Låt mig först säga att jag tycker att Total Recall från 1990 är en av VÄRLDENS BÄSTA FILMER. Under 1990-talet lade jag mig vinn om att se den en gång om året, varav två gånger dubbad till tyska. För några veckor sedan hade jag dessutom turen att få se filmen dubbad till tyska ännu en gång, på mitt hotellrum efter en fin konsert, vilket kändes som en bra förberedelse inför att se nyinspelningen.
Så snart jag hörde att Total Recall, eller snarare Philip K Dicks historia We Can Remember It For You Wholesale, skulle filmatiseras igen, började jag och många andra att hata nyinspelningen i förebyggande syfte. Men det betydde inte att jag tänkte bojkotta filmen. Döm om min förvåning när jag halvvägs in i handlingen upptäckte att jag inte hatade den!
Att originalberättelsen inte gör någon resa till Mars vet jag. Att Marsfärden är ersatt med två isolerade kolonier på var sin sida jordklotet och en jättehiss som faller mellan dem är svårare att acceptera. Spontant tänkte jag på hur hett det är i jordens inre, och att det måste vara omöjligt att ta sig igenom oskadd. Flera har räknat ut att hissens hastighet (den klarar sträckan på 17 minuter) är fysiskt omöjlig, och andra har också påpekat att ett rör genom jordens flytande kärna skulle hindra magmaströmmarna och påverka våra magnetiska poler. Om filmen grundar sig på något så komplett ologiskt, hur många andra problem skall den då inte ha?
Med mina tvivel för tillfället lagda åt sidan kan jag ändå uppskatta den gedigna konstruktionen av hissen och dess närområde, och hur något som skulle kunna vara helt fantastiskt - en resa genom jordens medelpunkt! - trivialiserats till något oundvikligt - Douglas Quaids dagliga resa till jobbet. Är det något som stör mig i filmens inledning är det det myckna pratandet: om Dougs läskiga dröm, hur tråkigt livet är, hur farligt det är att mixtra med hjärnan som de där på Rekall. Jag vill att actionscenerna skall komma igång.
Och så gör de förstås det, och efter det stannar filmen bara upp för några korta, ljusa ögonblick. Det som börjar vinna mig över för filmen är den långa slagsmålsscenen när Quaids fru får reda på att han dödat tio regeringssoldater, och hon försöker övermanna honom. Kate Beckinsale är lysande som hård, intelligent och målmedveten agent, och hennes långa flygande hår gör henne extra kraftfull, som det skall vara på film.
Fighten övergår i en lång jaktscen genom den trångbodda Kolonin, där människor har byggt höjdledes och sidledes och tätt, tätt för att så många som möjligt skall få plats. Den täta stämningen i staden och de kreativa byggnationerna är också något jag tycker är snyggt gjort. Brist på utrymme har gjort att man behöver leva i lager på lager, både i den fattigare Kolonin och det välbeställda UFB, United Federation of Britain. En biljakt som följer senare visar att man inte låter bilar sväva fritt på vilken höjd de vill, utan helt förnuftigt har motorvägar på olika höjder att följa. Men allra bäst tycker jag om det intrikata hiss-systemet, där kuber rör sig i tre dimensioner mellan de plan där passagerare vill kliva på och av.
Självklart sitter jag och jämför med Schwarzenegger-filmen, och funderar i förväg på hur de skall ha löst olika vändningar i handlingen. Det blir dock aldrig mer än ett några sekunders tidsfördriv då och då. Saken är ju den att den nya filmen är tillräckligt självständig från den gamla för att man inte skall behöva sitta och jämföra. Jag trodde att jag skulle bli irriterad på Colin Farrell, men även han upprätthåller sin del av hoppandet, springandet och en förvirrad min när ting ställs på huvudet. Nej, jag är inte besviken, jag är faktiskt riktigt nöjd med den här fartfyllda actionfilmen.
Så snart jag hörde att Total Recall, eller snarare Philip K Dicks historia We Can Remember It For You Wholesale, skulle filmatiseras igen, började jag och många andra att hata nyinspelningen i förebyggande syfte. Men det betydde inte att jag tänkte bojkotta filmen. Döm om min förvåning när jag halvvägs in i handlingen upptäckte att jag inte hatade den!
Att originalberättelsen inte gör någon resa till Mars vet jag. Att Marsfärden är ersatt med två isolerade kolonier på var sin sida jordklotet och en jättehiss som faller mellan dem är svårare att acceptera. Spontant tänkte jag på hur hett det är i jordens inre, och att det måste vara omöjligt att ta sig igenom oskadd. Flera har räknat ut att hissens hastighet (den klarar sträckan på 17 minuter) är fysiskt omöjlig, och andra har också påpekat att ett rör genom jordens flytande kärna skulle hindra magmaströmmarna och påverka våra magnetiska poler. Om filmen grundar sig på något så komplett ologiskt, hur många andra problem skall den då inte ha?
Med mina tvivel för tillfället lagda åt sidan kan jag ändå uppskatta den gedigna konstruktionen av hissen och dess närområde, och hur något som skulle kunna vara helt fantastiskt - en resa genom jordens medelpunkt! - trivialiserats till något oundvikligt - Douglas Quaids dagliga resa till jobbet. Är det något som stör mig i filmens inledning är det det myckna pratandet: om Dougs läskiga dröm, hur tråkigt livet är, hur farligt det är att mixtra med hjärnan som de där på Rekall. Jag vill att actionscenerna skall komma igång.
Och så gör de förstås det, och efter det stannar filmen bara upp för några korta, ljusa ögonblick. Det som börjar vinna mig över för filmen är den långa slagsmålsscenen när Quaids fru får reda på att han dödat tio regeringssoldater, och hon försöker övermanna honom. Kate Beckinsale är lysande som hård, intelligent och målmedveten agent, och hennes långa flygande hår gör henne extra kraftfull, som det skall vara på film.
Fighten övergår i en lång jaktscen genom den trångbodda Kolonin, där människor har byggt höjdledes och sidledes och tätt, tätt för att så många som möjligt skall få plats. Den täta stämningen i staden och de kreativa byggnationerna är också något jag tycker är snyggt gjort. Brist på utrymme har gjort att man behöver leva i lager på lager, både i den fattigare Kolonin och det välbeställda UFB, United Federation of Britain. En biljakt som följer senare visar att man inte låter bilar sväva fritt på vilken höjd de vill, utan helt förnuftigt har motorvägar på olika höjder att följa. Men allra bäst tycker jag om det intrikata hiss-systemet, där kuber rör sig i tre dimensioner mellan de plan där passagerare vill kliva på och av.
Självklart sitter jag och jämför med Schwarzenegger-filmen, och funderar i förväg på hur de skall ha löst olika vändningar i handlingen. Det blir dock aldrig mer än ett några sekunders tidsfördriv då och då. Saken är ju den att den nya filmen är tillräckligt självständig från den gamla för att man inte skall behöva sitta och jämföra. Jag trodde att jag skulle bli irriterad på Colin Farrell, men även han upprätthåller sin del av hoppandet, springandet och en förvirrad min när ting ställs på huvudet. Nej, jag är inte besviken, jag är faktiskt riktigt nöjd med den här fartfyllda actionfilmen.
Jo, en sak var det för mycket av: lens flare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar