Jag är vinden på Stadsteatern

Jon Fosses bildspråk och replikskiften är inte något jag har lätt för att ta till mig. Därför lyssnar jag extra noga på hans pjäser, och därför kan de ibland stanna hos mig extra länge. Ett sådant exempel är En sommardag som jag såg för över två år sedan, som handlar om döden, att förlora någon, att leva vidare, och havet som lockar eller skrämmer.

Den ena - Sten Ljunggren

   ____________________________________

Just därför känner jag igen dessa teman i Jag är vinden, men i denna pjäsen har de andra innebörder, och jag inser att jag min första snabba tolkning snart känns för simpel. Och det understryks av att Den ena under pjäsens gång säger att han inte tycker om bilder, och därefter underkänner en intressant liknelse han själv berättat några minuter tidigare. Dessutom: ljuden av de andra stör honom, likaså tystnaden när han är ensam och ljudet av honom själv, men tystnaden från det lugna havet ger honom ro. Men det är inte till det stilla havet han till slut går.

Den andra - Etienne Glaser

   ____________________________________

Vi i publiken är ett dussin personer runt ett konferensbord med Den ena vid ena änden och Den andra vid andra änden. Den ena är död, men inte borta, och Den andra kan försöka ställa honom till svars. Den andra frågar vad som var dåligt, vad som var bra, försöker få Den ena att berätta. De är på Den enas båt, och det är han som styr, visar på en vik där de kan lägga till, berättar vad Den andra skall göra för att förtöja dem, och i stillsamma ordalag tycks nöjd med vad han upplever. Och ändå kommer han att lämna det.

Foto: Petra Hellberg

    ____________________________________

Det är inte begripligt. Och det kommer det nog aldrig att kunna bli, hur många frågor Den andra än skulle ställa. När jag har hört dem tala och säga så mycket kan jag acceptera att det aldrig kommer att bli begripligt. Resan tar mindre än en timme men så intensiv är den att den känns mycket längre än så.

Länk till Stadsteaterns sida om Jag är vinden