Kungliga Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo är, förutom begåvad dirigent, en god violinist, och det visar han regelbundet på kammarmusikkonserter med musiker ur orkestern. Programmet för söndagens konsert var dessutom extra mycket i min smak: verk av franska kompositörer från 1900-talets början, i fina konstellationer med stråkar, flöjt och harpa.
Det första stycket var Fantasi A-dur för violin och harpa op. 124 (1907) av Camille Saint-Saëns. Oramo och harpisten Laura Stephenson lät musiken sjunga, lyriskt och lätt men så rikt som om de vore ännu fler på scenen.
Nya personer (Patrik Swedrup fiol, Daniel Holst cello och Stefan Lindgren piano) tog sedan plats på scenen för Gabriel Faurés Pianotrio d-moll op. 120 (1923). Energinivån i verket var hög och instrumenten tycktes samarbeta mot ett gemensamt mål genom alla tre väsensskilda satserna. Pianots pådrivande underarbete och stråkarnas långa, flygande linjer gav en skön känsla av en snabb och jämn rörelse framåt.
Efter paus återkom harpisten liksom Sakari Oramo, nu tillsammans med flöjtisten Andreas Alin. Jacques Iberts Deux Interludes suivi de carillon (1946) är inspirerat av berättelsen om Don Juan, och i den andra och avslutande satsen hördes sensuella spanska tongångar. Men det som rörde mig mest var hur underbart flöjten och fiolen smälte samman, som flytande guld! Omslutna av harpans toner var de det mest sublima under hela konserten.
Till sist fick vi höra Serenad för flöjt, violin, viola, cello och harpa (1925) av Albert Roussel. (Violan trakterades av Mikael Sjögren.) Roussel hade arbetat som sjöman och även sedan han lämnat flottan rest till andra länder. Intrycken från de exotiska kulturerna går att höra i hans serenad, som dessutom låter så modern i sin litet vilda uppbyggnad, där instrumenten tycks turas om att kasta sig in för att ställa till oreda. Det var en intressant och rolig avslutning på en mycket lyssningsvärd konsert!
Det första stycket var Fantasi A-dur för violin och harpa op. 124 (1907) av Camille Saint-Saëns. Oramo och harpisten Laura Stephenson lät musiken sjunga, lyriskt och lätt men så rikt som om de vore ännu fler på scenen.
Nya personer (Patrik Swedrup fiol, Daniel Holst cello och Stefan Lindgren piano) tog sedan plats på scenen för Gabriel Faurés Pianotrio d-moll op. 120 (1923). Energinivån i verket var hög och instrumenten tycktes samarbeta mot ett gemensamt mål genom alla tre väsensskilda satserna. Pianots pådrivande underarbete och stråkarnas långa, flygande linjer gav en skön känsla av en snabb och jämn rörelse framåt.
 |
| Jacques Ibert |
Efter paus återkom harpisten liksom Sakari Oramo, nu tillsammans med flöjtisten Andreas Alin. Jacques Iberts Deux Interludes suivi de carillon (1946) är inspirerat av berättelsen om Don Juan, och i den andra och avslutande satsen hördes sensuella spanska tongångar. Men det som rörde mig mest var hur underbart flöjten och fiolen smälte samman, som flytande guld! Omslutna av harpans toner var de det mest sublima under hela konserten.
Till sist fick vi höra Serenad för flöjt, violin, viola, cello och harpa (1925) av Albert Roussel. (Violan trakterades av Mikael Sjögren.) Roussel hade arbetat som sjöman och även sedan han lämnat flottan rest till andra länder. Intrycken från de exotiska kulturerna går att höra i hans serenad, som dessutom låter så modern i sin litet vilda uppbyggnad, där instrumenten tycks turas om att kasta sig in för att ställa till oreda. Det var en intressant och rolig avslutning på en mycket lyssningsvärd konsert!
 |
| Foto: Urban Wedin |
Jag var också på den konserten, fantastiskt bra tycker jag.
SvaraRaderaHarpisten Laure Stephenson var något i särklass. Kanske beroende på att harpan ofta kommer lite i skymundan när den spelas i en hel orkester. Här gick allt fram klockrent.
Så kul att du också hörde konserten! Ja, jag tyckte också mycket om att få höra mer av harpan, och Stephenson fick den att låta fantastiskt.
SvaraRadera