The Summer Without Men av Siri Hustvedt

Mia är 55 år gammal när hennes make Boris lämnar henne för en kollega, en yngre fransyska. Chocken gör Mia galen, och hon tas in på sjukhus för behandling för en tid. När boken börjar har Mia tagit sig igenom sitt sammanbrott, och hon försöker fortsätta med sitt liv. Sommaren bjuder på byte av miljö och uppgifter, välbehövligt, och visar sig också bli en sommar full av kvinnor och nästan helt renons på män.

Mia, som är verksam som poet och har en viss framgång, men att vara en känd poet betyder inte att man är känd. Hennes sommarjobb blir att ge en sommarkurs i poesi för skolelever, i sin barndomsstad i Minnesota. Där bor hennes mor kvar, nu på ett ålderdomshem med sina närmaste väninnor i rummen intill. Skoleleverna visar sig vara enbart flickor, vilket inte förvånar Mia. Vart hon än vänder sig bara kvinnor, i alla åldrar. Jag skulle nog inte reflektera över det om inte Mia och de övriga gjorde det så ofta i boken: de äldre kvinnorna (omkring hundraårsstrecket) berättar historier om att ha fått stå tillbaka för makar, och i Mias tankar bubblar förstås flera bittra minnen av Boris och hans självupptagna egenheter.

Jag är inte förtjust i hur de här reflektionerna över män mynnar ut i halvvetenskapliga genomgångar av mäns fördomar mot kvinnors intelligens och fysik genom historien och i Mias historia. Säkert är de sanna, men dels kan (orkar) man inte verifiera dem medan man läser romanen, och dels påminner den sortens bittert frammuttrade anekdoter för mycket om klagovisorna man kan höra från genushatare och andra rättshaverister. Visst, visst kan jag förstå att Mia är bitter den här sommaren efter att Boris tagit en Paus med en yngre fransyska och vill klaga av sig, men de här utläggningarna får historien att halta. Fast visst är det roligt/sorgligt att höra kvinnoförtrycket motiveras på rakt motsatta sätt genom århundradena.

Det jag vill höra är ju mer om de unga flickorna i poesiklassen! Det utvecklas många handlingar parallellt, och kanske får olika läsare olika favorithistorier i boken. Jag blir mest intresserad av dynamiken mellan de sju flickorna, där sex av dem mobbar den sjunde. Hur skall Mia förhålla sig till dem alla när hon upptäcker det? Jag hade velat få läsa mer om den historien, men hela tiden kommer andra scener emellan.

Generellt får man inte så många detaljer i boken. Det gör att jag bara kan sätta mig in i Mias sorg och besvikelse över otroheten på ett intellektuellt plan, inte med hela mitt känsloregister. Jag har visserligen också blivit lurad av fega, lögnaktiga män, men jag har förstås inte blivit lämnad av en make man trott man kunnat lita på efter 30 års gemensamt liv. Med min distans ser jag också det som är gott i Mias liv, som andra kan vara avundsjuka på henne för: hon har en klok mor, en omhändertagande syster och en frisk dotter. I Mias närhet ser man människor som är fast i svårare situationer: Alice i poesigruppen, några av moderns väninnor och kvinnan i grannhuset. Men man kan förstås inte mäta en smärta mot en annan.

På det stora hela är jag inte så förtjust i Siri Hustvedts kyliga röst och hur hon låter så många historier segla förbi utan att ge sig in på djupet. Jag kan förstås inte döma ut henne efter bara en bok, så jag skall plocka upp någon annan och ge henne en ny chans. Jag tar gärna emot tips på vilka andra böcker jag borde läsa av Hustvedt, och jag vill också gärna höra från andra som uppskattar den här boken mer än jag! Jag vet ju att Siri Hustvedt har många trogna läsare, och jag tror inte att de har fel.