Jag tycker om att se filmer från fabriker. Jag har jobbat i några olika fabriker själv, men alla har olika produktion och olika krav och lösningar på de olika momenten i montering och packning. Det är roligt att se och fundera på hur allt vi hittar i våra butiker tillverkas. Tyvärr var jag varken snabb eller noggrann, men jag tyckte ändå ganska mycket om att jobba vid löpande band.
Raša (Nermina Lukac) är snabb och duktig på att väga och packa salladsblad. Hon har jobbat i grönsaksfabriken i några år, och trivs med rutinerna och med sina kollegor. En yngre kille, Nicki, har blivit hennes bästa vän, och de cyklar ikapp hem från jobbet och ses för att, i princip, leka tillsammans.
Raša bor med sin pappa, som har värk i ryggen och benen. Han går till läkare regelbundet men vill inte berätta att han har skadat sig, så han blir inte sjukskriven. När han ändå åker till Norge igen för att jobba, lägger filmen den klumpiga repliken "man får inte bli girig" i läkarens mun. Girig är det nog ingen som är i byn där filmen utspelar sig. Alla verkar nöjda med den långsamma lunken, att träffa samma gubbar och tanter varje dag och skoj-tjafsa med dem.
Det hade nog kunnat fortsätta likadant hela livet ut för Raša, men så berättar fabriksägarna att de måste säga upp personal, och oron sprider sig. Fackrepresentanten Peter (Peter Fält) försöker lugna och berätta vad han vet, men till slut hör han till dem som ändå måste gå. Scenen där en ansvarig går runt och talar med de uppsagda en efter en är hjärtskärande i sin vardaglighet.
Så är de en liten grupp som hamnar på arbetsförmedlingen. Kursen i självkänsla som de hamnar på är styrd av goda intentioner men i stort sett meningslös. Eller kanske inte. Personerna får lyssna till varandra och diskutera och ilskna till.
Det finns ju en del andra jobb att söka, men de allra flesta kräver körkort. Raša är inget energiknippe men lugn och målmedveten, börjar gå runt och fråga efter jobb och ber sina vänner om körlektioner. Det kommer nog att ordna sig för henne och pappan på något sätt.
Jag vet fortfarande inte vad jag skall tycka om filmen. Å ena sidan är jag glad över att få se en film som visar människor i småstäder, dem man sällan annars ser. (Eller rättare sagt, alla de många som bor i småstäder eller har släktingar där ser ju det livet regelbundet.) Å andra sidan är de så väldigt olika mig att jag inte kan förstå dem. Som sagt har jag också jobbat på fabrik och bott i en liten stad, men i båda fallen var det bara tillfälligt, för jag var säker på att det inte var ett liv för mig. Jag ville ha mycket mer än så.
Så när lilla sura tanten Rosi (Ruzica Pichler) mot slutet av filmen säger att ett liv som bara är att äta, sova och dö inte är värt att ha, så tycker jag ju faktiskt att det är så som människorna i filmen redan lever. Och när Peter säger att det inte finns något för Raša att göra i Malmö, för där känner hon ingen, funderar jag på hur litet de vet och hur litet de vill veta om världen. De två, besvikna Rosi och Peter som försöker göra allt rätt men kommer en förmiddag och är full, dem hade jag velat se mer av. I övrigt är de flesta människor i filmen bara suddiga bifigurer till Raša och hennes pappa, och det är ganska synd. Att handlingen är ganska splittrad stör mig inte lika mycket som att birollerna blir så anonyma och bara funktioner till Rašas berättelse.
Det är ändå i slutscenen som jag börjar förstå vad som håller de här människorna kvar i sin by. Det är den nära gemenskapen, tryggheten i det kända, kärleken från vännerna. Om det är något jag tar med mig från filmen, är det den lilla skärvan av förståelse.
Raša (Nermina Lukac) är snabb och duktig på att väga och packa salladsblad. Hon har jobbat i grönsaksfabriken i några år, och trivs med rutinerna och med sina kollegor. En yngre kille, Nicki, har blivit hennes bästa vän, och de cyklar ikapp hem från jobbet och ses för att, i princip, leka tillsammans.
Raša bor med sin pappa, som har värk i ryggen och benen. Han går till läkare regelbundet men vill inte berätta att han har skadat sig, så han blir inte sjukskriven. När han ändå åker till Norge igen för att jobba, lägger filmen den klumpiga repliken "man får inte bli girig" i läkarens mun. Girig är det nog ingen som är i byn där filmen utspelar sig. Alla verkar nöjda med den långsamma lunken, att träffa samma gubbar och tanter varje dag och skoj-tjafsa med dem.
Det hade nog kunnat fortsätta likadant hela livet ut för Raša, men så berättar fabriksägarna att de måste säga upp personal, och oron sprider sig. Fackrepresentanten Peter (Peter Fält) försöker lugna och berätta vad han vet, men till slut hör han till dem som ändå måste gå. Scenen där en ansvarig går runt och talar med de uppsagda en efter en är hjärtskärande i sin vardaglighet.
Så är de en liten grupp som hamnar på arbetsförmedlingen. Kursen i självkänsla som de hamnar på är styrd av goda intentioner men i stort sett meningslös. Eller kanske inte. Personerna får lyssna till varandra och diskutera och ilskna till.
Det finns ju en del andra jobb att söka, men de allra flesta kräver körkort. Raša är inget energiknippe men lugn och målmedveten, börjar gå runt och fråga efter jobb och ber sina vänner om körlektioner. Det kommer nog att ordna sig för henne och pappan på något sätt.
Jag vet fortfarande inte vad jag skall tycka om filmen. Å ena sidan är jag glad över att få se en film som visar människor i småstäder, dem man sällan annars ser. (Eller rättare sagt, alla de många som bor i småstäder eller har släktingar där ser ju det livet regelbundet.) Å andra sidan är de så väldigt olika mig att jag inte kan förstå dem. Som sagt har jag också jobbat på fabrik och bott i en liten stad, men i båda fallen var det bara tillfälligt, för jag var säker på att det inte var ett liv för mig. Jag ville ha mycket mer än så.
Så när lilla sura tanten Rosi (Ruzica Pichler) mot slutet av filmen säger att ett liv som bara är att äta, sova och dö inte är värt att ha, så tycker jag ju faktiskt att det är så som människorna i filmen redan lever. Och när Peter säger att det inte finns något för Raša att göra i Malmö, för där känner hon ingen, funderar jag på hur litet de vet och hur litet de vill veta om världen. De två, besvikna Rosi och Peter som försöker göra allt rätt men kommer en förmiddag och är full, dem hade jag velat se mer av. I övrigt är de flesta människor i filmen bara suddiga bifigurer till Raša och hennes pappa, och det är ganska synd. Att handlingen är ganska splittrad stör mig inte lika mycket som att birollerna blir så anonyma och bara funktioner till Rašas berättelse.
Det är ändå i slutscenen som jag börjar förstå vad som håller de här människorna kvar i sin by. Det är den nära gemenskapen, tryggheten i det kända, kärleken från vännerna. Om det är något jag tar med mig från filmen, är det den lilla skärvan av förståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar