Mutter / Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater

Med startpunkt i sitt samlande av muttrar rör sig författaren (Maria Salomaa) på scenen och talar till oss. Hon berättar om händelser ur sin barndom, detaljerade ögonblicksupplevelser då hon är ute och går, och mer esoteriska stämningar. Maria Salomaa har en underbar röst och gestaltning, och fångar det exakt men med små medel när känsloläget växlar. Men texten är alltför planlös och osammanhängande för att säga mig något. Även när jag försöker följa med i orden förlorar jag snabbt intresset. Men det är ändå en fröjd att se och höra Maria Salomaa. hon skulle kunna läsa ur telefonkatalogen med mer inlevelse än de flesta andra skådespelare, och till och med att se henne dränka in sig själv i blå färg och måla med sin kropp mot väggen och golvet är fascinerande.

Efter paus vidtar August Strindbergs pjäs Fordringsägare. Den börjar med att två män, Gustaf och Adolf, spelade av Samuel Fröler och Sven Ahlström, pratar om den senares hustru och hur menligt hon inverkar på hans karriär och hela liv. Jag har hört människor tala lika självsäkert om relationer och andra människors karaktär förr: dokusåpadeltagare, radhuschauvinister på Flashback, upphetsade tonåringar. Alla har det gemensamt att deras dumhet och enögdhet bara matchas av hur bestämda de är i sina åsikter. Jag skakar på huvudet och skulle kunna skratta åt dem, om det inte vore för att de här känslomässiga fjortisarna faktiskt finns och förpestar sina och andras relationer till höger och vänster.

Adolf talar om sin hustru Tekla, stark och självständig, som att han är stolt över henne och över hur fri han låter henne vara, men Gustaf behöver inte locka honom mycket förrän hans missnöje börjar välla fram. Och det är sådana småaktigheter som dras fram, blandat med självsäkra påståenden om hur kvinnor "är" och män "är" i kärlek och samspel. Allt detta också underbyggt av tidens bristfälliga kunskaper inom medicin och psykologi: Gustaf berättar om hur en bekant av sin till förstone oskyldiga hustru nu drivs mot döden medelst epileptiska utbrott, på grund av hennes starka sexlust.

Det är en styrka att regissören Åsa Kalmér låter de båda männen prata på så självrättfärdigt, för då hörs det lättare hur absurda deras uttalanden är. Man känner igen tonen, blandningen av självömkan, bitterhet och övertygelse om sin egen förträfflighet, från "jämställdister" och andra bittra rättshaverister som tyvärr översvämmar Svenska Dagbladets kommentarsrännor.

Så kommer Tekla in på scenen (Maria Salomaa igen), ett under av förnuft invid sin frustande och svartsjuke man. Hon bedyrar honom sin kärlek och försöker lugna honom, men börjar också leka och retas med honom. Jag har svårt att se hur de två skall orka med varandra någon längre tid. När vi sedan får se Tekla med sin förre man är det första gången som en skymt till ömsesidig respekt och förståelse, förutom det återkommande talet om att han skulle ha lärt henne att tänka. Det ser ändå ut att vara det mest givande förhållandet på scenen, tills det allra djupaste sveket uppenbaras.

August Strindberg har skrivit en många fantastiska pjäser som är fulla av spänning och psykologisk insikt, vilket gör dem värda att spela och se än idag trots att många förutsättningar har förändrats: jag tänker på Fröken Julie, Leka med elden, Dödsdansen. Men han har också skrivit stycken där hans personliga tillkortakommanden förstorats till sanningar som skall lära kvinnor att veta sin plats och styrka de hunsade männen. Pjäser som Kamrater och Fordringsägare är så fulla av hemsnickrad sensmoral att de mest ter sig fåniga idag. Kanske finns det människor som tycker om att sitta i åskådarplats och bli irriterade på beskäftigheterna? Jag hör inte till dem. Men jag vill ändå säga att de tre skådespelarna på scen, som hör till Stadsteaterns allra bästa, var ypperliga i varje ögonblick, och bara de var kvällens behållning.

Länk till Stadsteaterns sida om Mutter/Fordringsägare

Foto: Petra Hellberg