrivna, läsvärda böcker.
Länk till Stadsteaterns sida om Markurells
Visst ligger historian nära folklustspelet, med den vulgäre uppkomlingen Markurell som man samtidigt tycker om och irriterar sig på, och hur han skakar om Wadköpings finare samhällsskikt. Och kanske är jag överkänslig mot allt som luktar buskis, men jag tycker att scenversionen lutar för mycket åt det hållet, och speciellt då herr och fru Markurell (Philip Zandén och Katarina Ewerlöf). Manéren får ta över för mycket.
Ändå är komedin inte helt genomförd, den dyker bara upp ibland, då till publikens stora glädje. Resultatet blir en pjäs som känns urvattnad. Det hjälper inte heller den sorgliga undertonen som växer sig starkare mot slutet, när den når herr Markurell själv.
Det som ändå är underbart att se är samspelet mellan Hilding Markurell och den älskade, slarvige sonen Johan (Joel Spira). De är som två stora, busiga barn, tvillingsjälar med djup kärlek och förtroende för varandra. Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren står också för stabilitet och nyanser i känslosvallet som Perukmakare Ström respektive Lektor Barfoth.
Jag skulle gärna vilja se fler berättelser av Hjalmar Bergman på scen, eller varför inte på film? Jag hoppas på en ny våg av intresse för att sätta upp hans böcker och pjäser. Tills dess kan man alltid läsa (om) hans välskrivna, läsvärda böcker.
Länk till Stadsteaterns sida om Markurells
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Några av mina studenter här i Zagreb håller på att repetera "Herr Sleeman kommer". Vi vet inte ännu exakt när det blir premiär (och vi har ingen budget), men troligen i början av juni. Tills vidare publicerar jag några studenttexter om pjäsen på Salongen.de
SvaraRaderaSå bra att du för ut Hjalmar Bergman i världen! Tycker studenterna om hans språk? Jag ser fram emot att få läsa mer om er uppsättning hos dig!
SvaraRadera