Kontrast 2012, lördagen

 Min andra dag på Kontrast 2012/Swecon började med paneldiskussionen Science Fiction and the Future, ledd av Lise Andreasen (LA). Gavin Grant (GG), Jerry Määttää (JM), Niels Dalgaard (ND) och Vesa Sisättö (VS) gav sin syn på saken. ND påpekade att man alltid i någon mån skriver om sin samtid och trender man uppfattar. Vid det här laget kan vi också jämföra framtidsvisioner från tidigare år med hur det verkligen blev. Och till exempel har väldigt mycket förändrats från 1980 till nu, men på sätt som man inte kunde förutse. Så hur skall man kunna spå hur världen skall se ut om trettio år till?

GG säger att det har blivit svårare att beskriva en trovärdig framtid. Och kanske har läsarna blivit griniga: här är vi nu, men inte har vi några rymdresor eller jetpack på ryggen! Men ändå, vad science fiction oftast har lättare att göra än mainstream-genrer är att visa upp stora (hypotetiska) förändringar i samhället. Han tycker att böcker med undergångsscenarier tar den enkla vägen ut, och föredrar dem som beskriver en komplex framtid med problem och framsteg. På sistone har han inte läst någon sf som piggat upp honom. Finns det böcker med positiva framtidsscenarier? Panelen nämnde Kim Stanley Robinson, vars namn dök upp då och då i flera andra seminarier. Här vill jag bara passa på att skjuta in att enligt min mening var hans The Years of Rice and Salt oäääändligt tråkig, men kanske borde man ändå läsa hans Mars-böcker.

LA frågar om sf har fått slut på idéer? VS säger att det kunde vara enklare förr: man såg fåglar och önskade att man kunde flyga själv. Det är svårare att fantisera om större fenomen på det sättet idag. JM skjuter in att författare i andra genrer inte har samma krav på nya idéer: de kan fortsätta skriva om kärlek och sorger på olika sätt. ND och GG påpekar att man inte skall avfärda de upprepningar och  referenser till andra verk som finns i sf-genren, för när läsaren känner igen dem känner hen sig som en medlem i den inre kretsen (om det inte är utfört på ett exkluderande sätt). Dessutom säger ND att förr behövde man känna till klassikerna för att anses som bildad. Numera är det snarare TV-serier som bildar gemensamma referensramar.

Berhöver vi kombinera idéer nu för att få en bra historia? Det räcker inte längre bara att resa till månen för att ha en story, den behöver även innehålla förändringar och diskussioner inom områden som nanoteknologi, religion och annat intressant. ND påpekar att William Gibsons Neuroamncer startade denna hyperdense trend, och Ian McDonald är ett ypperligt exempel på den.

VS skjuter in att den för finsk sf tongivande boken "Trettio år senare" från 1880 berörde många områden, förutom de stilbildande idéerna om kvinnor som går på universitet, röker och bär byxor, vilket fick skotten GG att svara "... also men wearing skirt? Wonderful!"

Till seminariet The Short Story and the Idea samlades Kelly Link (KL), Peter Watts (PW), Karin Tidbeck (KT), Lise Andreasen (LA) ledda av Marianne Leikomaa (ML). Använder man noveller för att testa sina idéer? KT svarade ja, men PW höll inte med; en del idéer kräver väldigt mycket förberedelser och utveckling för att fungera. Med det sagt erkände han att hans första roman var en novell som han gett 20000 ords utfyllnad... Men han sade också att idéer kan ha kort halveringstid, och passa bäst i t.ex. noveller där fokus ligger på slutet.

KL tyckte att romaner och noveller är olika, för saker fungerar olika när de är sammanpackade i en novell. Hon kan jobba med noveller som är karaktärsdrivna, eller där hon kan experimentera med en icke-traditionell form eller liknande. Alla frågetecken måste inte förklaras och lösas i en novell. Men den behöver ändå ha struktur, och just därför att man förutsätter att läsaren skall fylla i en del gap själv (där en roman kanske förklarat tydligare), därför måste man ha pauser i progressen så att hen hinner med det.

LA sade att hon skriver noveller för att hon är för lat för att engagera sig i world building! Men nu skriver hon faktiskt en roman, där hon har lånat världsbygget från någon annan. Smart! Hon sade också att efter första stycket måste det hos läsaren finnas en fråga: vad händer? vad skall hända? Som läsare gillar hon också ett logiskt slut; "detta är vad som måste hända", och skriver sina berättelser sålunda.

Kelly Link

Eftersom KL även arbetar som redaktör kan hon läsa en novell och tänka "den borde inte starta där". Det var en intressant tanke! Hon påpekade också att alla inte kommer att tycka om var berättelsen slutar; borde den slutat tidigare, borde den ha förklarat litet till? Ytterligare en intressant tanke! KL gav även tipset till blivande författare att det som man tycker illa om i andras texter, det är just det som man behöver tänka på och förbättre i sitt egen skrivande. Kelly Link, du kloka generösa kvinna och huvudanledningen till att jag kom till Kontrast 2012, tack för de tankarna!

För att inte bli helt snurrig i huvudet tog jag en paus från det digra schemat ända fram till diskussionen Research When Writing Fiction med alla hedersgäster i panelen. Det blev ännu en spirituell och givande diskussion som spann iväg åt flera olika håll, och jag kanske går igenom mina anteckningar och skriver ned mer om den en annan gång. Paneldiskussionerna och hedersgästintervjuerna var alltid intressanta och givande, men jag uppskattade också de föredrag där bara en engagerad person talade inlevelsefullt om sitt favoritämne. Jerry Määttää illustrerade sitt föredrag Varför gillar vi när världen går under med bilder ur filmer, och påpekade att ekologiska katastrofer sällan gör sig bra på film. Antingen går de för långsamt, som i verkligheten, och då blir det tråkigt, eller så går det snabbt och då blir det fånigt och icke-trovärdigt.

Riktigt givande var Stefan Ekmans genomgång av Fantasylitteraturens gränstrakter, och definitionerna av vad fantasy är och vad fantasy inte är. Jag blev fascinerad av frågan om hur få fantasyelement en berättelse skulle kunna ha och ändå upplevas som fantasy. Jag började också fundera på om medeltidens berättelser om riddare och drakar skall räknas som fantasy, när man faktiskt trodde att det fanns drakar när de skrevs - och tänk, just den frågan skulle jag få svar på nästa dag i Ola Wikanders underhållande föredrag!

Det var också stimulerande (i nämnda föredrag) att få höra Tsvetan Todorovs uppdelning mellan uncanny (där det övernaturliga får en naturlig förklaring) och marvelous (där det underliga inte har någon förklaring). Berättelser som vacklar på gränsen mellan de båda kan i sista minuten ge en ledtråd åt ena eller andra hållet, men också vara så skickligt (eller slarvigt) gjorda att olika läsare/tittare kan välja olika förklaringsmodeller. Man kan också tänka på att berättarrösten kan vara opålitlig. Pans Labyrint, Jo Waltons Among Others och Astrid Lindgrens Allra käraste syster var exempel som kom upp under kvällen, och jag längtade starkt efter att få se, läsa resp. läsa om dem alla!

Därefter lyssnade jag på Torill Kornfeldts fascinerande berättelser om djur i vår värld som gör riktigt konstiga saker. Föredragets underrubrik var Kannibaler, zombies och penisar, men minsann om det inte kom in en zombiepenis, till och med!

Med signerade böcker av Peter Watts och Caitlin Sweet att lägga till den av Kelly Link for jag hem nöjd och lycklig den kvällen.