Hur länge skall vi behöva skriva böcker, pjäser, dikter och sånger om kärlek som blivit till krig? Den där mystiska processen när omtanken och förundran över udda detaljer i den andres personlighet övergår till irritation och hat mot någon som tycks sabba ens varenda dag. Kommer vi aldrig att lära oss av alla sånger och böcker som redan skrivits och berättar om det här?
Personerna på scenen ville ju göra allt annorlunda. Kärleken var stark och förstående, och den skulle inte ta slut. Men inför våra ögon byts de vänliga replikerna ut mot anklagelser, framvästa eller utropade i ilska. Och stolar kastas genom rummen i riktigt otäcka, okontrollerade uppgörelser.
Just de snabba vändningarna från rosendrömmar till bubblande hat (och tillbaka) är den svagaste axeln i pjäsen, men det är också den som pjäsen ofta litar på för effektens skull. Men hur skrumpnade den starka passionen bort så att bara det jobbiga blev kvar? Man förstår att bakom ett vasst svar på en diffus fråga, eller ett gräl som spårar ut till att handla om tre värre saker, ligger många små besvikelser och ouppklarade missförstånd. Men det är mest ytterlägena man får se; lycka eller krig. Där tycker jag att Stadsteaterns uppsättning Blev det inte mer än såhär? för ett år sedan var bättre på att visa hur förtroende och närhet bit för bit smulades sönder.
Men vi kan urskilja några riktigt bra scener i känslosvallet. Ann-Sofie Rases roll får frågan vad hon vill. Hon svarar att hon vill vara en dörr, en vas med en enda vit blomma i, ett bord... en hel räcka av möbler önskar hon sig vara. Varför bara hårda saker, varför inga mjuka? frågar Jörgen Thorssons roll. Men jag förstår henne; mjuka saker tar form av den som sitter på dem eller håller i dem. Nu vill hon vara en rak, smäcker form som ingen kan förändra. En möbel, en inredningsdetalj, för inget är så älskat som våra hem, inget inger så mycket hopp som en ny planlösning eller bara att flytta om sofforna och borden. (Utom när den nya soffan stjäl plats från bokhyllan och utlöser nya gräl.)
En annan underbar scen är när Jörgen Thorsson, alltid med publikkontakt och fysisk inlevelse, berättar om alla drömmar vi skall leva ut tillsammans: ta en månad ledigt, nej ett helt år, resa runt jorden, visa barnen vilda djur, skriva barnböcker på kvällarna, skriva en roman... Nej, så många planer gör en utmattad. Han sänker ambitionerna till en annan nivå och räknar upp helt rimliga, normala saker. Fast redan det är ganska mycket.
Faktum är att alla scener är fascinerande, vare sig de är ömma kärleksminnen eller rasande uppgörelser. Detta speciellt som alla skådespelare är mycket bra; samspelta och närvarande i varje ögonblick. Men utan någon röd tråd blir de bara en kavalkad av hur det kan vara när det är bra och när det är dåligt. Det är först mot slutet som pjäsen börjar visa upp vägen från det bra till det dåliga; små förändringar i attityder, små tveksamheter som växer sig större. Jag förväntar mig inte att teatern skall ge en manual till hur man undviker att glida från kärlek till förakt, men fram till slutet har fallet fått framstå som oundvikligt, och det är synd. Det är när tonläget sänks och nyanserna kommer fram som det blir intressant.
Länk till Stadsteaterns sida om Krig
Min goda vän har också skrivit om föreställningen
Personerna på scenen ville ju göra allt annorlunda. Kärleken var stark och förstående, och den skulle inte ta slut. Men inför våra ögon byts de vänliga replikerna ut mot anklagelser, framvästa eller utropade i ilska. Och stolar kastas genom rummen i riktigt otäcka, okontrollerade uppgörelser.
Just de snabba vändningarna från rosendrömmar till bubblande hat (och tillbaka) är den svagaste axeln i pjäsen, men det är också den som pjäsen ofta litar på för effektens skull. Men hur skrumpnade den starka passionen bort så att bara det jobbiga blev kvar? Man förstår att bakom ett vasst svar på en diffus fråga, eller ett gräl som spårar ut till att handla om tre värre saker, ligger många små besvikelser och ouppklarade missförstånd. Men det är mest ytterlägena man får se; lycka eller krig. Där tycker jag att Stadsteaterns uppsättning Blev det inte mer än såhär? för ett år sedan var bättre på att visa hur förtroende och närhet bit för bit smulades sönder.
Men vi kan urskilja några riktigt bra scener i känslosvallet. Ann-Sofie Rases roll får frågan vad hon vill. Hon svarar att hon vill vara en dörr, en vas med en enda vit blomma i, ett bord... en hel räcka av möbler önskar hon sig vara. Varför bara hårda saker, varför inga mjuka? frågar Jörgen Thorssons roll. Men jag förstår henne; mjuka saker tar form av den som sitter på dem eller håller i dem. Nu vill hon vara en rak, smäcker form som ingen kan förändra. En möbel, en inredningsdetalj, för inget är så älskat som våra hem, inget inger så mycket hopp som en ny planlösning eller bara att flytta om sofforna och borden. (Utom när den nya soffan stjäl plats från bokhyllan och utlöser nya gräl.)
En annan underbar scen är när Jörgen Thorsson, alltid med publikkontakt och fysisk inlevelse, berättar om alla drömmar vi skall leva ut tillsammans: ta en månad ledigt, nej ett helt år, resa runt jorden, visa barnen vilda djur, skriva barnböcker på kvällarna, skriva en roman... Nej, så många planer gör en utmattad. Han sänker ambitionerna till en annan nivå och räknar upp helt rimliga, normala saker. Fast redan det är ganska mycket.
Faktum är att alla scener är fascinerande, vare sig de är ömma kärleksminnen eller rasande uppgörelser. Detta speciellt som alla skådespelare är mycket bra; samspelta och närvarande i varje ögonblick. Men utan någon röd tråd blir de bara en kavalkad av hur det kan vara när det är bra och när det är dåligt. Det är först mot slutet som pjäsen börjar visa upp vägen från det bra till det dåliga; små förändringar i attityder, små tveksamheter som växer sig större. Jag förväntar mig inte att teatern skall ge en manual till hur man undviker att glida från kärlek till förakt, men fram till slutet har fallet fått framstå som oundvikligt, och det är synd. Det är när tonläget sänks och nyanserna kommer fram som det blir intressant.
Länk till Stadsteaterns sida om Krig
Min goda vän har också skrivit om föreställningen
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar