De har inte setts på länge, de har ju varit på olika håll, det var länge sedan de var tillsammans, men nu är de det. Det är vad modern säger flera gånger i olika versioner, när sonen står i hennes lägenhet i Oslo. Hon låter inte anklagande, som en bortglömd längtande mamma, utan glättigmed en räcka av förklaringar, undanflykter, överslätningar, som om ingen av dem har skuld i att de inte träffats utan att det bara är en tillfällighet.
Sonen har bott på Vestlandet, modern studerade och gjorde karriär i Oslo och lämnade pojken efter sig. Hon ville ju ha en utbildning, och hon tycks leva det livet hon önskade sig och njuta av det. Förbindelsen med sonen och den förmenta moderskärleken är mest ord. När hon talar om dem båda som "mor och son", rättar pojken henne till "mor och barn" - barn är ett mer uppfordrande ord, som implicerar att den andra har ett ansvar för sin avkomma.
Om man ser krasst på saken, om man ser varje människa som en ö och varje familjeförhållande som beroende av de berörda personligheterna, kan man då begära att varje förälder skall kunna ge sitt barn kärlek, omtanke och trygghet? Pojken har ändå haft sina morföräldrar, sin far och sina halvsyskon i sitt liv.
Det finns inga lagar som säger att en mor eller far skall visa intresse för sitt barn. Men ett visst mått borde man kunna kräva, bara av anständighet, en vänskaplighet snäppet över ytlig bekantskap. I alla fall mer än att föräldern gång på gång hasplar ur sig det till intet förpliktigande "Men hur har du det? Berätta!", sedan pratar vidare om sig själv innan barnet hunnit säga något. Den sortens frånvarande förälder måste inte ens vara en karriärkvinna som flyttat från sitt barn, sådana mödrar och fäder kan lika gärna bo i samma hus och aldrig tyckas märka att de inte vet något alls om sina egna barn.
Jon Fosses pjäser har i flera fall tystnader och långsamhet som en viktig ingrediens. Det är lätt att tappa bort det när en av rollerna har väldigt många repliker mot en annans väldigt få. Den som talar mest här är modern (Birgitta Sundberg), och fastän hon inte pratar hastigt önskar jag att hon hade fått tala litet mer dröjande, och med fler pauser där sonen (Henrik Ståhl) försökt säga något men inte orkat.
Konflikterna i pjäsen är specifika: karriärkvinnan som glömt sitt barn, den farliga sexualiteten och hur den bedöms olika hos män och kvinnor, tron på Gud och hur den kan slå en mur av krav mellan troende och icke-troende. Men resultatet av konflikterna, det värkande barnet och den överslätande föräldern, är allmängiltig och smärtsamt tung. Pjäsen är svår men sevärd.
Länk till Fria Teaterns hemsida
Sonen har bott på Vestlandet, modern studerade och gjorde karriär i Oslo och lämnade pojken efter sig. Hon ville ju ha en utbildning, och hon tycks leva det livet hon önskade sig och njuta av det. Förbindelsen med sonen och den förmenta moderskärleken är mest ord. När hon talar om dem båda som "mor och son", rättar pojken henne till "mor och barn" - barn är ett mer uppfordrande ord, som implicerar att den andra har ett ansvar för sin avkomma.
 |
| Foto: Olle Sundberg |
Om man ser krasst på saken, om man ser varje människa som en ö och varje familjeförhållande som beroende av de berörda personligheterna, kan man då begära att varje förälder skall kunna ge sitt barn kärlek, omtanke och trygghet? Pojken har ändå haft sina morföräldrar, sin far och sina halvsyskon i sitt liv.
Det finns inga lagar som säger att en mor eller far skall visa intresse för sitt barn. Men ett visst mått borde man kunna kräva, bara av anständighet, en vänskaplighet snäppet över ytlig bekantskap. I alla fall mer än att föräldern gång på gång hasplar ur sig det till intet förpliktigande "Men hur har du det? Berätta!", sedan pratar vidare om sig själv innan barnet hunnit säga något. Den sortens frånvarande förälder måste inte ens vara en karriärkvinna som flyttat från sitt barn, sådana mödrar och fäder kan lika gärna bo i samma hus och aldrig tyckas märka att de inte vet något alls om sina egna barn.
Jon Fosses pjäser har i flera fall tystnader och långsamhet som en viktig ingrediens. Det är lätt att tappa bort det när en av rollerna har väldigt många repliker mot en annans väldigt få. Den som talar mest här är modern (Birgitta Sundberg), och fastän hon inte pratar hastigt önskar jag att hon hade fått tala litet mer dröjande, och med fler pauser där sonen (Henrik Ståhl) försökt säga något men inte orkat.
Konflikterna i pjäsen är specifika: karriärkvinnan som glömt sitt barn, den farliga sexualiteten och hur den bedöms olika hos män och kvinnor, tron på Gud och hur den kan slå en mur av krav mellan troende och icke-troende. Men resultatet av konflikterna, det värkande barnet och den överslätande föräldern, är allmängiltig och smärtsamt tung. Pjäsen är svår men sevärd.
Länk till Fria Teaterns hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar