Spindelmannen har varit en hjälte för många tilltufsade nördar i flera decennier - han är en av dem, men får superkrafter och kan ge sig ut i stadens natt med nytt mod. De Spindelmannen-filmer som kom för bara några år sedan var sympatiska äventyrsfilmer, men 2012 års omstart rotar sig djupare i nörd-identiteten.
Andrew Garfield är ett bra val till att spela huvudrollen, Peter Parker. Han är skranglig, rufsig i håret och ryckig som en osäker tonårspojke. Peter Parker är smart men det hjälper inte när skolans mobbare går på honom. När man är i puberteten och försöker hitta sig själv hjälper det inte heller att ens föräldrar försvann när man var fyra, inte ens om man uppfostrat av kärleksfulla onkel Ben och tant Mary (Martin Sheen och Sally Field). När han hittar sin fars gamla forskningspapper dras han till Oscorp där faderns tidigare kollega Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) arbetar. Och nyfikenheten gör också att han blir biten av en genmanipulerad spindel. Aj!
Det här är verkligen en film om att växa upp och komma till rätta med sig själv. De övermänskliga förmågor som blir spindelbettets konsekvenser överraskar den unge Peter. Puberteten är svår för många, men de här klibbiga utsöndringarna och den nyvunna styrkan är något utöver det vanliga. Därför är det uppfriskande att få se hur Peter, vingligt till en början, studerar sig själv och tränar och tränar för att bli riktigt bra på det han nu kan. De här flyg-scenerna är inget mot vad som komma skall, men rörande och spännande på sitt eget sätt. Andra fantasier som Peter Parker lever ut är att jaga brottslingar, rädda människor och ha en hemlig hjälte-identitet som han till slut kan avslöja för flickan han är kär i. Det är bra att filmen visar att det han tror skall vara svartvitt inte är så enkelt som han först trodde.
Det som bet Peter Parker var ett halvfärdigt forskningsprojekt med stora möjligheter till framgång eller katastrof. Forskningschefen Dr. Connors och hans mystiske finansiär, Oscorp-ägaren Norman Osborn, har båda personligt intresse i att experimenten lyckas, till vilket pris som helst. Här börjar "vetenskapen" bli till hokus-pokus, något som driver handlingen framåt genom spännande men inte särskilt logiska steg.
Det må vara hänt, så länge specialeffekterna är maffiga. Och det är de! Spindelmannens träning på mänskliga skurkar har gjort honom redo för att ge sig på den stora ödlevarelse som börjar skrämma och skada människor och byggnader i New York. I hisnande scener kastar sig Spider-Man mellan skyskrapor och lyftkranar, och slåss modigt mot den stora galna ödlan medan allt faller sönder kring dem, allt i en svart New York-natt upplyst av stadens ljus.
Rhys Ifans är en skådespelare som brukar göra bra ifrån sig, men här får han inte rum att bli trovärdig, och det är synd. Emma Stone som drömflickan Gwen Stacey är bra, men litet för gammal för rollen. Men eftersom filmen håller sig så nära Peter Parker; hans kvarter, hans tankar, hans sökande, hans träning och slutligen hans briljanta luftfärder, eftersom Andrew Garfield är så bra i alla de här aspekterna, så blir det en bra actionfilm som känns i magen på flera sätt.
Andrew Garfield är ett bra val till att spela huvudrollen, Peter Parker. Han är skranglig, rufsig i håret och ryckig som en osäker tonårspojke. Peter Parker är smart men det hjälper inte när skolans mobbare går på honom. När man är i puberteten och försöker hitta sig själv hjälper det inte heller att ens föräldrar försvann när man var fyra, inte ens om man uppfostrat av kärleksfulla onkel Ben och tant Mary (Martin Sheen och Sally Field). När han hittar sin fars gamla forskningspapper dras han till Oscorp där faderns tidigare kollega Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) arbetar. Och nyfikenheten gör också att han blir biten av en genmanipulerad spindel. Aj!
Det här är verkligen en film om att växa upp och komma till rätta med sig själv. De övermänskliga förmågor som blir spindelbettets konsekvenser överraskar den unge Peter. Puberteten är svår för många, men de här klibbiga utsöndringarna och den nyvunna styrkan är något utöver det vanliga. Därför är det uppfriskande att få se hur Peter, vingligt till en början, studerar sig själv och tränar och tränar för att bli riktigt bra på det han nu kan. De här flyg-scenerna är inget mot vad som komma skall, men rörande och spännande på sitt eget sätt. Andra fantasier som Peter Parker lever ut är att jaga brottslingar, rädda människor och ha en hemlig hjälte-identitet som han till slut kan avslöja för flickan han är kär i. Det är bra att filmen visar att det han tror skall vara svartvitt inte är så enkelt som han först trodde.
Det som bet Peter Parker var ett halvfärdigt forskningsprojekt med stora möjligheter till framgång eller katastrof. Forskningschefen Dr. Connors och hans mystiske finansiär, Oscorp-ägaren Norman Osborn, har båda personligt intresse i att experimenten lyckas, till vilket pris som helst. Här börjar "vetenskapen" bli till hokus-pokus, något som driver handlingen framåt genom spännande men inte särskilt logiska steg.
Det må vara hänt, så länge specialeffekterna är maffiga. Och det är de! Spindelmannens träning på mänskliga skurkar har gjort honom redo för att ge sig på den stora ödlevarelse som börjar skrämma och skada människor och byggnader i New York. I hisnande scener kastar sig Spider-Man mellan skyskrapor och lyftkranar, och slåss modigt mot den stora galna ödlan medan allt faller sönder kring dem, allt i en svart New York-natt upplyst av stadens ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar