Jag tycker bäst om när bandet spelar funk och soul. Det är det de gör allra bäst, och det är den musiken jag gillar mest. De reggaelåtar de spelar tråkar ut mig efter bara några takter, fastän man hela tiden hör vilka begåvade musiker de är. Lika ointressant är deras variant på den fantastiskt enfaldiga hejaramsan Put A Ring On It, som dessutom följer på en ofokuserad version av superlåten Rising To The Top. Men så fort de startar introt till någon funkig låt lyfter det igen; det drivande kompet, de sköna melodierna och arrangemangen gör gott i min själ. Och gästen Stephen Simmonds guldstrupe gör vilken låt som helst till en skatt.
Det var en intressant upplevelse att höra en grupp musiker jag beundrar spela ett gäng olika musikstilar under samma konsert. Under nästan vetenskapliga former kunde jag jämföra och fundera på vad jag gillar och inte. Rapp är också något jag tycker är otroligt tråkigt, och när det blev för mycket av det gick jag, faktiskt inna konserten var slut. Det jag älskar mest är jazzig funk; intrikata och krävande harmonier spelade av riktigt bra musiker. Några av låtarna under kvällen var överjordiskt bra, så där bra att jag precis som på 90-talet knappt kunde tro att man kunde göra så bra musik i Sverige. Men det kunde man! Och ikväll fick jag höra det med egna öron. Snälla Blacknuss, spela oftare!
Bra recension, jag håller helt med dig och delar din upplevelse av det sköna gunget när musikerna sätter igång en skön jazzig funk-låt.
SvaraRaderaDet som irriterade oss (min sambo och jag)var den sura doften av gammal spilld öl och vin i den dåligt städade baren närmast éntren.
Dålig städning alltså.
Personalen tog dessutom bort min sambos halvfyllda vinglas genom att köra ner sina fingrar i glaset efter att ha lyft blicken för att få acceptans för att plocka bort densamma. Dåligt. Hls Erik
Tack för det, Erik! Jag hoppas som sagt att Blacknuss vill spela ihop snart igen, och då helst FUNK!
SvaraRadera